Okej; nu har jag skrivit ett antal blogginlägg om böcker, TV, sentimentalitet, historia, musik, bilkörning, psykisk barnmisshandel, slumpen, språkliga kullerbyttor, skadeglädje (mitt favoritämne!), byxor med otäckt avslöjande passform à la förra veckans filmklipp (hej Anna) samt allmänna tillkortakommanden. Och det är väl bra så. Men nu är det nog faktiskt dags att bli lite mer självutlämnande:
I vårt hus bor en vätte. Jo, det är sant. Det är en liten elak gubbe som envisas med att ställa till det för mig, oftast när jag minst anar det. Kanske undrar ni hur han ser ut? Tja... jag skulle gissa att han är lite mer än en tvärhand hög, klädd i grått med långt skägg och utrustad med ytterst elaka, skadeglada ögon. Fast det vet jag förstås inte säkert, för jag har egentligen aldrig sett honom. Men han finns, det är jag helt övertygad om! Och förklaringen kommer här nedan:
Alltsammans började några månader efter att vi hade köpt vårt hus. Det var vid den här tidpunkten (hösten 1995) på gränsen till ett så kallat renoveringsobjekt, och det blev många sena kvällar och långa helger fyllda av hundraårigt damm, sura sjuttiotalsgipsplattor och tapetslamsor av varierande ålder, för att inte tala om all stickig isolering som skulle tryckas in både här och där. Men så långt var ändå allt väl och precis som förväntat.
Vi flyttade in i ett nästan färdigt hus vid Lucia; bara några mindre detaljer fattades, som lister och lite färg och tapeter på något ställe. En dag bestämde jag mig för att det äntligen var dags för att spika fast golvlisterna inne på toaletten, och det var då allt gick överstyr. Det var trångt, jag var varm och kanske lite trött, väggen fjädrade och jag slog mig naturligtvis ofelbart på fingrarna inte en, utan ett antal gånger. Och inte bara på tummen, utan på alla fingrar som var i närheten av spiken som skulle slås i.
Det gör ont att slå sig på fingrarna med en hammare, och när något gör tillräckligt ont blir jag arg. Riktigt arg. Det var i det läget jag hävde ur mig något i stil med "Jag förbannar allt djävulskap som bor i detta hus!", vilket var en ovanligt mild förbannelse för att komma ur min mun, som vid tidpunkten var van att använda betydligt mustigare svordomar, ofta av könsordstyp.
Nå, jag förbannade alltså verkligen allt som bodde i huset, vilket uppenbarligen fick den lille vätten att intressera sig närmare för mig. Nu började det nämligen hända saker:
- Det blev plötsligt tvärstopp i avloppet vilket fick till följd att diskmaskinen tömde ut sig över hela köksgolvet, givetvis en kväll när vi hade gäster. Då håller man sig för skratt, det kan jag försäkra.
- Uterumstaket började oväntat läcka som ett såll mitt under en somrig hagelskur. Jag är säker på att en strategiskt placerad regnmätare skulle ha bekräftat att vi fick betydligt mer nederbörd i vår soffa än rabatterna utomhus fick.
- De största skåpdörrarna föll av sporadiskt och landade nästan alltid på fötterna (företrädesvis på tårna), alternativt försökte krossa våra barn om möjligheten fanns.
- Flugor kläcktes någonstans under innertaket en jul och drev mig mer eller mindre till vansinne innan jag hann leta fram den väl undangömda flugsmällan. Jag är helt säker på att varken jag eller min fru hade lagt den där vi slutligen fann den.
- Vår dubbelsäng förvandlades oförmodat till en hög spinkved en gång när vi kom hem halv två på natten och bara ville sova, varpå jag iförd glipande morgonrock tvingades ut i det iskalla garaget - där lampan påpassligt just hade gått sönder - för att trevande leta fram verktyg och brädor för att lappa ihop eländet så att vi äntligen kunde få lägga oss. (Vad gäller just den här incidenten kan förstås en hel del eventuellt skyllas på min äldste son, som utan att tänka och med smidigheten hos en överviktig sjöelefant kastade sig baklänges i vår säng - som ett skämt. Ingen skrattade emellertid när det sade "knaaak!" och "kriisk!" och huvudänden plötsligt befann sig 30 cm lägre än fotänden.)
Där har ni några exempel på den lille vättens hämnd för min förhastade och inte särskilt allvarligt menade förbannelse. Och ja, jag har bett om ursäkt, tro inget annat. Många gånger. Men han är långsint, den lille fan, och tycks inte vilja glömma i första taget. Alltså har han under alla år fortsatt att plåga oss med mer eller mindre illvilliga spratt och upptåg.
Fast jag undrar ändå om han inte har börjat bli lite trött på sista tiden? Nu nöjer han sig nämligen oftast med att gömma mina glasögon (ibland till och med på mitt eget huvud!), sabotera datorer, välta ut plastburkar antingen över mig eller över köksgolvet så fort jag öppnar "plastskåpet", slå dammsugarrör och andra otrevliga detaljer i skallen på mig när jag någon gång öppnar städskåpet, trassla ihop sladdar, fucka upp bredbandet när man ska betala räkningar samt lämna stinkande visitkort på gräsmattan.
Det sista vill förstås min fru ge grannens katt skulden för, men det tror jag inte ett ögonblick på. Jag har nämligen inga som helst problem med att föreställa mig hur den lille fule, grå gubben elakt flinande knäpper upp sina smutsiga miniatyrbyxor och...
Nej, det där ska jag bespara er. Men för er egen skull råder jag er ändå att ta lärdom av den här berättelsen; förbanna inte i onödan, inte ens om era fingrar slagits blåa av oskickliga hammarslag. Någon kan höra er och ta illa upp...
