Normal: som inte avviker från den grundläggande typen för företeelsen ifråga, särskilt genom att överensstämma med genomsnittet eller dylikt
Norstedts Ordbok
En gång i den grå forntiden - medan jag ännu inte tagit steget in i vuxenvärlden - trodde jag att jag var "normal". Eller i varje fall ville jag väldigt gärna tro det. Att sticka ut på något vis kunde nämligen vara livsfarligt, såvida man inte tillhörde de allra tuffaste på skolan. Därför ville jag vara så vanlig som möjligt, för att inte dra till mig onödig uppmärksamhet.
Det fungerade; jag lyckades göra mig ganska osynlig under relativt lång tid. Jag gjorde som alla andra gjorde, försökte tycka som alla andra tyckte. Om jag gick in i ett rum var jag oerhört noga med att se till att det var i exakt samma skick när jag lämnade det som när jag kom: det skulle ju inte synas att jag varit där. Lämna inga spår. Gör inga avtryck. Stör inte. Var inte till besvär.
Sedan började jag se, och plötsligt blev världen mycket ful:
- Skaffa två barn med cirka två års mellanrum. Så att de har glädje av varandra (underförstått att det har de minsann inte annars).
- Lyssna bara på musik från topplistorna; det många tycker om måste ju självklart vara lika bra för alla.
- Titta på TV utan att ifrågasätta det som visas: allt som sägs där måste ju vara sant.
- Läs kvällstidningar och bli upprörd över deras feta, spekulativa rubriker, t ex "felaktiga" domar där på förhand dömda presumtiva brottslingar går fria. Svenska folket rasar. Pöbeln skränar.
- Tyck att homosexuella (i synnerhet män) får skylla sig själva om de blir misshandlade, men säg det aldrig högt. Utom hemma, där barnen kan höra det.
- Säg nedsättande saker om alla som vågar bryta mot det förväntade, och om det inte hjälper: frys ut dem.
- Klumpa ihop en miljon fullständigt unika individer till en homogen grupp och kalla dem "invandrare", och tala sedan om dem som om de vore en sjukdom som drabbat Sverige. Inled gärna varje diskussion om dem med meningen "jag är inte rasist, men..."
- Tolerera inga avvikelser från normen. Styr upp situationen med alla tillgängliga medel om någon försöker bryta sig ur mönstret. Här är vi alla normala, annars jävlar.
- Överför beteendet till era barn.
- Gratulera er själva till er normalitet.
Det finns inte en enda av de ovanstående sakerna som jag och min familj inte har brutit mot, och det är vi alla mycket stolta över. Är vi då beredda att betala priset för vår bristande normalitet? Jag vet inte, men vi har som jag ser det inget egentligt val. Om vi inte ska kvävas av normalitetens tyranni finns det ingen annan väg att gå. Alltså går vi.
Långt hår, svartsminkade ögon, fel musiksmak. Det räcker för att trigga normaliseringsmekanismerna hos alldeles vanliga, dagistechnolyssnande, slentrianheilande 11-åringar i en liten skånsk by strax norr om Söderåsen, där man för sin egen skull gör bäst i att försöka smälta in. Men om man varken vill eller kan...?
Jag vågade aldrig bryta mig ut ur den förutbestämda, påtvingade normen när jag var liten; jag hade inte den själsliga styrkan. Men efter mig kom två som inte var lika rädda. Det gör mig oerhört stolt, inte minst som pappa. Trots att jag tvingas bevittna hur morgondagens pöbel redan nu i sitt barnsliga oförstånd försöker trampa ner och förstöra allt det den inte förstår.
Ett filmklipp i protest mot dumskallar i alla åldrar, hämtat ur yngste sonens smakförråd:
