Ok, ni vet ju redan det här, eller hur? Att jag är en tvättäkta tråkmåns? Som inte tycker om att sjunga snapsvisor, eller att dansa, eller att delta i fåniga lekar på fester och föräldramöten (i synnerhet det senare...).
Men egentligen bottnar detta trista beteende nog inte i att jag är exceptionellt tråkig som människa, utan snarare i att jag har svårt för att medvetet försätta mig i situationer som med etthundra procents säkerhet kommer att bli pinsamma på ett eller annat sätt. Helt säkert för mig själv, men med stor sannolikhet också för eventuella åskådare.
Ta bara detta med det där underliga fenomenet som brukar benämnas "dans", och som påfallande ofta mest påminner om ritualiserat, offentligt förspel. Eller pajaskonster, beroende på förmåga och stämningsläge. Det är faktiskt ganska löjligt. Tror ni mig inte? I så fall är det bara att ställa sig lite vid sidan av ett genomsnittligt dansgolv och låta blicken slumpmässigt vandra över de dansande. Tänk sedan bort musiken och vips har ni ett gäng spastiska fåntrattar med höftledsluxation framför er.
Jaja, jag säger som en irriterad flicka en gång sade till min kanske inte fullt så dansante vän på ett tonårsdisco för hundra år sedan: "Sluta för fan att vicka på röven!" Det är en talande mening som sammanfattar det mesta av dansens inneboende problematik, tycker jag.
Fast än värre blir det om någon plötsligt får för sig att man kanske borde kombinera dansens högst tvivelaktiga välsignelser inte bara med lekens, utan dessutom med allsångens. Och ja, jag har verkligen ett konkret exempel:
För några år sedan skulle en mig mycket närstående kvinna och hennes spexande kolleger vara med i ett arrangemang som hette "Allsång på Spången". Jag var kommenderad att närvara, vilket jag naturligtvis gjorde. Man vill ju inte bli ovän med mannen i familjen, som min äldste son med viss skadeglädje brukar påpeka.
Nå; jag hamnade alltså på första bänkraden tillsammans med tre busslaster förväntansfulla och tokroliga pensionärer, som av någon anledning blängde ilsket på mig för att jag nästlat mig in bland deras (onumrerade) platser. Det brydde jag mig inte om; jag utgick kallt ifrån att de inte skulle våga skada eller råna mig så länge det var ljust.
Underhållningen började. Min fru och hennes kolleger arbetade hårt för att få publiken att skratta, vilket också lyckades över förväntan. Åtminstone så länge skämten kretsade kring sådana kroppsdelar och -funktioner som det normalt inte skyltas offentligt med. Allvarligt talat: jag har aldrig varit med om en så snusksugen publik, varken förr eller senare! Något chockerad applåderade jag väluppfostrat som sig bör, och undrade i mitt stilla sinne hur den här kvällen skulle sluta.
Svaret (som för övrigt skulle visa sig vara "i katastrof") fick jag när nästa musikaliska akt äntrade scenen i form av två göteborgare som sannolikt just inhalerat kopiösa mängder uppåttjack samt bläddrat lite sporadiskt i boken "De värsta ordvitsarna i mänsklighetens historia ur ett västkustskt perspektiv".
Det var inte roligt. Och nu gick till min synnerliga förtret dessutom allsången igång på allvar, liksom de tillresta och alltmer uppspelta pensionärerna. Evert Taube rådbråkades sålunda å det grövsta, i likhet med flera andra av den svenska visskattens upphovsmän. Som Per Gessle, till exempel. (Ja, det där var ett skämt...)
Sedan var det dags för förnedringsallsång, som om det inte redan räckte som det var. Nu skulle det nämligen lekas också, och det var dessutom herrarna i publiken som skulle göras till åtlöje. Till min förvåning - och bestörtning - gav nu i stort sett samtliga pensionerade herrar upp ett unisont "JAAAA!" när det stod klart vad apspelet skulle bestå i. Själv ville jag helst sjunka genom stolen jag satt på, vidare ner genom gräset, jorden, urberget; ja, så långt ner som möjligt för att slippa uppleva det som nu oundvikligen skulle ske. Det fungerade inte.
"Nu blir det Gulli-gullan ko-ko som en gök!" gastade den gladaste av göteborgarna, och jag dolde mitt ansikte i händerna. "På ko-ko ställer herrarna sig upp och drar gylfen upp och ner!" fortsatte han, och jag började flacka med blicken efter en möjlig flyktväg, dock utan att finna någon. "Ååh kom igen nu då!" hojtade han sedan, och jag vill gärna att ni föreställer den repliken på bred göteborgska, kombinerad med ett lika brett hånflin. Sedan inleddes en av mitt livs värsta upplevelser, alla kategorier.
"Gulli-gullan ko-ko som en gök! KO-KO!" (ritsch - ritsch) "Jag bjuder dig två rum och kök" (ritsch - ritsch). Och så vidare. Under hela detta spektakel satt jag med armarna korsade över bröstet och benen i kors och vägrade vara med, samtidigt som jag upptäckte att min fru och hennes kolleger stod ute till vänster bakom scenen och flinade och pekade finger. Jag tror att det var just här som jag tappade tron inte bara på mänskligheten, utan också på godheten som ett i verkligheten existerande fenomen.
"Jag dansar aldrig nykter" brukar det visst heta. Men det ska ni veta, kära läsare av denna blogg, att jag dansar förbanne mig inte ens berusad, och i synnerhet inte om jag måste ställa mig upp och dra gylfen upp och ner i takt till musiken som en annan fåne.
Men det är klart; när jag går i pension om ungefär 21 år ser jag kanske saken på ett annat, mer humoristiskt sätt. Eller? Ko-Ko...
Jaså, ni skrollade ända ner hit? Då kan ni lika gärna lyssna på den här också, den är bättre. Framförallt texten:
