Skaparens signatur

Jag är en liten aning fåfäng, det måste jag erkänna. Därför skriver jag aldrig under pseudonym, eftersom jag alltid vill att folk ska veta att det är jag som ligger bakom det fantastiskt tänkvärda de precis läst.

Nackdelen är förstås att man på det viset också måste stå till svars för sådant som kanske inte håller så hög kvalitet som man tänkt. Detta har dock aldrig drabbat mig personligen...

Tänk er att ni är designer, exempelvis av planeter. Eller varför inte verkligheter? Visst skulle det vara svårt att motstå frestelsen att sätta er signatur på verket när det var färdigt? Själv skulle jag ha oerhörda problem med att motstå frestelsen att sätta mitt namn på något jag var nöjd med.

I en av böckerna i serien Liftarens guide till galaxen - som jag förutsätter att varje bildad läsare av denna blogg väl känner till - förekommer karaktären Slartibartfast, som av en händelse är just planetdesigner. Det är för övrigt denne Slartibartfast som haft ansvar för att formge Norges kustlinje, varför vi här som ni säkert förstår talar om en man med sinne för dramatik. Nå, han är i alla fall som de flesta av oss andra - inte så lite fåfäng. Därför går hans signatur fortfarande att finna i en glaciär, om man bara gör sig besväret att se efter. Allt i böckernas underbara värld.

Men nu har jag alltså funnit överväldigande bevis för att planeten vi bor på - alternativt verkligheten vi lever i - har formgivits av en nästan obegripligt kraftfull varelse. Vissa skulle kalla denna kraft för Gud, men jag väljer att kalla den vid dess rätta namn. Nämligen för Walt Disney.

Nu tror ni kanske att jag är galen, men då tror ni faktiskt fel. Bevisen är lika talrika som ovedersägliga. Det gäller bara att se efter på rätt sätt.

Denne skapare av vårt universum hade såvitt jag förstår ett tämligen stort behov av att sätta sin signatur på allt han gjorde, och på så många ställen som möjligt för att upphovsrätten inte skulle kunna förbigås. Jag ska ge er några talande fotografiska bevis som utan tvivel styrker min tes, men låt mig först förklara hur denne skapare av världar undertecknade sina verk, och varför han gjorde som han gjorde.

När man skapar ett universum duger inte simpelt skriftspråk som ett pålitligt kommunikationsmedel, eller som i det här fallet som namnteckning; nej, det måste istället vara något som förstås av alla kulturer i alla tider. Enkelt bildspråk återstår således. Världarnas herre valde därför att låta sin signatur bestå av tre cirklar, med en inbördes placering så att de bildade konturen av ett stiliserat mushuvud. Denna Musse Pigg-signatur kan nu återfinnas överallt i naturen, vilket exemplifieras här nedan:

Ja, ni ser själva. Spåren efter skaparen finns överallt. Till och med i mitt eget hem kan man nu se hans signatur glida förbi, tydligt inpräntad på en levande varelse som sannolikt inte har den blekaste aning om att han bär på Guds egen namnteckning.

Det är inte utan att vi känner oss priviligierade, jag och min familj. Och vi lovar på heder och samvete att vi ska ta väl hand om varelsen som är ett levande bevis för Skaparens existens. Inte bara för att signaturen finns på honom, utan för att vi faktiskt tycker riktigt mycket om den lilla håriga, tillgivna saken. Se här, ett bevis för att tillvaron alls icke är utan mening:

Och just det; jag borde kanske tillägga att varelsen ifråga möjligen blir en aning bortskämd. Men det bjuder vi gärna på. Och vänligen strunta i gubben på bildbeviset nedan, han är bara rekvisita.

Alice i Underlandet

"Jag tänker, alltså finns jag."

Orden ovan yttrades ursprungligen av René Descartes, på svenska känd under det mellanmjölksaktiga namnet Kartesius. Men även av min ena provläsare, som i ett tämligen frekvent förekommande anfall av sarkastisk humor klottrade ner sentensen på försättsbladet på första delen av mitt manus. På latin, för att var helt säker på att jag skulle förstå vad han menade. Men det båtade föga, som det heter om man försöker var lite märkvärdig...

Nå, saken är i alla fall den att jag i vanlig ordning har lite svårt att hålla med; jag är nämligen av åsikten att man inte bör dra några förhastade slutsatser. Inte om livet, universum eller allting, och i synnerhet inte om sådana underliga och svårbegripliga ting som varandet. Själv betraktar jag mig från och till som en inbillning. Frågan är väl bara vem det är som inbillar sig att jag finns?

Jag tror att jag har sagt det tidigare, men för säkerhets skull säger jag det igen: man kan aldrig vara säker på något överhuvudtaget. En insikt som kan få konsekvenser, minst sagt. Och då särskilt om man har en dragning åt det konspiratoriska och mystiska.

Vi tror att vi vet så mycket. Men det är först när man på allvar börjar lära sig saker som man inser att man egentligen inte begriper något överhuvudtaget. Ta bara detta med USA, till exempel.

Jag har aldrig varit där, men jag har sett på TV att det finns. I program som Cops, Doktor Phil, Jackass och Dallas. Det verkar vara ett fint land. Med rika, vackra (nåja...) och lyckliga människor. Och ordning och reda, inte minst.

Fast om man tänker efter riktigt noga så vet man ju faktiskt inte om det som visas på TV är sanning eller bara fantasifulla påhitt? Vad finns det för garantier för att världens största, bästaste och jämlikaste demokrati i själva verket inte är raka motsatsen? En militärdiktaturstat som är skicklig på att marknadsföra sig som frihetens försvarare, den fria världens bålverk mot all tänkbar ondska, när det verkliga förhållandet kanske är precis tvärtom?

Nu går det bra att kalla mig kommunist, fåntratt, grobian eller annat valfritt invektiv. Skitstövel, knöl eller idiot, exempelvis. Men tänk om mina eventuella farhågor skulle visa sig vara sanna? Ponera att media förmedlar en falsk bild av det vi tror är verkligheten? Att vi egentligen lever i ett 1984-samhälle utan att veta om det? Tänk om de allierade under andra världskriget i själva verket var den "onda" sidan, och inte tvärtom som vi fått lära oss? Vad är sanning och vad är påhitt? Saken är den, att börjar man tänka så finns det snart inte en enda jäkla grej som går att lita på.

Och för att återvända till exemplet USA: som jag sade har jag aldrig varit där. Hur vet jag då att det ens finns? Visst, jag känner folk som säger sig ha besökt landet. Men hur ska jag kunna vara säker på att de inte ljuger för mig? Att de inte bara bättrar på en lögn som planterades i min hjärna redan när jag var liten?

Kanske är jag den ende med ett verkligt medvetande, medan alla andra är statister i min värld? Vad gör det mig i så fall till? Är jag... Gud?

Om jag vore en sann paranoiker skulle det nu vara dags att lägga sig på golvet i fosterställning, men där är jag - tro det eller ej - inte riktigt än. Jag nöjer mig som vanligt med att konstatera att jag inte begriper ett enda dugg av någonting alls. Är vi materia eller energi? Eller är det egentligen samma sak? Eller...?

Det viktigaste är att förstå att ingen av oss egentligen begriper ett smack av någonting. Oavsett vad somliga påstår eller tror sig veta. Det uppmanar om inget annat till ödmjukhet, och det tror jag är den verkligt stora insikten vi alla bör försöka ta till oss. Vi fattar inget. Låt oss äntligen inse det och agera därefter.

Det kan inte hjälpas: jag känner mig mer och mer som Alice i Underlandet...

Hanz funderar

Nu är den äntligen, äntligen, äntligen över - Dansbandskampen! I flera veckor har jag tillsammanz med familjen suttit och försökt supa mig igenom den ena trallvänliga låten efter den andra, och det ska jag säga er: det har inte varit lätt. Dock tror jag att jag har gått någorlunda helskinnad ur alltsammanz, men jag är förståz inte helt säker.

Anledningen till att jag överhuvudtaget har sett programmet är delz att äldste sonenz kompisar har varit med och spelat, och delz att det för närvarande råder undantagstillstånd här i vår lilla by. Jo, det är faktiskt sant: åsiktsfriheten - som ju egentligen är grundlagsskyddad - är en sak som kraftigt ifrågasattz under de gångna veckorna.

Jag vill med en gång göra klart för läsare som är bosatta i Ljungbyhed att jag inte har röstat på något av de nio förbjudna banden i tävlingen. Faktum är att jag inte har röstat allz, vilket förståz kommer att tolkaz som rent förräderi av den lokala smakpolisen. Tanken var ju att alla skulle ställa upp och hjälpa till, och nu gjorde jag inte det! Skämz!

Om jag å andra sidan fallit till föga och gjort som nästan alla andra här, skulle jag å det grövsta ha brutit mot min djupt rotade övertygelse att musik måste vara något njutbart. Och då hade det utan tvivel varit tack och ajözz med mitt psykiska välbefinnande. Eller i alla fall min sinnesfrid.

Fast det kanske redan är kört, så att säga. För varför sitter jag annarz här och författar ett blogginlägg om något som egentligen inte berör mig det minsta?

Jo, kanske för att en så här enkel och oviktig sak pekar på en otäck mekanism hos människor som går upp helhjärtat i någonting, oviktigt vad. Med enz inser dessa nämligen att alla vi andra som inte tycker som de själva är totalt vilseförda. För vi har ju fel, eller hur? Alltså måste de lyckliga själar som har funnit sanningen hjälpa ozz andra på rätt väg. Och om vi inte frivilligt vill bli hjälpta till insikt slår man ozz i skallen. Allt för den goda sakenz skull.

Det händer något med människor som plötsligt finner en ny identitet i ett starkt kollektiv. Något ytterst obehagligt. Historiskt finns det så många exempel att man nästan börjar gråta i ren vanmakt. Fersenska mordet kan lätt tjäna som god men sorglig illustration till hur saker och ting plötsligt kan gå oerhört fel och ända i total katastrof när "folkviljan" får fritt spelrum.

Det tar bara minuter för alldelez vanliga, hyggliga människor att förvandlaz till en regelrätt pöbel; till veritabla monster, förutsatt att man i skydd av en större grupp kan vara anonym. Det bevisaz om och om igen, inte minst på nätet: civilisationenz fernissa är florstunn, vilket är något man verkligen bör dra sig till minnez i tider av masshysteri och åsiktsofrihet. Den som inte är med ozz är mot ozz, och så vidare. Bara för att nämna en av vår tidz många - och dessvärre ofta accepterade - stolligheter.

Jag började med vår alldelez egna lokala dansbandsnoja, vilken förståz är tämligen oskyldig. Men den pekar likväl obönhörligt ut en obehaglig tendenz hoz ozz människor, nämligen den att det är förvånansvärt lätt att betrakta andra som konstiga eller osolidariska bara för att de tycker på annat viz än majoriteten.

Jag har ett förslag: skulle vi inte istället för att köra över våra medmänniskor med ångvält försöka ozz på att visa lite ödmjukhet mot varandra? Överväg åtminstone saken; det kan den väl vara värd?

Jag röstade inte en enda gång på vårt lokala dansband av den enkla anledningen att jag inte tycker att de är särskilt bra. Så var det sagt. Nu väntar jag bara på att de rättroende ska samlaz utanför vårt huz med facklor och hötjugor. Men tillz dezz kan man ju roa sig med musik som inte är så olidligt klämkäck. Här har ni två ytterligheter som jag definitivt hade röstat på om de någonsin skulle dyka upp som lördagsunderhållning på TV:

Zanny

Helvetes förbannade jävla skit!

De något onyanserade orden var egentligen mina, men kom ekande ur min yngste sons mun ungefär en timme efter att den första, chockade gråten lagt sig. Han låg nerbäddad i sin säng - ensam för första gången på flera veckor - och det till en början obegripliga började sakta gå upp för honom.

Men nu börjar jag i fel ände. Låt oss istället förflytta oss ett par månader bakåt i tiden, till början av oktober:

"Jag har hittat en hund åt oss!" sade min fru glädjestrålande på en dålig mobiltelefonförbindelse. "En omplacering! Hon är fem år och nästan precis en sådan som vi ville ha!

"Va?" sade jag, och försökte förstå vad hon menade med "nästan".

"En hund!" upprepade hon, och fortsatte sedan med att förklara att det var en blandrastik med mest Jack Russel i sig.

"Ring och säg att vi vill titta på henne!" sade jag, och mindes med ens hur det kändes att plötsligt stå öga mot öga med ett positivt graviditetstest.

På kvällen kom två suddiga foton på mailen, och jag svär att det var precis som att se ultraljudsbilder på ett efterlängtat men ännu inte fött barn. Hon var svart och vit, med små mörka prickar sporadiskt utspridda i det vita. Nätta, feminina drag, men kanske en aning mager. Det spelade ingen roll: jag tror att vi alla var fast redan där och då.

Några dagar senare träffade vi henne och konstaterade genast att hon var en riktig kelgris som tyckte mycket om att bli klappad och gullad med. Yngste sonen hamnade omgående på hallgolvet med hunden i knäet, och jag är inte säker på vem av dem som njöt mest.

Det var således inte mycket att diskutera; en vecka senare var vår familj utökad med en fyrbent, glad liten varelse som snabbt utsåg just sin plats i TV-soffan, och nyfiket kikade ut genom fönstret så fort andra hundar hade fräckheten att passera vårt hus. Om kvällarna kröp hon ner under 11-åringens täcke och rullade ihop sig till en mjuk pälsboll, och jag är säker på att han sällan har sovit så gott som han gjorde då.

Naturligtvis kom hon till oss på prov, inget annat. Vi skulle ha henne över helgen och kanske en bit in i nästkommande vecka för att känna efter om vi trivdes ihop. Och för att göra en ganska lång och glad historia tämligen kort; det gjorde vi. Trivdes ihop, alltså. Hon stannade.

Aldrig har jag plockat upp hundbajs med sådan glädje; inte heller gett mig ut i snöslask och iskyla utan att rynka det minsta på näsan. Det enda smolket i glädjebägaren kunde väl sägas vara hennes kanske inte helt behagliga andedräkt:

En natt vaknade jag av att jag mådde illa. Först - innan jag var riktigt vaken - trodde jag att jag höll på att bli magsjuk, men det visade sig snart att illamåendet snarare kom sig av att vår djuriska vän bestämt sig för att andas mig rakt i ansiktet under en okänd men av allt att döma inte helt obetydlig tidsrymd. När jag schasat bort henne (läs: vänligt bett henne lägga sig och flåsa på sin plastmatte istället för på mig) kunde jag plötsligt andas igen. Och lättat somna om.

Zanny - så hette hon, även om äldste sonen gjorde idoga men fruktlösa försök att få henne att lystra till det mera naturinspirerade namnet "Svalört" - hade alltså ett tand- alternativ magproblem, det var inget snack om saken. Veterinärbesök följde, och rådet var att ta bort de av hennes tänder som var dåliga. Ok; dyrt antagligen, men bättre än att låta det vara.

Till detta kom att vår fyrbenta vän egendomligt nog hade vissa problem med att exempelvis hämta pinnar vi kastade iväg. Så fort hon skulle ta tag i dem gnällde hon till och hoppade undan. Konstig hund, tänkte vi. Men funderade inte mer på saken.

I takt med att vår håriga inneboende kände sig mer och mer hemma, tog hon sig allt större friheter. I slutet av november började hon visa prov på viss förslagenhet: när hon trodde att vi somnat kröp hon försiktigt upp i vår säng och lade sig mellan mig och min fru, och låg sedan och krafsade mig försiktigt på ryggen med klorna. Om jag sade till på skarpen? Nej, inte riktigt. Jag nöjde mig med att flytta mig en aning, så att jag kom utanför hennes räckvidd...

Torsdagen den 2 december var det äntligen dags för ett nytt veterinärbesök, denna gång hos en annan och förhoppningsvis mer kompetent djurdoktor. Planen var att få ordning på Zannys dåliga tänder, och kanske få en förklaring till varför hon plötsligt blivit lite slemmig i luftrören. Min fru åkte iväg med "vår" lilla hund, och så här i efterhand vill jag minnas att hon - Zanny alltså - gav mig en extra lång blick innan hon följde med ut i bilen. Jag påstår inte att det inte var inbillning, för det var det säkert. Men faktum är att det inte hann gå mer än en timme förrän livet valde att göra en av sina välkända men fruktade överhalningar och sålunda vände ut och in på alla begrepp.

Min fru ringde hem mitt i middagen. Hon grät förtvivlat, och det tog inte lång stund förrän jag insåg hur det stod till. Tvärtemot vad vi alla trott, visade det sig nu att Zanny var sjuk. Dödssjuk, för att vara mer okänsligt exakt. Jag utelämnar detaljerna, eftersom det bara gör mig ledsen att berätta om dem. Men i sammanfattning kan sägas att veterinären gav henne ett par dagar till att leva, definitivt inte mer. Och dessa sista dagar skulle dessutom bli tämligen plågsamma för henne, såvida inte...

Det fanns naturligtvis inga valmöjligheter. Vår älskade - ja, det är ett starkt ord, men det är faktiskt sant - Zanny dog stilla i min frus armar en halvtimme senare, istället för att följa med hem efter något som bara skulle ha varit ett vanligt rutinbesök. Det var när jag fått det här beskedet som jag hasplade ur mig de inledande svordomarna ovan. Varpå jag gjorde det som ålagts mig: förmedlade de sorgliga nyheterna till resten av familjen. Det är vid sådana tillfällen man önskar sig mycket, mycket långt bort.

När det var gjort stålsatte jag mig och plockade bort matskålar, korgar, leksaker och allt annat som var intimt förknippat med Zanny. Därefter försökte jag återställa vårt hem till vad det varit innan hon kom till oss.

Och där slutar sagan om den lilla hunden som kom att röra om så i våra liv, trots att vi bara hade henne hos oss i knappt sju veckor, ungefär 3 promille av mitt hittills levda liv. Vi saknar henne så. Mer finns inte att säga.

Dansbandsfeber

Alltsammans började med ett radioprogram, varken mer eller mindre. Året var 1989 och jag och min anonyme kollega (jag tvivlar på att han vill att hans namn blir känt i det här sammanhanget, varför jag i fortsättningen kommer att kalla honom för "X") led svårt av den tidens P4-musik som formligen östes över oss under arbetstid. Var det inte Lasse Stefanz så var det Berth-Idoffs, och jag minns att jag var så trött på alltsammans att jag var nära att krevera.

Och tro nu inte att det var nog med att ovan nämnda dansband spred sina musikaliska fekalier i etern, nej då. Vi arbetade på den tiden tillsammans med ett gäng medelålders damer vilka alla älskade dansbandsmusik, och därför följaktligen hela tiden falsksjöng och gnällnynnade med i "Mjölnarens Irene", Leende guldbruna ögon" och "Tiotusen röda rosor". Musiken skulle alltså gnidas och gnuggas in i våra ömtåliga själar till varje pris, vilket kort sagt var mer än vad någon normal man borde förväntas klara av.

Det gjorde vi inte heller. Efter några månaders idog psykisk terror grät X i vanmäktig förtvivlan, och jag gick omkring med ständiga och ytterst sura uppstötningar. Och så hade det antagligen fortsatt om inte den stora katastrofen drabbat oss via det förut nämnda radioprogrammet.

I P4 Radio Kristianstad utlystes plötsligt en tävling som på många sätt påminde en hel del om dagens "Dansbandskampen" på SVT. Fast utan bild, eftersom det som sagt var radio.

Fördelen med detta arrangemang var förstås att man slapp se "charmiga" leenden och "fräcka" blinkningar rakt in i kameran, vilket inte på något vis bör underskattas. Nackdelen var emellertid att alltsammans icke desto mindre lät rent för jävligt, för att uttrycka sig en aning vulgärt men dock helt sanningsenligt. Tävlingen riktade sig nämligen till länets alla dansband. Ja, ni läste rätt; alla band, oavsett förmåga eller rutin. Och alla skulle få vara med i radio, och således hällas över X och mig på bästa arbetstid, utan möjlighet till flykt.

Det gick naturligtvis fullständigt åt skogen: efter att ha tvingats lyssna på band med namn som "Connix", Ronnix", Jhonnix", "Berraz", "Jerryz", "Lars-Unoz" och så vidare i all ondskefull oändlighet, stod vi till sist inte ut längre. Något måste alltså göras, och det fort.

Efter en del desperat funderande kom vi till sist fram till att det mest effektiva sättet att bota vår dansbandsfobi måste vara att helt enkelt konfrontera den. Och då medelst en tämligen grym form av egenhändigt utförd kognitiv beteendeterapi. Vi bestämde oss alltså kort sagt för att själva bilda ett dansband, vars enda funktion - det kan inte nog understrykas - var att ta udden av det hemska som vi via radioapparaten utsattes för. "Gransonz" var ett faktum.

Utrustade med en uråldrig fyrkanalig portastudio, två Rolandsyntar, en dynamisk Milabmik av dessbättre utgången modell, samt en obändig övertygelse (som snart visade sig stämma) om att vi var avsevärt bättre än vissa av de "seriösa" band som figurerade i P4:s omänskliga tävling, satte vi igång. Jag spelade in musiken och körade, och X sjöng med äkta inlevelse, precis som en riktig dansbandssångare. Det lät oerhört illa, och vi var mycket nöjda.

Men sedan kom bakslaget. Någon av de dansbandsälskande damerna på vår arbetsplats fick nys om våra förehavanden, och därmed var det klippt. Resultatet av vår möda kopierades på enträgen begäran på kassettband och såldes för en billig peng (15 hela kronor vill jag minnas att det var) till de förväntansfulla spekultanterna. (Det senare en medveten felstavning, i ett lamt försök att skoja till det.) Men det var alltså nu den stora förlösningen kom. Eller katarsis, om ni vill:

"Åh, så bra ni är!" utbrast någon, varpå övriga tanter tondövt höll med. X och jag trodde inte att det var sant, och det var faktiskt i det läget som ångesten slutligen släppte och alltsammans istället blev enbart löjligt. Om någon betraktat oss då, skulle de antagligen ha sett hur elaka och illvilliga flin plötsligt spreds över våra ansikten. "Ok" tänkte vi, "det är alltså så de vill ha det..."

De närmaste åren spelade vi således in ganska många dansbandslåtar, alltid (med undantag av en del jullåtar) i ett urval grundat på sådant vi tyckte särskilt illa om. Och vi sålde dem med skadeglädje till alla som ville ha. Rika blev vi naturligtvis inte, men åtminstone glada och hela människor.

Gransonz lever fortfarande, trots att mer än tjugo år gått sedan den mödosamma resan mot mental läkning påbörjades. Den senaste inspelningen gjordes så sent som 2006(!), och ingen - allra minst X och jag - vet när det är dags igen. Men om inte "Dansbandskampen" snart tar slut på TV gissar jag att Gransonz inom kort på nytt kommer att behövas...

Nedanstående klipp är ett tidsfönster, mina vänner. För oss som var med är det som att se ner genom grumligt vatten som plötsligt klarnar. Det här är Gransonz allra första inspelning från 1989, något restaurerad rent ljudmässigt men för övrigt i original. Lyssnar ni noga kan ni höra desperationen i våra röster. Och det är faktiskt inget att skratta åt; det är så här man blir när man dagligen tvingas lyssna på musik man inte står ut med. Tänk på det innan ni skruvar upp radion och i nasal stilenlighet sjunger med i "De sista ljuva åren" utan att vara ensam i rummet...

Extraläsning för den sanne konnässören: Gransonz - diskografi

Filmtrailer

Veckans blogginlägg innehåller en efterlysning; fortsätt därför läsa. Kanske är det just du som eftersöks?

Jag skriver böcker, som ni kanske vet. Berättar historier. Målar med ord. Det är roligt, men kanske inte så lukrativt. Jag tänkte därför så här: för att nå ut till en större publik än jag gör nu (uppskattningsvis ca 8 personer, inklusive sympatiläsarna) skulle man kanske satsa på ett annat medium än litteraturen? För ni vet väl hur trista böcker kan vara? Text och text och text sida upp och sida ner - inte en enda liten bild.

Med film är det däremot annorlunda. Där förstår man verkligen intensiteten i en explosion, bara för att ta ett enkelt exempel. I en bok där det står "det sprängs" fattar man liksom inte riktigt.

Min tanke är därför att strunta i att publicera "Erik Johannesson" som bok, och istället göra om den till episk långfilm. Jag har redan flera scener klara i huvudet; det handlar bara om att hitta en finansiär. Nu är det väl i och för sig så trist att det gör man inte i en handvändning. Men om man har en trailer att visa upp borde det gå lättare, eller hur? Just det - en trailer får det alltså bli!

Därför efterlyser jag nu tre personer med följande nödvändiga kvalifikationer:

• Man utrustad med extremt djup basröst. Du ska vid varje givet tillfälle kunna låta dramatisk på samma sätt som speakern i Dressman-reklamen. (Den i slowmotion: "Grattis Helsingborg..." och så vidare.) Ditt jobb blir att medelst din röst ge sken av att filmen är spännande och lite farlig, och på så vis locka någon dumskalle att investera i den.
   
• Pyrotekniker med fordonssprängningar som specialitet. Dina arbetsuppgifter utgörs främst av att försöka få in så många explosioner som möjligt under de 60 sekunder trailern beräknas vara. Dokumenterad vapenfetischism är ett plus, liksom kunskap om amerikansk filmindustri. (Alltså inte filmkonst, utan filmindustri...)
  
  
• Redigerare med grava koncentrationssvårigheter. Dina stroboskopsnabba och till synes omotiverade klipp ska ge ett ungdomlig intryck avsett att attrahera unga vuxna (och andra) som inte förmår uthärda dialog med mer eller mindre intellektuellt innehåll. Vilket - när jag tänker närmare på saken - kanske egentligen inte kommer att vara ett problem i just den här filmen. Men för säkerhets skull, liksom.

Ansökan skickas hit, och jag lovar att alla sökande kommer att bemötas med tillbörlig respekt. (Moahahahaaa!)

I väntan på "Erik Johannesson - superhjälte" får ni hålla tillgodo med den här finfina trailern. Om min idé med explosioner och grov röst inte funkar gör vi den såhär istället:

Ko-ko!

Ok, ni vet ju redan det här, eller hur? Att jag är en tvättäkta tråkmåns? Som inte tycker om att sjunga snapsvisor, eller att dansa, eller att delta i fåniga lekar på fester och föräldramöten (i synnerhet det senare...).

Men egentligen bottnar detta trista beteende nog inte i att jag är exceptionellt tråkig som människa, utan snarare i att jag har svårt för att medvetet försätta mig i situationer som med etthundra procents säkerhet kommer att bli pinsamma på ett eller annat sätt. Helt säkert för mig själv, men med stor sannolikhet också för eventuella åskådare.

Ta bara detta med det där underliga fenomenet som brukar benämnas "dans", och som påfallande ofta mest påminner om ritualiserat, offentligt förspel. Eller pajaskonster, beroende på förmåga och stämningsläge. Det är faktiskt ganska löjligt. Tror ni mig inte? I så fall är det bara att ställa sig lite vid sidan av ett genomsnittligt dansgolv och låta blicken slumpmässigt vandra över de dansande. Tänk sedan bort musiken och vips har ni ett gäng spastiska fåntrattar med höftledsluxation framför er.

Jaja, jag säger som en irriterad flicka en gång sade till min kanske inte fullt så dansante vän på ett tonårsdisco för hundra år sedan: "Sluta för fan att vicka på röven!" Det är en talande mening som sammanfattar det mesta av dansens inneboende problematik, tycker jag.

Fast än värre blir det om någon plötsligt får för sig att man kanske borde kombinera dansens högst tvivelaktiga välsignelser inte bara med lekens, utan dessutom med allsångens. Och ja, jag har verkligen ett konkret exempel:

För några år sedan skulle en mig mycket närstående kvinna och hennes spexande kolleger vara med i ett arrangemang som hette "Allsång på Spången". Jag var kommenderad att närvara, vilket jag naturligtvis gjorde. Man vill ju inte bli ovän med mannen i familjen, som min äldste son med viss skadeglädje brukar påpeka.

Nå; jag hamnade alltså på första bänkraden tillsammans med tre busslaster förväntansfulla och tokroliga pensionärer, som av någon anledning blängde ilsket på mig för att jag nästlat mig in bland deras (onumrerade) platser. Det brydde jag mig inte om; jag utgick kallt ifrån att de inte skulle våga skada eller råna mig så länge det var ljust.

Underhållningen började. Min fru och hennes kolleger arbetade hårt för att få publiken att skratta, vilket också lyckades över förväntan. Åtminstone så länge skämten kretsade kring sådana kroppsdelar och -funktioner som det normalt inte skyltas offentligt med. Allvarligt talat: jag har aldrig varit med om en så snusksugen publik, varken förr eller senare! Något chockerad applåderade jag väluppfostrat som sig bör, och undrade i mitt stilla sinne hur den här kvällen skulle sluta.

Svaret (som för övrigt skulle visa sig vara "i katastrof") fick jag när nästa musikaliska akt äntrade scenen i form av två göteborgare som sannolikt just inhalerat kopiösa mängder uppåttjack samt bläddrat lite sporadiskt i boken "De värsta ordvitsarna i mänsklighetens historia ur ett västkustskt perspektiv".

Det var inte roligt. Och nu gick till min synnerliga förtret dessutom allsången igång på allvar, liksom de tillresta och alltmer uppspelta pensionärerna. Evert Taube rådbråkades sålunda å det grövsta, i likhet med flera andra av den svenska visskattens upphovsmän. Som Per Gessle, till exempel. (Ja, det där var ett skämt...)

Sedan var det dags för förnedringsallsång, som om det inte redan räckte som det var. Nu skulle det nämligen lekas också, och det var dessutom herrarna i publiken som skulle göras till åtlöje. Till min förvåning - och bestörtning - gav nu i stort sett samtliga pensionerade herrar upp ett unisont "JAAAA!" när det stod klart vad apspelet skulle bestå i. Själv ville jag helst sjunka genom stolen jag satt på, vidare ner genom gräset, jorden, urberget; ja, så långt ner som möjligt för att slippa uppleva det som nu oundvikligen skulle ske. Det fungerade inte.

"Nu blir det Gulli-gullan ko-ko som en gök!" gastade den gladaste av göteborgarna, och jag dolde mitt ansikte i händerna. "På ko-ko ställer herrarna sig upp och drar gylfen upp och ner!" fortsatte han, och jag började flacka med blicken efter en möjlig flyktväg, dock utan att finna någon. "Ååh kom igen nu då!" hojtade han sedan, och jag vill gärna att ni föreställer den repliken på bred göteborgska, kombinerad med ett lika brett hånflin. Sedan inleddes en av mitt livs värsta upplevelser, alla kategorier.

"Gulli-gullan ko-ko som en gök! KO-KO!" (ritsch - ritsch) "Jag bjuder dig två rum och kök" (ritsch - ritsch). Och så vidare. Under hela detta spektakel satt jag med armarna korsade över bröstet och benen i kors och vägrade vara med, samtidigt som jag upptäckte att min fru och hennes kolleger stod ute till vänster bakom scenen och flinade och pekade finger. Jag tror att det var just här som jag tappade tron inte bara på mänskligheten, utan också på godheten som ett i verkligheten existerande fenomen.

"Jag dansar aldrig nykter" brukar det visst heta. Men det ska ni veta, kära läsare av denna blogg, att jag dansar förbanne mig inte ens berusad, och i synnerhet inte om jag måste ställa mig upp och dra gylfen upp och ner i takt till musiken som en annan fåne.

Men det är klart; när jag går i pension om ungefär 21 år ser jag kanske saken på ett annat, mer humoristiskt sätt. Eller? Ko-Ko...

Jaså, ni skrollade ända ner hit? Då kan ni lika gärna lyssna på den här också, den är bättre. Framförallt texten:

Det blir aldrig som man har tänkt sig

Man får höra mycket roligt när man är hos tandläkaren. Någon vidare dialog blir det förstås inte, men det spelar väl ingen roll eftersom man ändå inte brukar ha så mycket vettigt att säga. Men alltså: under mitt senaste tandläkarbesök fick jag mig serverad den här fullständigt sanna(?) berättelsen om den asiatiska livsmedelsbutikens rättstavningsproblem.

Affären låg i Malmö, och min tandläkare - som är en samvetsgrann och hjälpsam människa helt fri från olater av besserwissertyp - lade märke till att butiksnamnet var felstavat på skylten. Det stod "Europ Livs", och det kunde såklart inte vara rätt. Alltså stegade Bert-Åke (han heter egentligen nästan något helt annat) in och upplyste affärsinnehavaren om problemet med stavningen.

"Det saknas ett A på skylten" påstod han, och fick naturligtvis genast medhåll av vänligt bockande och tackande asiat som lovade att åtgärda saken med det snaraste.

Och det gjorde han. Nästa gång min tandläkare råkade gå förbi affären såg han att affärsinnehavaren tagit åt sig av kritiken; skylten var utbytt mot en helt ny. På den stod det "Europ Livsa".

En annan sak som roar mig omåttligt är andra människors tillkortakommanden. Min kusin bjöd på en sådan historia för bara några dagar sedan, och den är så bra att jag sprider den vidare med en gång som den skadeglade fan jag dessvärre ofrånkomligen är:

Min kusin - låt oss kalla honom Gäsper i brist på bättre - har haft den stora vänligheten att ladda hem undertecknads ljudbok "Bengt i koma" för att ha något att fördriva tiden med under långa buss- och tågresor. Ibland har han skänkt mig en eller annan kommentar angående innehållet, och det är ju alltid roligt att få reaktioner på det man gjort. Men nu ville det sig inte bättre än att inspelningskvalitén på min ljudbok plötsligt blev oerhört dålig mitt under pågående bussresa. Ljudet blev burkigt och otydligt, och min kusin blev tvungen att skruva upp volymen på max för att överhuvudtaget ha en chans att höra vad som sades.

Nå. Han lyssnade vidare, aningen störd över mitt ljudmässiga slarv. Irritationen mattades dock något av de ovanligt många leenden han fick ta emot under färden. Människor lade liksom märke till honom, lite på samma sätt som om han varit en kändis.
På tåget var det samma sak. Folk log mot honom, och ibland verkade det som om en del fniss och indiskret viskande tycktes gälla honom. Han började granska sin klädsel; kanske hade han en fläck på byxorna? Eller hade han - Gud förbjude - vänt jackan ut och in?

Till sist struntade han i alltsammans och koncentrerade sig på ljudboken istället. Trots att det var så dåligt ljud.
Leendena och de menande blickarna fortsatte. Han flyttade sig till en annan vagn för att bli kvitt de insinuanta minerna, men det blev bara etter värre. Vart han än gick möttes han bara av fniss och pekande fingrar.

När han till sist var framme och klev av tåget trodde han att mardrömmen äntligen skulle vara över, men icke. Stirrandet på hans person fortsatte genom hela Lunds innerstad, ända fram till universitetsbyggnaden. Först där tog han av sig lurarna, bara för att häpet upptäcka att det dåliga ljudet kom sig av att kontakten varit halvt utdragen under hela resan så att ljudet - istället för att distribueras via de avsevärt mer diskreta hörsnäckorna - hade gått ut genom mobiltelefonens inbyggda högtalare. Han hade alltså lyssnat på Bengt i koma på i stort sett full volym i en timmes tid, delandes denna fantastiska upplevelse med alla medpassagerare.

Och det hade väl egentligen inte varit någon större sak om det inte varit kapitel 11 han lyssnat på. Låt mig som avslutning ge er ett kort utdrag ur det aktuella kapitlet, så att ni säkert förstår vad jag menar:

”Aj som in i helvetes jävlars förbannelse!” vrålade han och
började hoppa jämfota, varpå det hela naturligtvis bara blev
ännu värre.
”Kuuken!” skrek han på äkta Jhonas-manér, och kastade sig
i, som han trodde, säkerhet uppe i sängen.

Och sådär håller det på. På full volym, som sagt. Och inläst med äkta, hämningslös inlevelse.
Visst är livet ibland alldeles... alldeles underbart?

Fotnot: allt som sägs i det här inlägget är eventuellt inte sant till exakt 100%. Men, tro det eller ej; till 94%, åtminstone...)

Bengt i koma - lättläst

Ibland påpekas det att språket i mina bloggtexter eller böcker är för invecklat och tillkonstrat. Och det är förstås klart: det är ju inte alla som tycker att det är lika roligt att leka med ord och formuleringar som jag gör. Nå; denna konstruktiva kritik har jag - som den lyhörde, omtyckte och vackre person jag nu en gång är - tagit åt mig, varför dagens inlägg blir en lättläst version av Bengt i koma. Jajamensan: hela boken. Så om ni har planer på att läsa den (i original) eller kanske rent av redan håller på med den i ljudboksform (hej kusin Jesper) avråder jag starkt från att läsa vidare. Såvida ni inte vill ta en genväg för att sedan kunna säga att ni har läst boken när jag frågar. Alltså: nedanstående text innehåller så kallade spoilers, och nu är ni sålunda varnade.

Bengt sover hårt

av Hans Svensson

Jag heter Bengt. Min fru heter Maria. Hon har två vänner. De heter Jhonas och Pernilla. Pernilla är dum. Jhonas är dummare.

Nu ska vi grilla. Jhonas häller ut öl. Jag får ström i kroppen. Min kropp somnar hårt. Jhonas svär högt. Jag står bredvid och ser på.

Min kropp åker till sjukhuset. Jag följer efter. Doktor Börje försöker väcka mig. Det går inte. Maria åker hem.

Nästa dag kommer Ulrik E Gladh. Han är min chef. Han frågar Maria hur jag mår. Sedan säger han andra dumma saker. Maria blir arg. Hon slår honom i huvudet med frukt. Då blir han också arg. Jag skrattar och säger fula ord. Men ingen hör.

Monza kommer till sjukhuset. Han har försökt döda sig själv. Doktor Börje tycker inte om honom. Doktor Börje tar fram en kniv och sovpiller. Sedan går han. Monza dödar sig själv på riktigt. Ingen ser. Ingen stoppar honom.

Jhonas hämtar Maria med rostig bil. De ska köra till sjukhuset. Jhonas kör fort. Maria kräks. Jhonas får städa bilen.

Pernilla kommer till sjukhuset. Jag vaknar. Nu kommer Jhonas och Maria också. Det blir bråk. Jag somnar hårt igen. Pernilla skäller på Jhonas. Hon säger: du får inte komma hem!

Nu träffar jag Monza. Han är död. Men vi pratar ändå. Jhonas följer med Maria hem. Jag kommer hem senare. Då ligger Jhonas i min säng. Maria också. Fast under Jhonas. Jag blir arg och ledsen. En lampa säger poff. Maria tror att hon ser mig. Hon blir rädd. Jhonas får gå hem.

Jag flyger hem till Pernilla. Hon väntar på Jhonas. Han kommer inte. Då spökar det i lägenheten. Det är jag som skojar. Då kommer Jhonas. Hans porslinsfigurer går sönder. Han blir arg. Jättearg. Han slår Pernilla. Sedan åker han igen. Jag stänger in Pernilla.

Nästa dag kommer Maria. Hon hämtar Pernilla. Jag försöker följa med. Det går inte. Det brinner utanför lägenheten. Jag kommer inte ut.
Jhonas kommer hem. Han blir arg igen. Då spökar det mer. Han får en bok i huvudet. Stereon spelar dålig musik. Riktigt dålig. Michael Bolton. Den spelar högt. Jhonas blir inte glad.

Då kommer Jossan och Magnus. Jossan kan se saker som inte finns. Hon ska hjälpa Jhonas. Men då kommer Pernilla och Maria också hem. Sedan tycker ingen om Jhonas längre. Han måste gå ut.

Nu pratar Jossan i ett glas. Jag flyttar runt glaset. Hon ställer frågor. Jag svarar. Plötsligt ser jag ett ljus. Jag vill gå dit. Men då kommer någon och tar mig. Han heter Calle. Han drar ut mig i elden.

Calle pratar med mig. Han visar att elden inte finns. Jag andas ut. Vi flyger upp i ett högt torn av sten. Det heter Kärnan. Calle förklarar saker. Jag förstår inte. Då blir han arg. Och glad. Och arg igen. Sedan flyger vi till en drinkbar. Där finns Jhonas. Där finns Ulrik E Gladh. Där finns doktor Börje. Calle gör så att de dansar. Det blir en löjlig dans. Jhonas börjar slåss. Ulrik E Gladh tar av sig byxorna. Doktor Börje slår Jhonas. Det är inte meningen. Men Jhonas blir ändå arg. Han skär doktor Börje med en trasig flaska. Doktor Börje dör. Jossan kommer. Doktor Börje är hennes bror. Hon blir ledsen. Polisen tar Jhonas. Han ångrar sig.

Calle skrattar. Han tycker om när otäcka saker händer. Det gör inte jag. Då tar Calle med mig till Körsbärsgården. Körsbärsgården är ett hem för gamla människor som har glömt hur man tänker.

På Körsbärsgården bor Signe. Tage, Mildred och Brita också. Mildred bråkar med de andra. Ingen ser. Signe vill ha kaffe men får bara torr blöja. Tage vill sova men får inte för Mildred. Brita är rädd och säger hjälp. Mildred tar Britas tänder. Hon slänger dem på golvet. Personal kommer. Mildred får beröm. Signe vill ha kaffe. Calle skrattar igen. Han räcker tunga åt Signe. Signe får gå och lägga sig. Utan kaffe.

Jag förstår ingenting. Calle blir arg igen. Och glad. Och arg. Han tar med mig till en försvunnen kyrka. Där bor Andreas. Han var chef för ett kyrkohus som inte finns längre. Han säger välkommen Bengt. Calle går sin väg. Jag stannar. Andreas pratar länge. Jag frågar saker. Han förklarar. Jag förstår plötsligt. Andreas visar ett ljus. Jag går in i det. Då dör min kropp.

Maria blir ledsen. Hon skaffar hund. Sedan kommer slutet på berättelsen.

Gamle kungen kommer till kyrkan som inte finns. Han letar efter mig. Jag finns inte kvar. Andreas vill att kungen följer efter mig. Det vill inte kungen. Han blir arg och lämnar Andreas. Men Andreas tänker att alla kommer tillbaka. Alltid.
Sedan är boken slut. Hej då.

Onormal

Normal: som inte avviker från den grundläggande typen för företeelsen ifråga, särskilt genom att överensstämma med genomsnittet eller dylikt
Norstedts Ordbok

En gång i den grå forntiden - medan jag ännu inte tagit steget in i vuxenvärlden - trodde jag att jag var "normal". Eller i varje fall ville jag väldigt gärna tro det. Att sticka ut på något vis kunde nämligen vara livsfarligt, såvida man inte tillhörde de allra tuffaste på skolan. Därför ville jag vara så vanlig som möjligt, för att inte dra till mig onödig uppmärksamhet.

Det fungerade; jag lyckades göra mig ganska osynlig under relativt lång tid. Jag gjorde som alla andra gjorde, försökte tycka som alla andra tyckte. Om jag gick in i ett rum var jag oerhört noga med att se till att det var i exakt samma skick när jag lämnade det som när jag kom: det skulle ju inte synas att jag varit där. Lämna inga spår. Gör inga avtryck. Stör inte. Var inte till besvär.

Sedan började jag se, och plötsligt blev världen mycket ful:

1. Skaffa två barn med cirka två års mellanrum. Så att de har glädje av varandra (underförstått att det har de minsann inte annars).
   
2. Lyssna bara på musik från topplistorna; det många tycker om måste ju självklart vara lika bra för alla.
   
3. Titta på TV utan att ifrågasätta det som visas: allt som sägs där måste ju vara sant.
   
4. Läs kvällstidningar och bli upprörd över deras feta, spekulativa rubriker, t ex "felaktiga" domar där på förhand dömda presumtiva brottslingar går fria. Svenska folket rasar. Pöbeln skränar.
   
5. Tyck att homosexuella (i synnerhet män) får skylla sig själva om de blir misshandlade, men säg det aldrig högt. Utom hemma, där barnen kan höra det.
   
6. Säg nedsättande saker om alla som vågar bryta mot det förväntade, och om det inte hjälper: frys ut dem.
   
7. Klumpa ihop en miljon fullständigt unika individer till en homogen grupp och kalla dem "invandrare", och tala sedan om dem som om de vore en sjukdom som drabbat Sverige. Inled gärna varje diskussion om dem med meningen "jag är inte rasist, men..."
   
8. Tolerera inga avvikelser från normen. Styr upp situationen med alla tillgängliga medel om någon försöker bryta sig ur mönstret. Här är vi alla normala, annars jävlar.
   
9. Överför beteendet till era barn.
   
10. Gratulera er själva till er normalitet.

Det finns inte en enda av de ovanstående sakerna som jag och min familj inte har brutit mot, och det är vi alla mycket stolta över. Är vi då beredda att betala priset för vår bristande normalitet? Jag vet inte, men vi har som jag ser det inget egentligt val. Om vi inte ska kvävas av normalitetens tyranni finns det ingen annan väg att gå. Alltså går vi.

Långt hår, svartsminkade ögon, fel musiksmak. Det räcker för att trigga normaliseringsmekanismerna hos alldeles vanliga, dagistechnolyssnande, slentrianheilande 11-åringar i en liten skånsk by strax norr om Söderåsen, där man för sin egen skull gör bäst i att försöka smälta in. Men om man varken vill eller kan...?

Jag vågade aldrig bryta mig ut ur den förutbestämda, påtvingade normen när jag var liten; jag hade inte den själsliga styrkan. Men efter mig kom två som inte var lika rädda. Det gör mig oerhört stolt, inte minst som pappa. Trots att jag tvingas bevittna hur morgondagens pöbel redan nu i sitt barnsliga oförstånd försöker trampa ner och förstöra allt det den inte förstår.

Ett filmklipp i protest mot dumskallar i alla åldrar, hämtat ur yngste sonens smakförråd:

Sverige: svanslösa grodor och p-rullar

Jag älskar Sverige! För att inte tala om svensk kultur - en mänsklighetens prydnad som måste skyddas med alla till buds stående medel. Därför har jag tagit mig friheten att sammanställa en kort lista över företeelser vi bör slå vakt om, eftersom de på ett eller annat sätt måste anses utpräglat svenska, historiskt eller kulturellt sett. Kort sagt sådant som till varje pris måste bevaras och absolut inte får förstöras av inträngande välsk (ett gammalt svenskt ord för utländsk) skadlig påverkan:

1. Tidelag - ett typiskt svenskt brott, åtminstone på 1600-talet. Det var mångdubbelt fler män som avrättades för att ha tyckt otillbörligt mycket om t ex kossor och får, än kvinnor som dömdes för trolldomsbrott. I Norge hade man under samma period nästan inte ett enda fall av denna något missriktade kärlekshandling, varför den självklart måste anses vara - just det: svensk.
   
   
2. Rasbiologi - en akademisk disciplin som studerade "människoraser", t ex genom att mäta skallars form, omkrets o s v. Var tror ni världens första rasbiologiska institut inrättades? I Tyskland på 30-talet, kanske? Nix: rätt svar är Uppsala. Och redan 1921, om ni undrar. Heja Sverige!
   
   
3. Porrfilm - vem minns inte "Fäbodjäntan"? Finns det något svenskare? Ja, det skulle väl vara falukorv och tut-i-luren i så fall...
   
   
4. Snus - nej, det är inte något som är unikt eller typiskt svenskt. Däremot är det tämligen osannolikt - för att inte säga omöjligt - att föreställa sig en full svensk kille ute på stan vrålande tja-lala-lala utan snus på tänderna. Man skulle alltså kunna säga att det är typiskt vissa svenskar att stoppa truten full med blöt tobak för att sedan bete sig som imbecilla babianer. (Och förlåt, mina snusande vänner! Jag räknar inte in er bland dessa grobianer!)
   
   
5. Midsommar - en hednisk högtid som i våra dagar mest går ut på att dricka sprit, kladda på grannens fru samt till falsksång med text om stjärtlösa groddjur dansa obeskrivligt fånigt runt en blomsterklädd fallossymbol. Jag säger det igen: heja Sverige!!!

Det är alltså detta som vi bör skydda från utländsk påverkan, bland mycket annat. Som exempelvis den ursvenska dragspelsmusiken. Dragspelet är förresten ett ganska nytt påfund som kom till Sverige från Tyskland på 1800-talet, ersättande den mer svårstämda (in)hemska säckpipan - med ursprung i mellanöstern - som allmogeinstrument. Eller den lika ursvenska hambon, som visst råkar vara en vidareutveckling ur polskan, som i sin tur kommer från... ja, gissa?

Men nu ska jag inte sitta här och göra mig lustig över människors (5,7%) oro. Jag själv är också en aning bekymrad över att vår unika kultur håller på att drunkna i en formlig störtflod av "välska seder".

Men ärligt talat: det är väl knappast den muslimska kulturimperialismen som översvämmar oss med nya, kommersiella högtider som halloween (eller "halogen" som en bekant till mig brukar kalla den), tjock-tomtar, brun sockerdricka, undermålig masskukltur (oj, en medveten felstavning?) samt ytterst politiskt korrekta, polerade sitcoms med skratt på burk som förvandlar oss alla till dreglande miffon? Det är bara en fundering...

Sverige är en kokande gryta av olikheter snarare än likheter, och så har det alltid varit. Läs på om ni tror annorlunda. Så varför denna plötsliga vilja att ändra på det gamla och invanda? Varför denna pappskalleskräck för ofrånkomliga influenser?

Jag har naturligtvis inga bra svar på de där frågorna, men i likhet med min romanfigur Erik Johannesson känner jag mig ibland bara så kräkfärdigt trött på alltsammans att jag måste kanalisera frustrationen på ett eller annat sätt. Precis så här känns det i mitt inre när dumargumenten börjar vissla runt öronen, dessvärre ett alltför vanligt förekommande fenomen nuförtiden:

Grobianer

Det finns utrotningshotade arter, och det finns oönskade arter. Nu ska här avhandlas något om den senare kategorin, dock inte innefattande pälsängrar, silverfiskar, boklöss eller mördarsniglar. Det handlar om något mycket värre. Nämligen den alltmer spridda och på sista tiden aggressivt uppmärksamhetstörstande och maktsugna grobianen.

Grobianen återfinns i hela världen. Vår egen svenska variant - som i allmänhet brukar anses ganska harmlös om än tämligen irriterande - kan med stor tillförlitlighet spåras tillbaka till högmedeltiden (Karl Knutsson Bonde, Heliga Birgitta) men det är idag en allmänt accepterad tes att den förekom redan under tidig jägarstenålder.

Ett ganska välkänt exempel på en historisk grobian torde vara Gustav Eriksson, för eftervärlden mest känd under efternamnet Vasa. Han var enligt alla tillgängliga källor bullrig, kolerisk (visst är det ett underbart ord?) oberäknelig i humöret samt allmänt galen. Detta till trots ses han idag som nationalstaten Sveriges grundare, vilket alltså om inget annat bevisar att grobianer genom sin medfödda envishet ofta lyckas ta sig dit de vill. I de allra flesta fall genom att så brutalt som möjligt köra över sina mer modest lagda meningsmotståndare.

Ett utmärkande drag, såväl hos "kung Jösse" som hos nutida grobianer, är bristen på insikt om sin egen litenhet. Den typiske grobianen tror sålunda att han alltid har rätt och att alla andra per automatik alltid har fel eftersom de i hans föreställningsvärld är mindre vetande, när det i själva verket är precis tvärtom.

Dagens grobianer syns förvånansvärt ofta dominera kommentarerna till diverse nättidningsartiklar, där de får i stort sett fritt spelrum att utveckla sin ytterst kontrastrika världsbild in absurdum. Dåligt språk, överdriven självsäkerhet och radikala, fascistoida åsiktsyttringar utan verklighetsförankring brukar vara tydliga kännetecken för den typiske grobianen.

En friserad och mer salongsmässig variant av den vanliga grobianen återfinns förvånansvärt ofta på ledande positioner i samhället. Vid en högst ovetenskaplig uppskattning av sådan dold grobianfördelning i Sveriges riksdag i september 2010 (såväl före som efter valet) kunde runt femtio procent av ledamöterna otvivelaktigt klassas som tvättäkta grobianer. Vissa forskare hävdar att detta är minst sagt alarmerande, medan andra menar att det är lika gott. Man får nämligen precis vad man förtjänar, och förresten torde andelen folkvalda grobianer procentuellt tämligen exakt motsvara det befolkningsmässiga underlaget.

Den vanliga grobianen (Grobianus Vulgaris) är särskilt intressant att studera ur ett genusperspektiv. Det har nämligen hävdats att åtminstone nittio procent av Sveriges grobianer är av hankön, men oberoende forskning visar att det verkliga antalet knappast överstiger sextiotre procent. Resterande andel utgörs således av honor, vars beteende tillsynes radikalt skiljer sig från sina maskulina artfränders. Detta är dock inget annat än ett vanligt, banalt missförstånd; feminina grobianer har exakt samma tendens att förhärliga sitt ego, men det tar sig mestadels andra betydligt mer subtila uttryck. De är exempelvis överrepresenterade i media, vilket de senaste fem åren orsakat en oroväckande spridning av Konkoktikum Grobius (grobianvirus, vanligen kallat H2N1-34GeKås90) bland unga ännu oförstörda individer. Forskning pågår ständigt för att begränsa skadeverkningarna, men ännu har man dessvärre inte lyckats finna någon bot mot eländet.

Rent fysiskt tycks ibland den svenska manliga grobianen ha något allvarligt fel på sina stämband, men forskning på området har visat att det är fel. Troligare är att dess röst snarare medvetet förvrängs och förskjuts cirka en kvarts oktav nedåt som en del av ett destruktivt, ofta aggressivt flockbeteende. Denna flockmentalitet har ibland också en tendens att "stänga av" vissa vitala delar av grobianens hjärna, så att såväl ordförråd som olika sociala förmågor kraftigt begränsas. Se nedan för ett talande exempel.

Den här bloggen är naturligtvis inte tänkt att vara ett politiskt forum. Ändå kan jag inte låta bli att känna en oemotståndlig lust att i likhet med så många andra kommentera valutgången:

Många är för tillfället minst sagt negativa i sin hållning till vissa politiska fenomen, men det är inte bra att gå omkring och känna sig negativ. Därför anser jag mig vara tvungen att påpeka följande för att visa på det positiva som faktiskt finns mitt i eländet; det var inte 14,18% som röstade på SD i mitt valdistrikt. Nejdå. Det var 85,82% som valde att INTE göra det. Det är väl ändå så man måste se saken, eller hur?

Knås Elin

Människan är inte bara grym, misstänksam och blodtörstig, utan dessutom ganska kort om huvudet. Enligt Einstein - som man åtminstone ibland bör ta på stort allvar- lär det finnas bara två saker som är oändliga: universum och människans dumhet. Och han var inte säker på det där med universum.
Jag tror honom. Fast veckans blogg handlar inte om några nya anfall av misantropi, utan om ett lustigt - och faktiskt ganska spännande - sammanträffande.

Alltsammans började i Härjedalen, i ett pytteliten by som heter Lillhärdal. Året 1668 blev en ung kvinna vid namn Märet Jonsdotter anklagad för att ha fört ett antal barn till häxsabbat i Blåkulla. Vilket självklart bara var möjligt om man hade försvurit sig åt djävulen.

Vid den här tiden tillämpades Mose lag i Sverige. Det är fullt jämförbart med exempelvis det den före detta talibanregimen i Afghanistan ägnade sig åt, eller för den delen det barbari den Saudiarabiska staten alltjämt utsätter sina medborgare för.
Känner ni förresten till Mose lag? Inte? I korthet kan den sammanfattas i den säkert mera kända sentensen "öga för öga, tand för tand". Den förespråkar med andra ord olika (oftast ofattbart grymma) kroppsstraff för diverse brott. Och eftersom bibeln som bekant innehåller inget annat än Guds egna ord finns naturligtvis inget att diskutera. Enligt 1600-talets i högsta grad kristliga lagar utdömdes således dödsstraff för exempelvis följande brott:

• Enkelt hor (otrohet där ena parten är gift)
• Dubbelt hor (otrohet där båda parterna är gifta)
• Lönskaläge (sex före äktenskapet, dock inte förrän efter "tredje resan"...)
• Hädelse
• Tidelag
• Blodskam
• Tvegifte
• Mord
• Upprepade stölder
• Trolldom

Själv skulle jag sålunda - om samma lagar tillämpats idag - sannolikt mista livet för två av ovanstående brott. Det vill säga lönskaläge och hädelse, för att inga pinsamma missförstånd ska uppstå.
Så var det på det lyckliga 1600-talet, när vi hade riktiga straff. För det har vi ju inte längre...?

Brottet den olyckliga Märet Jonsdotter anklagades för var alltså trolldom, eller mera exakt och med dåtidens terminologi: pactum diaboli. Vilket ovillkorligen bestraffades med döden genom halshuggning med påföljande bränning på bål.
Hon nekade givetvis in i det sista, eftersom hon stod anklagad för ett brott som inte existerar. Det hjälpte inte. Eftersom en hel flock barn vittnade mot henne var hon självklart skyldig; barn kan nämligen inte ljuga. Därför ansågs det bevisat att hon fört bland andra sina småsyskon till Blåkulla, ridande på en ko som hade rumpan i färdriktningen. Och det, det kan jag försäkra, är den minst suspekta omständigheten.

Efter en lång rättsprocess dömdes Märet Jonsdotter slutligen till döden och avrättades. Hon var den första i en lång rad av olyckliga kvinnor - och faktiskt också några män - som befanns skyldiga till häxeri och utan pardon dömdes till lagens näst strängaste straff. (Det allra strängaste kallades "kvalificerat dödsstraff" och innebar att man skulle plågas å det grymmaste innan man slutligen blev dödad.)

Som modern 2000-talsmänniska kan man nu möjligen förledas tro att det var myndigheterna som förespråkade obegripligt stränga straff för att sätta skräck i allmogen, men icke sa Nicke. De som skrek högst efter hårda domar och stränga straff var då som nu "den låga hopen": blodtörstiga människor utan vare sig förstånd eller empati. Men det måste betraktas som en parentes, eftersom inlägget visst inte skulle handla om politik, utan snarare om ett lustigt sammanträffande. Och det kommer här:

Anledningen till att jag skriver om upprinnelsen till den svenska häxpaniken är egentligen inte en utan två: för det första att jag precis har läst Jan Guillous "Häxornas försvarare", vilken varmt kan rekommenderas om man är aldrig så lite intresserad av rättssäkerhet förr och nu. Och jo, det finns dessvärre ytterst obehagliga kopplingar till moderna rättsprocesser, även om man helst skulle vilja tro annorlunda...

För det andra att jag så sent som igår plötsligt råkade höra orten Lillhärdal nämnas under en trevlig men för all del tämligen starkt luktande surströmmingsskiva. Det visade sig nämligen att den som satt bredvid mig inte bara hade en stuga i nämnda ort, utan dessutom var ättling i 14:e generationen i rakt nedstigande led till en kvinna som hette Knås Elin, dömd och sorgligen avrättad för häxeri. Ett brott som alltså inte existerar i sinnevärlden.

Jag vet förstås inga detaljer. Men där någonstans blev ändå alltsammans plötsligt verkligt för mig. Det var med ens hur enkelt som helst att dra en obehagligt rät linje mellan då och nu: människorna, dårskapen, moralpaniken, bristen på empati, den obegripliga blodtörsten. Allt ständigt aktuellt. Och det stör mig mycket mer än ni kan ana...

Den lille vätten - ett varningens ord till nyblivna husägare

Okej; nu har jag skrivit ett antal blogginlägg om böcker, TV, sentimentalitet, historia, musik, bilkörning, psykisk barnmisshandel, slumpen, språkliga kullerbyttor, skadeglädje (mitt favoritämne!), byxor med otäckt avslöjande passform à la förra veckans filmklipp (hej Anna) samt allmänna tillkortakommanden. Och det är väl bra så. Men nu är det nog faktiskt dags att bli lite mer självutlämnande:

I vårt hus bor en vätte. Jo, det är sant. Det är en liten elak gubbe som envisas med att ställa till det för mig, oftast när jag minst anar det. Kanske undrar ni hur han ser ut? Tja... jag skulle gissa att han är lite mer än en tvärhand hög, klädd i grått med långt skägg och utrustad med ytterst elaka, skadeglada ögon. Fast det vet jag förstås inte säkert, för jag har egentligen aldrig sett honom. Men han finns, det är jag helt övertygad om! Och förklaringen kommer här nedan:

Alltsammans började några månader efter att vi hade köpt vårt hus. Det var vid den här tidpunkten (hösten 1995) på gränsen till ett så kallat renoveringsobjekt, och det blev många sena kvällar och långa helger fyllda av hundraårigt damm, sura sjuttiotalsgipsplattor och tapetslamsor av varierande ålder, för att inte tala om all stickig isolering som skulle tryckas in både här och där. Men så långt var ändå allt väl och precis som förväntat.

Vi flyttade in i ett nästan färdigt hus vid Lucia; bara några mindre detaljer fattades, som lister och lite färg och tapeter på något ställe. En dag bestämde jag mig för att det äntligen var dags för att spika fast golvlisterna inne på toaletten, och det var då allt gick överstyr. Det var trångt, jag var varm och kanske lite trött, väggen fjädrade och jag slog mig naturligtvis ofelbart på fingrarna inte en, utan ett antal gånger. Och inte bara på tummen, utan på alla fingrar som var i närheten av spiken som skulle slås i.

Det gör ont att slå sig på fingrarna med en hammare, och när något gör tillräckligt ont blir jag arg. Riktigt arg. Det var i det läget jag hävde ur mig något i stil med "Jag förbannar allt djävulskap som bor i detta hus!", vilket var en ovanligt mild förbannelse för att komma ur min mun, som vid tidpunkten var van att använda betydligt mustigare svordomar, ofta av könsordstyp.

Nå, jag förbannade alltså verkligen allt som bodde i huset, vilket uppenbarligen fick den lille vätten att intressera sig närmare för mig. Nu började det nämligen hända saker:

• Det blev plötsligt tvärstopp i avloppet vilket fick till följd att diskmaskinen tömde ut sig över hela köksgolvet, givetvis en kväll när vi hade gäster. Då håller man sig för skratt, det kan jag försäkra.

• Uterumstaket började oväntat läcka som ett såll mitt under en somrig hagelskur. Jag är säker på att en strategiskt placerad regnmätare skulle ha bekräftat att vi fick betydligt mer nederbörd i vår soffa än rabatterna utomhus fick.

• De största skåpdörrarna föll av sporadiskt och landade nästan alltid på fötterna (företrädesvis på tårna), alternativt försökte krossa våra barn om möjligheten fanns.

• Flugor kläcktes någonstans under innertaket en jul och drev mig mer eller mindre till vansinne innan jag hann leta fram den väl undangömda flugsmällan. Jag är helt säker på att varken jag eller min fru hade lagt den där vi slutligen fann den.

• Vår dubbelsäng förvandlades oförmodat till en hög spinkved en gång när vi kom hem halv två på natten och bara ville sova, varpå jag iförd glipande morgonrock tvingades ut i det iskalla garaget - där lampan påpassligt just hade gått sönder - för att trevande leta fram verktyg och brädor för att lappa ihop eländet så att vi äntligen kunde få lägga oss. (Vad gäller just den här incidenten kan förstås en hel del eventuellt skyllas på min äldste son, som utan att tänka och med smidigheten hos en överviktig sjöelefant kastade sig baklänges i vår säng - som ett skämt. Ingen skrattade emellertid när det sade "knaaak!" och "kriisk!" och huvudänden plötsligt befann sig 30 cm lägre än fotänden.)

Där har ni några exempel på den lille vättens hämnd för min förhastade och inte särskilt allvarligt menade förbannelse. Och ja, jag har bett om ursäkt, tro inget annat. Många gånger. Men han är långsint, den lille fan, och tycks inte vilja glömma i första taget. Alltså har han under alla år fortsatt att plåga oss med mer eller mindre illvilliga spratt och upptåg.

Fast jag undrar ändå om han inte har börjat bli lite trött på sista tiden? Nu nöjer han sig nämligen oftast med att gömma mina glasögon (ibland till och med på mitt eget huvud!), sabotera datorer, välta ut plastburkar antingen över mig eller över köksgolvet så fort jag öppnar "plastskåpet", slå dammsugarrör och andra otrevliga detaljer i skallen på mig när jag någon gång öppnar städskåpet, trassla ihop sladdar, fucka upp bredbandet när man ska betala räkningar samt lämna stinkande visitkort på gräsmattan.

Det sista vill förstås min fru ge grannens katt skulden för, men det tror jag inte ett ögonblick på. Jag har nämligen inga som helst problem med att föreställa mig hur den lille fule, grå gubben elakt flinande knäpper upp sina smutsiga miniatyrbyxor och...

Nej, det där ska jag bespara er. Men för er egen skull råder jag er ändå att ta lärdom av den här berättelsen; förbanna inte i onödan, inte ens om era fingrar slagits blåa av oskickliga hammarslag. Någon kan höra er och ta illa upp...

Ståndsmässighet

Kläderna gör mannen sägs det. Men vad gör det då mig till, jag som har ett i stort sett mikroskopiskt klädkonto och ett ungefär lika stort intresse för klädesplagg och mode?

Det var en retorisk fråga. Understå er inte att besvara den. För övrigt tycker jag att det var bättre förr:

Under 1600-talet och långt in på 1700-talet reglerades befolkningens utseende i så kallade "överflödsförordningar" som - bland mycket annat - klart och tydligt stipulerade hur folk skulle vara klädda. Just detta var nämligen mycket viktigt för att inte social förvirring skulle uppstå (vilket jag inte tänker diskutera närmare just nu, men kanske senare).

Var och en var således enligt lag skyldig att bära kläder efter sin klasstillhörighet; det vill säga bönder fick under inga omständigheter klä sig som finare folk, exempelvis borgare, präster eller adelsmän. Inte ens vid festligare tillfällen, som vi så oblygt och självklart gör idag. Man fick alltså absolut inte klä sig "över sitt stånd", som det hette. Var man en bondlurk skulle det också synas; jordfärger för mindre bemedlat folk, tjusiga (läs: skarpa) färger för de lite finare.

Idag finns inga sådana regler som underlättar för oss vankelmodiga och ointresserade. Vi är totalt utlämnade åt vårt eget och andras godtycke. Då kan det ibland hända att det blir lite tokigt. Inte bara så att rutigt och randigt obekymrat blandas i osnygga kombinationer, nej då. Det kan faktiskt bli mycket värre än så.

Och för att illustrera både detta och det tidigare resonemanget - det om att klä sig över sitt stånd, alternativt att underlåta att klä över sitt stånd - bifogas härmed en liten filmsnutt som ingen med sinne för humor bör missa. Låt er för all del inte avskräckas av den modesta inledningen; vänta med det åtminstone tills han rest sig upp...

Boktitel

Halvvägs. Det är ungefär så långt jag har kommit i redigeringen av nästan 700 sidor Erik Johannesson.

Kommen så här långt (och med minst sagt strålande recensioner från den första provläsaren) känns det som om det börjar bli dags att fundera ut en riktig titel till min kommande bok. För tillfället heter den rätt och slätt Erik Johannesson efter dess huvudperson, men borde man inte kunna hitta på ett mer spännande namn? Ett som lockar till läsning inte bara för de redan invigda utan även för Kalle Jönsson som stolt skryter med att han inte läst en enda bok sedan han gick ut högstadiet -82?

Det finns massor av bra titlar. Problemet är bara att de redan är upptagna. Ta bara När änglar dör av Andreas Roman. Det är verkligen en dramatisk titel, i synnerhet som boken börjar så här genialiskt:

Jag är Satan. Jag finns, precis som min motsats. Vi är förstås inte fiender, som ni ofta tycks tro, utan snarare två sidor av samma mynt. Mörker och ljus.

Det där leder raka vägen till musikvärlden, där man också lyckas få till det ibland. Ett låtnamn jag mer än gärna hade lagt beslag på till EJ är The Lucifer Effect av det schweiziska industrimetalbandet Sybreed. Eller varför inte Förklädd gud av Lars-Erik Larsson, med text ur Hjalmar Gullbergs diktsamling Kärlek i tjugonde seklet?

Ett annat alternativ är förstås att hitta på en titel som är så knepig att den per automatik gör folk nyfikna (alternativt galna). Vad sägs om Mannen i den röda tapeten, eller Knip mig långsamt, älskling? Eller ska man kanske få folk att tro att det är en deckare för att sälja några fler ex? Då borde boken antagligen heta Knarkhundens husse eller Döden i Trosa.

Fast jag vet inte; jag kommer liksom inte på något namn som känns bra. Vad skulle ni själva kalla en bok som innehåller nedanstående komponenter?

• hemsökelser
• mentalvård
• spökjakt
• barndomsskildringar
• metafysiska upplevelser
• mobbing
• religiös övertro
• dubbelmoral
• moralpanik
• sex
• våld
• platonisk kärlek
• reklamradiohat
• konspirationer
• pöbelupplopp
• sprängattentat
• galenskap
• förlåtelse
• mänskliga offerlamm
• Gud
• djävulen
• solglasögon med spegelglas
• en kvinna vars främsta fördel sägs sitta baktill
• samt en värld som aldrig, aldrig mer kommer att bli sig lik.

Ni ser? Det är inte så lätt som det verkar. Men om ni kommer på någon utomordentligt bra titel får ni väldigt gärna tipsa mig i kommentarerna här nedan. Tills dess fortsätter jag kalla boken för Erik Johannesson. Och känner jag mig själv rätt är det också det som kommer att stå på bokens omslag vid boksläppet nästa år…