Skaparens signatur

Jag är en liten aning fåfäng, det måste jag erkänna. Därför skriver jag aldrig under pseudonym, eftersom jag alltid vill att folk ska veta att det är jag som ligger bakom det fantastiskt tänkvärda de precis läst.

Nackdelen är förstås att man på det viset också måste stå till svars för sådant som kanske inte håller så hög kvalitet som man tänkt. Detta har dock aldrig drabbat mig personligen...

Tänk er att ni är designer, exempelvis av planeter. Eller varför inte verkligheter? Visst skulle det vara svårt att motstå frestelsen att sätta er signatur på verket när det var färdigt? Själv skulle jag ha oerhörda problem med att motstå frestelsen att sätta mitt namn på något jag var nöjd med.

I en av böckerna i serien Liftarens guide till galaxen - som jag förutsätter att varje bildad läsare av denna blogg väl känner till - förekommer karaktären Slartibartfast, som av en händelse är just planetdesigner. Det är för övrigt denne Slartibartfast som haft ansvar för att formge Norges kustlinje, varför vi här som ni säkert förstår talar om en man med sinne för dramatik. Nå, han är i alla fall som de flesta av oss andra - inte så lite fåfäng. Därför går hans signatur fortfarande att finna i en glaciär, om man bara gör sig besväret att se efter. Allt i böckernas underbara värld.

Men nu har jag alltså funnit överväldigande bevis för att planeten vi bor på - alternativt verkligheten vi lever i - har formgivits av en nästan obegripligt kraftfull varelse. Vissa skulle kalla denna kraft för Gud, men jag väljer att kalla den vid dess rätta namn. Nämligen för Walt Disney.

Nu tror ni kanske att jag är galen, men då tror ni faktiskt fel. Bevisen är lika talrika som ovedersägliga. Det gäller bara att se efter på rätt sätt.

Denne skapare av vårt universum hade såvitt jag förstår ett tämligen stort behov av att sätta sin signatur på allt han gjorde, och på så många ställen som möjligt för att upphovsrätten inte skulle kunna förbigås. Jag ska ge er några talande fotografiska bevis som utan tvivel styrker min tes, men låt mig först förklara hur denne skapare av världar undertecknade sina verk, och varför han gjorde som han gjorde.

När man skapar ett universum duger inte simpelt skriftspråk som ett pålitligt kommunikationsmedel, eller som i det här fallet som namnteckning; nej, det måste istället vara något som förstås av alla kulturer i alla tider. Enkelt bildspråk återstår således. Världarnas herre valde därför att låta sin signatur bestå av tre cirklar, med en inbördes placering så att de bildade konturen av ett stiliserat mushuvud. Denna Musse Pigg-signatur kan nu återfinnas överallt i naturen, vilket exemplifieras här nedan:

Ja, ni ser själva. Spåren efter skaparen finns överallt. Till och med i mitt eget hem kan man nu se hans signatur glida förbi, tydligt inpräntad på en levande varelse som sannolikt inte har den blekaste aning om att han bär på Guds egen namnteckning.

Det är inte utan att vi känner oss priviligierade, jag och min familj. Och vi lovar på heder och samvete att vi ska ta väl hand om varelsen som är ett levande bevis för Skaparens existens. Inte bara för att signaturen finns på honom, utan för att vi faktiskt tycker riktigt mycket om den lilla håriga, tillgivna saken. Se här, ett bevis för att tillvaron alls icke är utan mening:

Och just det; jag borde kanske tillägga att varelsen ifråga möjligen blir en aning bortskämd. Men det bjuder vi gärna på. Och vänligen strunta i gubben på bildbeviset nedan, han är bara rekvisita.

Alice i Underlandet

"Jag tänker, alltså finns jag."

Orden ovan yttrades ursprungligen av René Descartes, på svenska känd under det mellanmjölksaktiga namnet Kartesius. Men även av min ena provläsare, som i ett tämligen frekvent förekommande anfall av sarkastisk humor klottrade ner sentensen på försättsbladet på första delen av mitt manus. På latin, för att var helt säker på att jag skulle förstå vad han menade. Men det båtade föga, som det heter om man försöker var lite märkvärdig...

Nå, saken är i alla fall den att jag i vanlig ordning har lite svårt att hålla med; jag är nämligen av åsikten att man inte bör dra några förhastade slutsatser. Inte om livet, universum eller allting, och i synnerhet inte om sådana underliga och svårbegripliga ting som varandet. Själv betraktar jag mig från och till som en inbillning. Frågan är väl bara vem det är som inbillar sig att jag finns?

Jag tror att jag har sagt det tidigare, men för säkerhets skull säger jag det igen: man kan aldrig vara säker på något överhuvudtaget. En insikt som kan få konsekvenser, minst sagt. Och då särskilt om man har en dragning åt det konspiratoriska och mystiska.

Vi tror att vi vet så mycket. Men det är först när man på allvar börjar lära sig saker som man inser att man egentligen inte begriper något överhuvudtaget. Ta bara detta med USA, till exempel.

Jag har aldrig varit där, men jag har sett på TV att det finns. I program som Cops, Doktor Phil, Jackass och Dallas. Det verkar vara ett fint land. Med rika, vackra (nåja...) och lyckliga människor. Och ordning och reda, inte minst.

Fast om man tänker efter riktigt noga så vet man ju faktiskt inte om det som visas på TV är sanning eller bara fantasifulla påhitt? Vad finns det för garantier för att världens största, bästaste och jämlikaste demokrati i själva verket inte är raka motsatsen? En militärdiktaturstat som är skicklig på att marknadsföra sig som frihetens försvarare, den fria världens bålverk mot all tänkbar ondska, när det verkliga förhållandet kanske är precis tvärtom?

Nu går det bra att kalla mig kommunist, fåntratt, grobian eller annat valfritt invektiv. Skitstövel, knöl eller idiot, exempelvis. Men tänk om mina eventuella farhågor skulle visa sig vara sanna? Ponera att media förmedlar en falsk bild av det vi tror är verkligheten? Att vi egentligen lever i ett 1984-samhälle utan att veta om det? Tänk om de allierade under andra världskriget i själva verket var den "onda" sidan, och inte tvärtom som vi fått lära oss? Vad är sanning och vad är påhitt? Saken är den, att börjar man tänka så finns det snart inte en enda jäkla grej som går att lita på.

Och för att återvända till exemplet USA: som jag sade har jag aldrig varit där. Hur vet jag då att det ens finns? Visst, jag känner folk som säger sig ha besökt landet. Men hur ska jag kunna vara säker på att de inte ljuger för mig? Att de inte bara bättrar på en lögn som planterades i min hjärna redan när jag var liten?

Kanske är jag den ende med ett verkligt medvetande, medan alla andra är statister i min värld? Vad gör det mig i så fall till? Är jag... Gud?

Om jag vore en sann paranoiker skulle det nu vara dags att lägga sig på golvet i fosterställning, men där är jag - tro det eller ej - inte riktigt än. Jag nöjer mig som vanligt med att konstatera att jag inte begriper ett enda dugg av någonting alls. Är vi materia eller energi? Eller är det egentligen samma sak? Eller...?

Det viktigaste är att förstå att ingen av oss egentligen begriper ett smack av någonting. Oavsett vad somliga påstår eller tror sig veta. Det uppmanar om inget annat till ödmjukhet, och det tror jag är den verkligt stora insikten vi alla bör försöka ta till oss. Vi fattar inget. Låt oss äntligen inse det och agera därefter.

Det kan inte hjälpas: jag känner mig mer och mer som Alice i Underlandet...

Hanz funderar

Nu är den äntligen, äntligen, äntligen över - Dansbandskampen! I flera veckor har jag tillsammanz med familjen suttit och försökt supa mig igenom den ena trallvänliga låten efter den andra, och det ska jag säga er: det har inte varit lätt. Dock tror jag att jag har gått någorlunda helskinnad ur alltsammanz, men jag är förståz inte helt säker.

Anledningen till att jag överhuvudtaget har sett programmet är delz att äldste sonenz kompisar har varit med och spelat, och delz att det för närvarande råder undantagstillstånd här i vår lilla by. Jo, det är faktiskt sant: åsiktsfriheten - som ju egentligen är grundlagsskyddad - är en sak som kraftigt ifrågasattz under de gångna veckorna.

Jag vill med en gång göra klart för läsare som är bosatta i Ljungbyhed att jag inte har röstat på något av de nio förbjudna banden i tävlingen. Faktum är att jag inte har röstat allz, vilket förståz kommer att tolkaz som rent förräderi av den lokala smakpolisen. Tanken var ju att alla skulle ställa upp och hjälpa till, och nu gjorde jag inte det! Skämz!

Om jag å andra sidan fallit till föga och gjort som nästan alla andra här, skulle jag å det grövsta ha brutit mot min djupt rotade övertygelse att musik måste vara något njutbart. Och då hade det utan tvivel varit tack och ajözz med mitt psykiska välbefinnande. Eller i alla fall min sinnesfrid.

Fast det kanske redan är kört, så att säga. För varför sitter jag annarz här och författar ett blogginlägg om något som egentligen inte berör mig det minsta?

Jo, kanske för att en så här enkel och oviktig sak pekar på en otäck mekanism hos människor som går upp helhjärtat i någonting, oviktigt vad. Med enz inser dessa nämligen att alla vi andra som inte tycker som de själva är totalt vilseförda. För vi har ju fel, eller hur? Alltså måste de lyckliga själar som har funnit sanningen hjälpa ozz andra på rätt väg. Och om vi inte frivilligt vill bli hjälpta till insikt slår man ozz i skallen. Allt för den goda sakenz skull.

Det händer något med människor som plötsligt finner en ny identitet i ett starkt kollektiv. Något ytterst obehagligt. Historiskt finns det så många exempel att man nästan börjar gråta i ren vanmakt. Fersenska mordet kan lätt tjäna som god men sorglig illustration till hur saker och ting plötsligt kan gå oerhört fel och ända i total katastrof när "folkviljan" får fritt spelrum.

Det tar bara minuter för alldelez vanliga, hyggliga människor att förvandlaz till en regelrätt pöbel; till veritabla monster, förutsatt att man i skydd av en större grupp kan vara anonym. Det bevisaz om och om igen, inte minst på nätet: civilisationenz fernissa är florstunn, vilket är något man verkligen bör dra sig till minnez i tider av masshysteri och åsiktsofrihet. Den som inte är med ozz är mot ozz, och så vidare. Bara för att nämna en av vår tidz många - och dessvärre ofta accepterade - stolligheter.

Jag började med vår alldelez egna lokala dansbandsnoja, vilken förståz är tämligen oskyldig. Men den pekar likväl obönhörligt ut en obehaglig tendenz hoz ozz människor, nämligen den att det är förvånansvärt lätt att betrakta andra som konstiga eller osolidariska bara för att de tycker på annat viz än majoriteten.

Jag har ett förslag: skulle vi inte istället för att köra över våra medmänniskor med ångvält försöka ozz på att visa lite ödmjukhet mot varandra? Överväg åtminstone saken; det kan den väl vara värd?

Jag röstade inte en enda gång på vårt lokala dansband av den enkla anledningen att jag inte tycker att de är särskilt bra. Så var det sagt. Nu väntar jag bara på att de rättroende ska samlaz utanför vårt huz med facklor och hötjugor. Men tillz dezz kan man ju roa sig med musik som inte är så olidligt klämkäck. Här har ni två ytterligheter som jag definitivt hade röstat på om de någonsin skulle dyka upp som lördagsunderhållning på TV:

Zanny

Helvetes förbannade jävla skit!

De något onyanserade orden var egentligen mina, men kom ekande ur min yngste sons mun ungefär en timme efter att den första, chockade gråten lagt sig. Han låg nerbäddad i sin säng - ensam för första gången på flera veckor - och det till en början obegripliga började sakta gå upp för honom.

Men nu börjar jag i fel ände. Låt oss istället förflytta oss ett par månader bakåt i tiden, till början av oktober:

"Jag har hittat en hund åt oss!" sade min fru glädjestrålande på en dålig mobiltelefonförbindelse. "En omplacering! Hon är fem år och nästan precis en sådan som vi ville ha!

"Va?" sade jag, och försökte förstå vad hon menade med "nästan".

"En hund!" upprepade hon, och fortsatte sedan med att förklara att det var en blandrastik med mest Jack Russel i sig.

"Ring och säg att vi vill titta på henne!" sade jag, och mindes med ens hur det kändes att plötsligt stå öga mot öga med ett positivt graviditetstest.

På kvällen kom två suddiga foton på mailen, och jag svär att det var precis som att se ultraljudsbilder på ett efterlängtat men ännu inte fött barn. Hon var svart och vit, med små mörka prickar sporadiskt utspridda i det vita. Nätta, feminina drag, men kanske en aning mager. Det spelade ingen roll: jag tror att vi alla var fast redan där och då.

Några dagar senare träffade vi henne och konstaterade genast att hon var en riktig kelgris som tyckte mycket om att bli klappad och gullad med. Yngste sonen hamnade omgående på hallgolvet med hunden i knäet, och jag är inte säker på vem av dem som njöt mest.

Det var således inte mycket att diskutera; en vecka senare var vår familj utökad med en fyrbent, glad liten varelse som snabbt utsåg just sin plats i TV-soffan, och nyfiket kikade ut genom fönstret så fort andra hundar hade fräckheten att passera vårt hus. Om kvällarna kröp hon ner under 11-åringens täcke och rullade ihop sig till en mjuk pälsboll, och jag är säker på att han sällan har sovit så gott som han gjorde då.

Naturligtvis kom hon till oss på prov, inget annat. Vi skulle ha henne över helgen och kanske en bit in i nästkommande vecka för att känna efter om vi trivdes ihop. Och för att göra en ganska lång och glad historia tämligen kort; det gjorde vi. Trivdes ihop, alltså. Hon stannade.

Aldrig har jag plockat upp hundbajs med sådan glädje; inte heller gett mig ut i snöslask och iskyla utan att rynka det minsta på näsan. Det enda smolket i glädjebägaren kunde väl sägas vara hennes kanske inte helt behagliga andedräkt:

En natt vaknade jag av att jag mådde illa. Först - innan jag var riktigt vaken - trodde jag att jag höll på att bli magsjuk, men det visade sig snart att illamåendet snarare kom sig av att vår djuriska vän bestämt sig för att andas mig rakt i ansiktet under en okänd men av allt att döma inte helt obetydlig tidsrymd. När jag schasat bort henne (läs: vänligt bett henne lägga sig och flåsa på sin plastmatte istället för på mig) kunde jag plötsligt andas igen. Och lättat somna om.

Zanny - så hette hon, även om äldste sonen gjorde idoga men fruktlösa försök att få henne att lystra till det mera naturinspirerade namnet "Svalört" - hade alltså ett tand- alternativ magproblem, det var inget snack om saken. Veterinärbesök följde, och rådet var att ta bort de av hennes tänder som var dåliga. Ok; dyrt antagligen, men bättre än att låta det vara.

Till detta kom att vår fyrbenta vän egendomligt nog hade vissa problem med att exempelvis hämta pinnar vi kastade iväg. Så fort hon skulle ta tag i dem gnällde hon till och hoppade undan. Konstig hund, tänkte vi. Men funderade inte mer på saken.

I takt med att vår håriga inneboende kände sig mer och mer hemma, tog hon sig allt större friheter. I slutet av november började hon visa prov på viss förslagenhet: när hon trodde att vi somnat kröp hon försiktigt upp i vår säng och lade sig mellan mig och min fru, och låg sedan och krafsade mig försiktigt på ryggen med klorna. Om jag sade till på skarpen? Nej, inte riktigt. Jag nöjde mig med att flytta mig en aning, så att jag kom utanför hennes räckvidd...

Torsdagen den 2 december var det äntligen dags för ett nytt veterinärbesök, denna gång hos en annan och förhoppningsvis mer kompetent djurdoktor. Planen var att få ordning på Zannys dåliga tänder, och kanske få en förklaring till varför hon plötsligt blivit lite slemmig i luftrören. Min fru åkte iväg med "vår" lilla hund, och så här i efterhand vill jag minnas att hon - Zanny alltså - gav mig en extra lång blick innan hon följde med ut i bilen. Jag påstår inte att det inte var inbillning, för det var det säkert. Men faktum är att det inte hann gå mer än en timme förrän livet valde att göra en av sina välkända men fruktade överhalningar och sålunda vände ut och in på alla begrepp.

Min fru ringde hem mitt i middagen. Hon grät förtvivlat, och det tog inte lång stund förrän jag insåg hur det stod till. Tvärtemot vad vi alla trott, visade det sig nu att Zanny var sjuk. Dödssjuk, för att vara mer okänsligt exakt. Jag utelämnar detaljerna, eftersom det bara gör mig ledsen att berätta om dem. Men i sammanfattning kan sägas att veterinären gav henne ett par dagar till att leva, definitivt inte mer. Och dessa sista dagar skulle dessutom bli tämligen plågsamma för henne, såvida inte...

Det fanns naturligtvis inga valmöjligheter. Vår älskade - ja, det är ett starkt ord, men det är faktiskt sant - Zanny dog stilla i min frus armar en halvtimme senare, istället för att följa med hem efter något som bara skulle ha varit ett vanligt rutinbesök. Det var när jag fått det här beskedet som jag hasplade ur mig de inledande svordomarna ovan. Varpå jag gjorde det som ålagts mig: förmedlade de sorgliga nyheterna till resten av familjen. Det är vid sådana tillfällen man önskar sig mycket, mycket långt bort.

När det var gjort stålsatte jag mig och plockade bort matskålar, korgar, leksaker och allt annat som var intimt förknippat med Zanny. Därefter försökte jag återställa vårt hem till vad det varit innan hon kom till oss.

Och där slutar sagan om den lilla hunden som kom att röra om så i våra liv, trots att vi bara hade henne hos oss i knappt sju veckor, ungefär 3 promille av mitt hittills levda liv. Vi saknar henne så. Mer finns inte att säga.