Det finns utrotningshotade arter, och det finns oönskade arter. Nu ska här avhandlas något om den senare kategorin, dock inte innefattande pälsängrar, silverfiskar, boklöss eller mördarsniglar. Det handlar om något mycket värre. Nämligen den alltmer spridda och på sista tiden aggressivt uppmärksamhetstörstande och maktsugna grobianen.
Grobianen återfinns i hela världen. Vår egen svenska variant - som i allmänhet brukar anses ganska harmlös om än tämligen irriterande - kan med stor tillförlitlighet spåras tillbaka till högmedeltiden (Karl Knutsson Bonde, Heliga Birgitta) men det är idag en allmänt accepterad tes att den förekom redan under tidig jägarstenålder.
Ett ganska välkänt exempel på en historisk grobian torde vara Gustav Eriksson, för eftervärlden mest känd under efternamnet Vasa. Han var enligt alla tillgängliga källor bullrig, kolerisk (visst är det ett underbart ord?) oberäknelig i humöret samt allmänt galen. Detta till trots ses han idag som nationalstaten Sveriges grundare, vilket alltså om inget annat bevisar att grobianer genom sin medfödda envishet ofta lyckas ta sig dit de vill. I de allra flesta fall genom att så brutalt som möjligt köra över sina mer modest lagda meningsmotståndare.
Ett utmärkande drag, såväl hos "kung Jösse" som hos nutida grobianer, är bristen på insikt om sin egen litenhet. Den typiske grobianen tror sålunda att han alltid har rätt och att alla andra per automatik alltid har fel eftersom de i hans föreställningsvärld är mindre vetande, när det i själva verket är precis tvärtom.
Dagens grobianer syns förvånansvärt ofta dominera kommentarerna till diverse nättidningsartiklar, där de får i stort sett fritt spelrum att utveckla sin ytterst kontrastrika världsbild in absurdum. Dåligt språk, överdriven självsäkerhet och radikala, fascistoida åsiktsyttringar utan verklighetsförankring brukar vara tydliga kännetecken för den typiske grobianen.
En friserad och mer salongsmässig variant av den vanliga grobianen återfinns förvånansvärt ofta på ledande positioner i samhället. Vid en högst ovetenskaplig uppskattning av sådan dold grobianfördelning i Sveriges riksdag i september 2010 (såväl före som efter valet) kunde runt femtio procent av ledamöterna otvivelaktigt klassas som tvättäkta grobianer. Vissa forskare hävdar att detta är minst sagt alarmerande, medan andra menar att det är lika gott. Man får nämligen precis vad man förtjänar, och förresten torde andelen folkvalda grobianer procentuellt tämligen exakt motsvara det befolkningsmässiga underlaget.
Den vanliga grobianen (Grobianus Vulgaris) är särskilt intressant att studera ur ett genusperspektiv. Det har nämligen hävdats att åtminstone nittio procent av Sveriges grobianer är av hankön, men oberoende forskning visar att det verkliga antalet knappast överstiger sextiotre procent. Resterande andel utgörs således av honor, vars beteende tillsynes radikalt skiljer sig från sina maskulina artfränders. Detta är dock inget annat än ett vanligt, banalt missförstånd; feminina grobianer har exakt samma tendens att förhärliga sitt ego, men det tar sig mestadels andra betydligt mer subtila uttryck. De är exempelvis överrepresenterade i media, vilket de senaste fem åren orsakat en oroväckande spridning av Konkoktikum Grobius (grobianvirus, vanligen kallat H2N1-34GeKås90) bland unga ännu oförstörda individer. Forskning pågår ständigt för att begränsa skadeverkningarna, men ännu har man dessvärre inte lyckats finna någon bot mot eländet.
Rent fysiskt tycks ibland den svenska manliga grobianen ha något allvarligt fel på sina stämband, men forskning på området har visat att det är fel. Troligare är att dess röst snarare medvetet förvrängs och förskjuts cirka en kvarts oktav nedåt som en del av ett destruktivt, ofta aggressivt flockbeteende. Denna flockmentalitet har ibland också en tendens att "stänga av" vissa vitala delar av grobianens hjärna, så att såväl ordförråd som olika sociala förmågor kraftigt begränsas. Se nedan för ett talande exempel.
Den här bloggen är naturligtvis inte tänkt att vara ett politiskt forum. Ändå kan jag inte låta bli att känna en oemotståndlig lust att i likhet med så många andra kommentera valutgången:
Många är för tillfället minst sagt negativa i sin hållning till vissa politiska fenomen, men det är inte bra att gå omkring och känna sig negativ. Därför anser jag mig vara tvungen att påpeka följande för att visa på det positiva som faktiskt finns mitt i eländet; det var inte 14,18% som röstade på SD i mitt valdistrikt. Nejdå. Det var 85,82% som valde att INTE göra det. Det är väl ändå så man måste se saken, eller hur?
