onsdag 28 december 2011

Akta näsan!

Ta en titt på de tre illustrativa bilderna ute till vänster. För den normalbegåvade medmänniskan borde det inte ta många sekunder att finna den minsta gemensamma nämnaren. För er andra som brukar läsa den här så kallade bloggen är det väl lika bra att jag säger vad det handlar om. Det handlar om litteratur. Tung litteratur...

Erik Johannesson är en diger volym, nästan 800 sidor lång. Det ger boken viss övervikt vilket naturligtvis drastiskt minskar dess tymplighet, och detta i synnerhet vid sängläsande. Men eftersom alla sidor behövs för att berätta hela sagan, så finns det egentligen inte mycket att säga om den saken. Det var i alla fall vad jag trodde när jag lät trycka boken; att läsarna skulle fokusera på berättelsen och därmed ha visst överseende med vikten. Men hej vad jag bedrog mig, som man brukar säga i festligare sammanhang än det här. Det har tvärtom visat sig att bokens ovanliga tyngd har gett upphov till flest kommentarer - i själva verket brukar det till och med vara det första mina läsare säger när de påstår att de läst ut Erik.

"Livsfarlig att läsa i sängen" påstod häromdagen en desillusionerad dam med förvånansvärt platt och något skinnflådd näsa. Hon hade såvitt jag kunde förstå helt sonika somnat och fått boken i ansiktet, och nu väntade henne en lång, plågsam och framförallt kostsam konvalescens. Kostsam om man alltså räknade in de plastikkirurgiska ingrepp som måste till, vilka för övrigt tycktes mig tämligen välmotiverade. Det finns ju inget som är så bra att det inte kan göras bättre, för att uttrycka sig diplomatiskt.

I alla fall: saken är nu den att damen ifråga dessvärre inte är ensam om att ha skadat ansiktet i samband med kvällsläsning. Därför tar jag som ansvarskännande författare åt mig av kritiken, vilket i praktiken innebär att jag (något uttråkad) googlat ordet "bokhållare".

Innan jag går vidare bör jag kanske påpeka några saker för er som lider av så kallad nervklenhet och tycker att allt det här börjar bli olustigt. Ni behöver inte vara oroliga: det är inte alls lika farligt att läsa min bok som att exempelvis röka cigaretter i sängen, eller att stoppa Mamma Scans köttbullar i kalsongerna och sedan låta sin såväl matglada som motoriskt inexakta hund leta upp dem. (Och nej, det där sista är ett experiment jag inte har vågat mig på. Än.)
Faktum är att Erik Johannesson oftast bara är farlig på ett rent intellektuellt plan, eftersom den i viss mån sätter läsarens skepticism på prov. Om man nu alltså inte somnar medan man läser, vilket genast leder oss tillbaka till de skadade näsornas förlovade land:

Som tur är finns lösningen på detta allvarliga hot mot folkhälsan på armlängds avstånd. (En lösning som för övrigt inte inbegriper partering av boken i flera mindre delar för att på så vis förenkla handhavandet och därigenom minska skaderisken. Trots det finurliga och intelligenta i en sådan dynamisk handling är den nämligen inte att rekommendera, då delarna lätt kan förväxlas för att därefter läsas i fel ordning. Med för berättelsen förödande konsekvenser. Tänk också på att knivar är vassa verktyg som kan skada inte bara omkringstående åskådare, utan även den som håller i skaftet.)

Nej, lösningen på problemet heter alltså inte fogsvans eller mattkniv, utan "BedBoy". "BedBoy" är inte - vilket namnet eventuellt låter påskina - en amorös och sannolikt ytterst potent mansdocka påpassligt utrustad med aldrig sinande nätdrift samt artificiella svällkroppar. "BedBoy" är istället en praktisk uppfinning för den njutningslystna bibliofil som vill undvika framtida ansiktsskador utan att behöva avstå från den underbara sängläsningen.


Så där; i och med denna fullständigt osponsrade presentation av hjälpmedlet "BedBoy" har jag som upphovsman till problemet med skadade näsor gjort vad jag har kunnat för att hjälpa. Nu är det upp till er själva om ni vill behålla era ansikten intakta.
(Reklamationer av boken Erik Johannesson godkänns hädanefter icke utan giltigt läkarintyg från Försäkringskassans förtroendeläkare.)

måndag 26 december 2011

Bridge Across Forever

"We will meet again someday, on the bridge across forever..."
Temat med att ses igen är inte nytt, men det brukas flitigt i min förra bok Det obrytbara mönstret. I själva verket är det det viktigaste i hela den berättelsen - detta med att ses igen, och att ingen skilsmässa är definitiv.
"I'm a sucker for love" som det brukar heta, och jag kan i vissa sammanhang dessutom vara olidligt sentimental vilket en del av mina nära vänner säkert kan vittna om. Men det hjälps inte; det finns trots allt något allmängiltigt och mycket vackert i tanken att på ett eller annat sätt få återse dem man mer eller mindre oåterkalleligt förlorat. Och just den tanken är den bärande idén bakom Det obrytbara mönstret.

Kanske är det personliga upplevelser som ligger bakom lusten att skriva en sådan historia, kanske inte. Eller så är det så enkelt att det bara är mänsklig oförmåga att acceptera fakta som lockar fram dylika fantasier om osannolika återseenden och sedan transformerar dem till en historisk berättelse med starka kopplingar till vår egen tid. Jag vet inte. Men en sak jag helt säkert vet är att det i samband med skrivandet och i efterdyningarna av Mönstret dök upp fullständigt osannolika sammanträffanden som verkligen skakade mig.

Det finns förstås även mindre, slumpmässiga händelser som är värda att nämnas. "Bridge Across Forever" är definitivt en sådan händelse.

Medan jag skrev slutet på Det obrytbara mönstret (det där avsnittet när huvudkaraktären Petter besöker olika historiska platser i Helsingborg utan att genast finna det han söker, men som till sist ändå utmynnar i  Återföreningen, den med ett otvivelaktigt stort Å) lyssnade jag konstant på en låt med "Transatlantic", ett band sammansatt av musiker från flera olika - men ytterst välrenommerade - progrockband. Låten hette naturligtvis "Bridge Across Forever" och ligger inbäddad längst ner i det här inlägget. Texten finns här om ni är intresserade.

Som ni ser (om ni följde den senaste länken) handlar låttexten om precis samma sak som min berättelse - om återseenden och återföreningar. Inget konstigt så långt. Men när jag fick ett mail från en läsare där jag blev rekommenderad att läsa en bok med titeln "Bridge Across Forever" gick det faktiskt en kall kåre längs ryggen.

Ja, jag vet; konstigare saker har hänt. Och det är inget underligt med sammanträffanden - de händer hela tiden. Men jag tycker ändå att slumpen just i det här fallet är ovanligt fräck. Jag vet förstås - precis som ni - att vår mänskliga hjärna jobbar för högtryck för att finna mönster även där det inte finns några. Det är liksom en mänsklig signatur. Men ändå...

Jag har slutat dra långsökta slutsatser - jag konstaterar bara fakta. Sammanträffandet skedde, och mer än så var det inte. Men det hände, och det är det viktiga.
Det finns hopp, mitt i den materialistiska, logiska tillvaron. Och det är inte fråga om grundlös tro eller vidskepelse, utan bara om ett stilla accepterande. "We will meet again someday, on the bridge across forever..."

fredag 2 december 2011

Florence Foster Jenkins

Man bör tänka sig mycket noga för innan man skrattar åt saker. För vem vet: kanske är man själv någons driftkucku utan att veta om det?

Florence Foster Jenkins - är namnet bekant? Om inte kan jag berätta att hon var en av nittonhundratalets mest kända operasångerskor. Åtminstone inom sin... eeh... speciella genre. Nej, vänta: det ska vara "säregna", inte "speciella".
Men Florence Foster Jenkins alltså. Så här sammanfattas hennes kulturgärning på den i princip ofelbara källan inte bara till oerhörd kunskap utan också till sann glädje och visdom, nämligen Wikipedia:
"Florence Foster Jenkins, född 19 juli 1868 i Wilkes-Barre, Pennsylvania, död 26 november 1944 i New York City, New York, var en amerikansk "sopran" som genom sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga blev musikhistoriens stora oefterhärmliga skräckexempel. Hennes spontana intonationsteknik, oväntade tonartsbyten och pulsbefriade rytm i kombination med ekvilibristisk uppvisning av höga toner, som enbart i undantagsfall sammanföll med originalnotbilden, kom inte att överträffas av senare sångargenerationer, inklusive de som har skolats av karaokekulturen."
Det där, mina vänner, är ord och inga visor. Och hur sorgligt det än kan tyckas är denna beskrivning såvitt jag förstår helt korrekt. Kvinnan ifråga kunde inte ta en enda ren ton. Åtminstone inte med vilje, vilket väl trots allt måste ses som en förutsättning för någon sorts musikalitet. (Eller vad säger mina musikaliska vänner och släktingar...?)
Ändå bestämde hon sig för att göra karriär som sopran. Och när ingen annan ville bekosta hennes konserter och inspelningar fick hon väl göra det själv. Själv är nämligen bäste dräng, und so weiter. Och tack vare denna beundransvärda beslutsamhet kan man än idag höra hennes desperata försök att bli något hon egentligen inte var.

Jag tycker inte att man bör skratta åt henne, vilket förstås är den första nästan oemotståndliga impulsen. Åtminstone för mig, som ju är en dokumenterat skadeglad skitstövel. Nej, istället tycker jag att hon är värd all respekt. Hon gjorde nämligen något hon trodde på, trots att ingen annan delade hennes tro. Det är så stor konst blir till; inte genom att göra det förväntade. (Det är förvisso också så stor galenskap uppstår, men det behöver ju inte nämnas i det här sammanhanget.)
Hennes envishet satte i alla fall ett tydligt avtryck i musikhistorien, och just på grund av detta är hon en klart lysande stjärna på mitt himlavalv av udda och rörande konstnärliga förebilder.

Men varför allt detta prat om Florence Foster Jenkins? Äsch, det är ju elementärt min käre Watson! Parallellen till icke förlagsutgiven författare som vägrar lägga sig ner och dö i uppgivenhet bland bunten refuseringsbrev utan istället ger ut sina böcker på egen bekostnad kan väl knappast bli mycket tydligare, eller hur? Beträffande den kvalitetsmässiga skillnaden mellan mina böcker och hennes musik finns kanske en del att diskutera, men det har ändå slagit mig - i mörka ögonblick, men dock - att jag själv kanske är litteraturens Florence Foster Jenkins? Totalt omedveten om min oförmåga, men trots det till glädje för alla mina läsare. Fast på ett sätt jag knappt ens velat föreställa mig...

Florence Foster Jenkins version av Nattens drottnings aria (hämndarian) ur Mozarts "Trollflöjten":


...och hur den egentligen ska låta (arian börjar vid 2:10):