Hundfälla

Att berätta i detalj om saker som utspelas i ens sängkammare nattetid kan vara både känsligt och ofint. Därför kan det kanske tyckas som om jag just står i begrepp att begå en dumhet som jag senare eventuellt kommer att få sota för. Men vad fanken, som jag brukar säga. Det är bara att kasta sig ut över stupet och se vad som händer. GERONIMO! således.

I min och hustruns rosalaserade dubbelsäng à la puttinuttigt åttiotal bor om natten en strävhårig varelse. Hans namn är Falcon, och han förväntas sova nere vid fotändan där han gör stor nytta som värmare åt illa blodcirkulerade fötter.

Storleken på denna Falcon är tämligen blygsam. Han är av rasen dansk-svensk gårdshund vilket rent praktiskt innebär att han fysiskt är av knähundsstorlek, men mentalt av dobermannsnitt. Han är med andra ord väldigt mycket hund, fast i liten förpackning.

Denna svart-vitspräckliga varelse har berett mig och min familj oerhört mycket glädje under de knappt två år han bott hos oss; om jag påstod något annat skulle jag ljuga. Men förutom all glädje han gett oss har han även tillfört en del lätt irritation. Denne lille avelshanne tar sig nämligen ibland friheter, om inte så fort han kommer åt så åtminstone så ofta vi låter honom göra det. (Varför vi till en viss grad alltså måste skylla oss själva. Vi vet - ni behöver inte påpeka det för oss...)

En sådan frihet är att förbehålla sig rätten att provsmaka överblivna godbitar från de veka husböndernas bord. Några bitar stek i rödvinssås är alltså inget problem att trycka i sig; inte heller en halv deciliter överbliven sås från någon av sönernas tallrikar. Dessutom har han på senare tid lagt sig till med ofoget att breda ut sig i min och hustruns säng betydligt mer än vad som rimligen kan anses motiverat för en hund i hans blygsamma storlek. Han trängs och knuffas och lever rövare, till och med mer än vad någon av våra söner någonsin gjort. (Vilket inte säger lite: yngste sonen hade under en sorglig period pippi på att sova på tvären i vår säng - en omständighet som gav min fru ledvärk och mig portvinstå. Typ. Äldste sonen däremot har oftast nöjt sig med att ystert hoppa sönder sängstommen vid mycket olyckliga klockslag.)

Jag brukar stiga upp runt tjugo i fem på morgonen, åtminstone sådana dagar då jag måste masa mig iväg till arbetet. Tio minuter tidigare, det vill säga halv-jävla-fem, har hunden Falcon med det inbyggda atomväckaruret således bestämt sig för att det är dags för mig att vakna så att han kan tillskansa sig lite mer lebensraum i sängen. Detta illvilliga beteende yttrar sig rent praktiskt genom att han flyttar upp från fotänden till huvudänden, där han med hjälp av nos, klor och orubblig beslutsamhet börjar bädda ner sig under täcket. Mitt täcke.

Det där brukar ärligt talat störa mig, varför jag halvt i dröm försöker stänga honom ute genom att klämma fast täcket med fötter, armar och mage tills han tröttnar och lommar iväg för att i protest kissa på någon garderob.

Vissa nätter/morgnar är han emellertid lite listigare. Istället för att anamma manligt buffelbeteende smyger han försiktigt in i sängkläderna. Ja, ni läste rätt: hundskrället kryper in i påslakanet och somnar gott därinne medan jag sömndrucket undrar varför täcket plötsligt blivit så tungt. Det är för övrigt sällan som jag fattar vad det beror på förrän klockan ringer.

Häromdagen straffade sig emellertid all denna ackumulerade fräckhet, varvid hunden Falcon äntligen fick en nosbränna han förhoppningsvis sent ska glömma. Vid pass tjugo över fyra på morgonen påbörjade han såvitt jag kan förstå sin vanliga sängklädesexkursion genom att med nosens hjälp bana sig väg in i mitt påslakan. Där dröjde han troligtvis sedan en stund medan jag ovetande njöt den rättfärdiges sömn. Och det är just i detta ögonblick vi är framme vid kontentan av hela denna omständliga text:

Jag vet förstås inte säkert vad som hände eftersom jag vid tillfället ännu sov som en gris; åtminstone gjorde jag så tills stöket började. Men jag gissar att Falcon måste ha blivit varm och bestämt sig för att det var skönare utanför än inuti påslakanet, varför han av för mig outgrundlig anledning fortsatte sin färd uppåt genom täcket istället för tillbaka nedåt. Kanske gick han vilse, vad vet jag? Nå: efter en del bök fann han uppenbarligen ett hål han måste ha bedömt som tillräckligt stort för att ta sig ut genom. Men se, det var det inte.

Jag drömde så konstigt. Jag drömde att någon brottades med mig, att någon puttades och trängdes och liksom inte ville ge sig. Jag drömde att jag ville slå denne någon på truten, hårt och bestämt så att stöket kunde upphöra. Men istället för att leva ut drömmen vaknade jag, vilket var tur för alla inblandade. När jag tände lampan fann jag nämligen en desperat kämpande hund som försökte komma ut genom ett hål som på sin höjd var stort nog åt en klent byggd iller. Eller annorlunda och mer specifikt uttryckt: huvudet hade han lyckats få ut genom hålet i det ena av påslakanets övre hörn, men utan att kroppen liksom kunde följa efter. Och där satt han vackert men ohjälpligen fast och försökte ta sig loss medelst högljudda fnysningar och vildsint bensprattel.

Om jag inte förbarmat mig över gårdshunden Falcon och bokstavligen skakat fram honom ur täcket hade han antagligen fortfarande försökt komma ut genom det alldeles för lilla hålet. Det finns nämligen såvitt jag förstår inget i hans instinkt som kan förmå honom att liksom vända på benrörelserna och backa. Om det inte gäller att rymma ur hundsele eller att undvika bad, förstås. Men det är ju en helt annan historia som jag med stor sannolikhet får anledning att återkomma till...

Lessov - Komodo (Blood Groove & Kikis Remix). Progressive house har överhuvudtaget inget med denna veckas fundering att göra, men är i just det här fallet ändå ett trevligt komplement. Stark Berlinkänsla, om inget annat. Tack för tipset, Spotify! :)

Berlin

Häromdagen ombads jag av ett par eventuella resenärer att förklara vad det egentligen är med Berlin som får mig att låta precis som om jag vore huvudlöst förälskad. Jag försökte stapplande få dem att förstå och se samma sak som jag själv ser och förstår - men helt säkert utan att lyckas. I dagens fundering misslyckas jag antagligen igen, fast i så fall åtminstone mer välformulerat.

*          *          *

Varför känner man extra starkt för vissa platser, eller för den delen för vissa människor? Vad är det som händer i kroppen när man befinner sig i närheten av en del ställen eller personer? Vilken sorts kroppslig kemi är det som aktiveras av sådan specifik yttre stimuli, men inte av annan?

Ögonblicksbilder har en förunderlig tendens att bita sig fast. Från decemberkvällen 1984 när jag träffade min blivande fru exempelvis, minns jag lika tydligt som om det hänt för bara någon dag sedan hur en blond och  i mitt tycke mycket söt flicka med syntlugg plötsligt dök upp och frågade om jag ville ha en julpuss. (Vilket jag för övrigt tackade ja till; ett beslut som ledde till det pärlband av händelser som utgjort hela mitt vuxna liv.)

På sätt och vis är det samma sak med mitt Berlin: allt består av ögonblicksbilder av platser och stämningslägen. Oföränderliga men förvånansvärt levande scener innehållande dofter, ljus, smaker, ljud och känslor. Det lustiga är bara att jag inte upplevt samma sak någon annanstans, åtminstone inte med samma intensitet. Att komma till Berlin är underligt nog som att... tja, komma hem.

Låt mig nu för tydlighetens skull klargöra att jag här inte på något vis försöker knyta an till exempelvis Det obrytbara mönstrets idévärld med allt vad det innebär av reinkarnationstro och tragiska återseenden. Jag är för tillfället lite mätt på "övernaturlighet" - jag föredrar just nu att bara leva, neutralt konstaterande att det där med Berlin måste vara fråga om en sorts vacker fixering om än med oklart ursprung.

Skönheten sägs komma inifrån - en sak jag absolut och nästintill fanatiskt håller med om när det gäller människor. Om samma sak gäller europeiska storstäder med dramatiskt förflutet vet jag däremot inte; dock är jag benägen att tro att det förhåller sig just så efter att allvarligt ha rannsakat mig själv beträffande min ihållande Berlinförälskelse. Det räcker nämligen inte med sevärda byggnader eller historiskt intressanta miljöer, vilket det i och för sig kryllar av i Berlin. Paris har också allt det där i överflöd; ändå är det inte alls samma sak.

Det jag älskar med Berlin är således inget som syns på ytan. Snarare är det en känsla, ett knippe stämningslägen som talar direkt till någon ömtålig punkt i mitt inre; platser och människor som tillsammans formar en svårbeskrivbar helhet som bara måste älskas, från det groteska i Albert Speers Germaniaförberedande Schwerbelastungskörper via ett restaurerat Admiralspalast i 20-talsskrud till Chausseestrasses byggarbetsplatser och små genomtrevliga matställen. Människor som spontant kommer fram och undrar om man behöver hjälp när turistkartan inte riktigt räcker till. Afrikansk servitris på italiensk restaurang. Frukost på minimalt turkiskt fik. Teckenspråk när orden saknas.

Betongrestaurerade Nicolaiviertel i fullmåneskymning; restaurangtäta Hackescher Markt i varma höstfärger; storstadstrånga Friedrichsstrasse under blygrå himmel; livliga Alexanderplatz i nollgradigt kvällsljus; turistspäckade Pariserplatz med hungerstrejkande demonstranter framför amerikanska ambassaden; den iskalla luftvärnsbunkern i Volkspark Humboldthain i klarblått morgonljus; trafikflygplan på inflygning mot den snart nedlagda flygplatsen Tegel; Fernsehturm som genom sin blotta storlek självklart dominerar allt i stadsdelarnas storstadsdis - samtliga intryck delade med någon man älskar. Alla dessa komponenter skapar tillsammans mitt Berlin. Hur i hela fridens namn ska man kunna förklara det vackra och oemotståndliga i allt detta?

Alexanderplatz den 26 oktober 2012: nästan fullmåne, några få plusgrader. Fredagskväll - människor på väg hem från sina arbeten; skrikiga neonljus; 70-procentig choklad med wasabismak; glänsande kakelplattor i u-bahn. Vad är det för speciellt med det?

Jag vet inte. Allt jag vet är att det var och fortfarande är oerhört speciellt. Och totalt obegripligt för den som inte var med.