Det blir aldrig som man har tänkt sig

Man får höra mycket roligt när man är hos tandläkaren. Någon vidare dialog blir det förstås inte, men det spelar väl ingen roll eftersom man ändå inte brukar ha så mycket vettigt att säga. Men alltså: under mitt senaste tandläkarbesök fick jag mig serverad den här fullständigt sanna(?) berättelsen om den asiatiska livsmedelsbutikens rättstavningsproblem.

Affären låg i Malmö, och min tandläkare - som är en samvetsgrann och hjälpsam människa helt fri från olater av besserwissertyp - lade märke till att butiksnamnet var felstavat på skylten. Det stod "Europ Livs", och det kunde såklart inte vara rätt. Alltså stegade Bert-Åke (han heter egentligen nästan något helt annat) in och upplyste affärsinnehavaren om problemet med stavningen.

"Det saknas ett A på skylten" påstod han, och fick naturligtvis genast medhåll av vänligt bockande och tackande asiat som lovade att åtgärda saken med det snaraste.

Och det gjorde han. Nästa gång min tandläkare råkade gå förbi affären såg han att affärsinnehavaren tagit åt sig av kritiken; skylten var utbytt mot en helt ny. På den stod det "Europ Livsa".

En annan sak som roar mig omåttligt är andra människors tillkortakommanden. Min kusin bjöd på en sådan historia för bara några dagar sedan, och den är så bra att jag sprider den vidare med en gång som den skadeglade fan jag dessvärre ofrånkomligen är:

Min kusin - låt oss kalla honom Gäsper i brist på bättre - har haft den stora vänligheten att ladda hem undertecknads ljudbok "Bengt i koma" för att ha något att fördriva tiden med under långa buss- och tågresor. Ibland har han skänkt mig en eller annan kommentar angående innehållet, och det är ju alltid roligt att få reaktioner på det man gjort. Men nu ville det sig inte bättre än att inspelningskvalitén på min ljudbok plötsligt blev oerhört dålig mitt under pågående bussresa. Ljudet blev burkigt och otydligt, och min kusin blev tvungen att skruva upp volymen på max för att överhuvudtaget ha en chans att höra vad som sades.

Nå. Han lyssnade vidare, aningen störd över mitt ljudmässiga slarv. Irritationen mattades dock något av de ovanligt många leenden han fick ta emot under färden. Människor lade liksom märke till honom, lite på samma sätt som om han varit en kändis.
På tåget var det samma sak. Folk log mot honom, och ibland verkade det som om en del fniss och indiskret viskande tycktes gälla honom. Han började granska sin klädsel; kanske hade han en fläck på byxorna? Eller hade han - Gud förbjude - vänt jackan ut och in?

Till sist struntade han i alltsammans och koncentrerade sig på ljudboken istället. Trots att det var så dåligt ljud.
Leendena och de menande blickarna fortsatte. Han flyttade sig till en annan vagn för att bli kvitt de insinuanta minerna, men det blev bara etter värre. Vart han än gick möttes han bara av fniss och pekande fingrar.

När han till sist var framme och klev av tåget trodde han att mardrömmen äntligen skulle vara över, men icke. Stirrandet på hans person fortsatte genom hela Lunds innerstad, ända fram till universitetsbyggnaden. Först där tog han av sig lurarna, bara för att häpet upptäcka att det dåliga ljudet kom sig av att kontakten varit halvt utdragen under hela resan så att ljudet - istället för att distribueras via de avsevärt mer diskreta hörsnäckorna - hade gått ut genom mobiltelefonens inbyggda högtalare. Han hade alltså lyssnat på Bengt i koma på i stort sett full volym i en timmes tid, delandes denna fantastiska upplevelse med alla medpassagerare.

Och det hade väl egentligen inte varit någon större sak om det inte varit kapitel 11 han lyssnat på. Låt mig som avslutning ge er ett kort utdrag ur det aktuella kapitlet, så att ni säkert förstår vad jag menar:

”Aj som in i helvetes jävlars förbannelse!” vrålade han och
började hoppa jämfota, varpå det hela naturligtvis bara blev
ännu värre.
”Kuuken!” skrek han på äkta Jhonas-manér, och kastade sig
i, som han trodde, säkerhet uppe i sängen.

Och sådär håller det på. På full volym, som sagt. Och inläst med äkta, hämningslös inlevelse.
Visst är livet ibland alldeles... alldeles underbart?

Fotnot: allt som sägs i det här inlägget är eventuellt inte sant till exakt 100%. Men, tro det eller ej; till 94%, åtminstone...)