lördag 28 augusti 2010

Boktitel

Halvvägs. Det är ungefär så långt jag har kommit i redigeringen av nästan 700 sidor Erik Johannesson.

Kommen så här långt (och med minst sagt strålande recensioner från den första provläsaren) känns det som om det börjar bli dags att fundera ut en riktig titel till min kommande bok. För tillfället heter den rätt och slätt Erik Johannesson efter dess huvudperson, men borde man inte kunna hitta på ett mer spännande namn? Ett som lockar till läsning inte bara för de redan invigda utan även för Kalle Jönsson som stolt skryter med att han inte läst en enda bok sedan han gick ut högstadiet -82?

Det finns massor av bra titlar. Problemet är bara att de redan är upptagna. Ta bara När änglar dör av Andreas Roman. Det är verkligen en dramatisk titel, i synnerhet som boken börjar så här genialiskt:

Jag är Satan. Jag finns, precis som min motsats. Vi är förstås inte fiender, som ni ofta tycks tro, utan snarare två sidor av samma mynt. Mörker och ljus.

Det där leder raka vägen till musikvärlden, där man också lyckas få till det ibland. Ett låtnamn jag mer än gärna hade lagt beslag på till EJ är The Lucifer Effect av det schweiziska industrimetalbandet Sybreed. Eller varför inte Förklädd gud av Lars-Erik Larsson, med text ur Hjalmar Gullbergs diktsamling Kärlek i tjugonde seklet?

Ett annat alternativ är förstås att hitta på en titel som är så knepig att den per automatik gör folk nyfikna (alternativt galna). Vad sägs om Mannen i den röda tapeten, eller Knip mig långsamt, älskling? Eller ska man kanske få folk att tro att det är en deckare för att sälja några fler ex? Då borde boken antagligen heta Knarkhundens husse eller Döden i Trosa.

Fast jag vet inte; jag kommer liksom inte på något namn som känns bra. Vad skulle ni själva kalla en bok som innehåller nedanstående komponenter?

  • hemsökelser
  • mentalvård
  • spökjakt
  • barndomsskildringar
  • metafysiska upplevelser
  • mobbing
  • religiös övertro
  • dubbelmoral
  • moralpanik
  • sex
  • våld
  • platonisk kärlek
  • reklamradiohat
  • konspirationer
  • pöbelupplopp
  • sprängattentat
  • galenskap
  • förlåtelse
  • mänskliga offerlamm
  • Gud
  • djävulen
  • solglasögon med spegelglas
  • en kvinna vars främsta fördel sägs sitta baktill
  • samt en värld som aldrig, aldrig mer kommer att bli sig lik.

Ni ser? Det är inte så lätt som det verkar. Men om ni kommer på någon utomordentligt bra titel får ni väldigt gärna tipsa mig i kommentarerna här nedan. Tills dess fortsätter jag kalla boken för Erik Johannesson. Och känner jag mig själv rätt är det också det som kommer att stå på bokens omslag vid boksläppet nästa år…

lördag 14 augusti 2010

Stofiler

Datorn är min bästa vän.

Ok, det är förstås en överdrift, särskilt med tanke på min fru och mina barn. Men den är faktiskt ändå inte så stor som man kanske skulle kunna tro. För utan datorn skulle jag plötsligt vara brutalt tillbakakastad till slutet av 80-talet, eller åtminstone till början av 90-talet. Jag kan inte påstå mig vara särskilt lockad av tanken.

Är det någon som kommer ihåg den häftiga debatten om det så kallade videovåldet runt -83 eller -84, eller för den delen föräldraföreningen Hem och Skolas minst sagt militanta indignation över den förfärliga och hemska hårdrocken, främst representerad av det fasansfulla, djävulsdyrkande (jo, tjena) dagisbandet Twisted Sister (lyssna här)? Ni vet, de som hade en sångare som sminkade sig som en liten flicka med lågt utvecklad finmotorik och som spelade låtar som något annorlunda arrangerade hade kunnat duga gott som vaggvisor.
Naturligtvis gör ni det. Och visst tyckte ni att föräldrahysterin var löjlig, eller hur? För ingen nyktert tänkande människa kan väl med bästa vilja i världen påstå att ni tog någon skada av att titta på lite låtsasblod eller lyssna på exempelvis Iron Maiden? Nej, jag tänkte väl det.

Så svara mig då på följande; varför i hela fridens namn gör ni då om samma pinsamma misstag med era egna barn? Vad är det som gör er så blint övertygade om att den kultur era barn faktiskt är en naturlig del av skulle vara så mycket skadligare än det ni själv var en del av för trettio år sedan? Är det för att våldet de konsumerar tycks er grövre? Eller kanske för att musiken de lyssnar på låter illa i era öron? Eller skulle det möjligen, kanske, eventuellt, Gud förbjude kunna vara det enkla faktum att ni faktiskt inte förstår vad det handlar om...?

I centrum av all denna hysteriska föräldrafrustration finner man oftast en gemensam nämnare, nämligen datorn. Allt ont kommer ur detta fantastiska instrument för underhållning, arbete och skapande. Jag tror för min del ärligt talat inte att mänskligheten någonsin har skådat ett mer mångsidigt verktyg under hela sin långa och - törs man säga det? - ytterst blodiga historia. Vilket 50- och 60-talarna högaktningsfullt - men inte alltid välformulerat - skiter i (eftersom de tillhör en generation som ibland har svårt att förstå fördelarna med sådant som är annorlunda jämfört med hur det var när de själva växte upp).
TV däremot, som alltför ofta är ett medium för total hjärndomning, är lustigt nog allmänt accepterat. "Allsång på Skansen", "Idol" och "Så ska det låta!" är ju sådana trevliga program! "World of Warcraft" (bara för att ta ett enkelt och allom bekant exempel) är däremot helt och hållet inriktat på besinningslöst, blodsprutande våld som undantagslöst gör barn till psykopater och magra, bleka benrangel. Nu är jag kanske en aning partisk eftersom jag själv spelar just det spelet då och då, men ändå; Hallå? Finns det någon hemma..?

"På min tid var jag minsann ute och fiskade och lekte Robin Hood i skogen, jag satt aldrig inne och glodde på någon datorskärm." Nej, det kan nog äga sin riktighet, som jag skämtsamt brukar säga. Som svar på påståendet säger jag även följande:
1. Det märks. (Vilket inte är menat som en komplimang.)
2. Det fanns inga datorskärmar när du var liten. Knappt ens TV.

Det finns en historisk sanning som kanske kan vara värd att beakta: nya saker gör den äldre generationen rädd. Så är det bara. Och vi har sett det förut: hjulet, bilen, rocken (nej kära vänner, inte klädesplagget).
Men hur vore det om ni som hyperventilerar över era barns kulturkonsumtion istället för att klaga försökte förstå vad det är som så till den grad trollbinder era barn i datorvärlden att de inte vill lämna den? Eller vad det är i ny musik (läs: inspelningar gjorda efter 1990 alternativt sådant som inte är synonymt med Absolute Music, Hits for Kids eller Melodifestivalen valfritt år) som är så hemskt och svårt att ta till sig?

Själv spelar jag Starcraft 2 för tillfället. Varje uppdrag brukar resultera i mellan 50 och 600 döda fiender av varierande ras (zerg, terran och protoss för att förtydliga det där med "ras"...) och jag tycker verkligen att det är oerhört spännande. Mycket mer spännande än "Beck", "Körslaget" eller "Godkväll". Men - och nu ska ni verkligen lyssna noga - det gör mig varken till massmördare eller introvert psykfall.

Ok, jag är förstås inte dummare än att jag begriper att olika människor hanterar saker på olika sätt. Det finns givetvis barn - och vuxna - som inte klarar av att spela våldsamma spel eller lyssna på aggressiv musik. Men det finns också människor som inte klarar av att dricka sprit därför att de har ett uselt ölsinne, exempelvis. Betyder det per automatik att all form av alkoholintag är av ondo? Själv tycker jag nog att de flesta jag känner kan hantera den saken ganska bra utan att flippa ut. Utom när det kommer till sent-på-natten-diskussioner som handlar om hur mycket bättre allt var förr i världen, förstås. Hick!

Snälla, gör mig en tjänst. Ni som tror att era barn håller på att förstöras av underhållning ni inte förstår er på kan väl istället försöka engagera er i det de gör? Sitt med under några uppdrag i WoW istället för att skruva ur säkringarna ur proppskåpet eller gömma rövade tangentbord och möss på ert arbete. Var delaktiga istället för att bromsa. De är förresten det klokaste ni kan göra, eftersom ni ändå inte har ens skuggan av en chans att vinna den här matchen; ni blir inte yngre, om man säger så. Och världen vi lever i tillhör egentligen inte oss utan våra barn. Försök därför acceptera att ni faktiskt har blivit omsprungna av en ny generation som ser saker och ting på ett lite annorlunda - men inte nödvändigtvis sämre - sätt.

Och så tillbaka till början; om jag inte hade haft min dator skulle jag ha varit tvungen att skriva mina böcker för hand på papper. J R R Tolkien gjorde visserligen så, men som ni kanske vet blev "Silmarillion" heller aldrig riktigt färdig. Den blev utgiven postumt av hans son 1977, efter en del omfattande redigeringsarbete. Och då hade Tolkien själv hållit på med den sedan före första världskriget. Det hade han aldrig behövt göra om han haft en dator.

Här får ni två klipp så att ni riktigt kan förfasa er, era gamla stofiler. Det här är något helt annat än att leka med kottar i skogen eller att lyssna på 70-talshårdrock. Det här är nu, och jag gillar det!