Vår hund och jag brukar strosa runt hemma i byn på en hel del kiss- och
nosrundor. Ibland går vi förbi en gammal rosa, övergiven barack inne på den
före detta flygflottiljen. Färgen flagnar i stora sjok, och fönstren som vetter
ut mot de vildvuxna buskarna och den illa skötta gräsmattan är ruttna och till dels täckta
av solreflekterande rullgardiner. En gång var det här filmbaracken, platsen där
informations- och undervisningsfilmer visades för värnpliktiga, flygelever och
flygvapenungdomar. Nu är den knappast mer än ett sönderfallande monument över
den oåterkalleliga förflutenheten.
Jag var här i brytningen mellan 70- och 80-talet som hudfet
trettonåring med naiva drömmar om flygvapenkarriär. Jag minns platsen som
sprudlande av liv, som en måndagskvällsoas mitt i ett grått och kallt högstadieliv.
Ja, den var mer än så; den var ett eget universum, ett planetsystem som
kretsade kring en klart lysande sol vars namn oftast uttyddes ”Film-Nisse”.
Eller filmgeneralen, som hans militära kolleger såvitt jag minns skämtsamt
nedsättande kallade honom.
Film-Nisse var ansvarig för flygflottiljens filmdetalj. Filmbaracken
var hans rike, där han tillsammans med en eller ett par värnpliktiga gjorde det
som ålagts honom. Samt byggde flygplansmodeller i plast, vilka placerades på
eller hängande över en stor spånskiva konstfärdigt målad som ett hangarområde.
Han var en ganska kort, något satt man som ständigt gick
klädd i flygvapnets mörkt blå uniform. Jag tror att han var löjtnant, men jag
kan mycket väl minnas fel. Han hade en aningen hes men vänlig röst, starkt
påminnande om Hans Lindgrens berättarröst i ”Tjuren Ferdinand” i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Han var
nästan alltid antingen munter, som när han visade Hacke Hackspettfilmer på den stora
filmduken i lokalens västra kortsida. Eller betänksam, som när han berättade självupplevda
krigsminnen om störtade allierade bombflygplan och dess massakrerade
besättningar.
Jag minns att jag på något diffust sätt såg upp till honom. Kanske
var det för att han representerade en tänkt värld jag brann för att bli en del
av (och som senare - för övrigt samma dag som jag påbörjade min egen värnplikt
- visade sig vara ett grovt falsarium). Eller så var det bara för att jag
upplevde honom som en sympatisk människa med ovanligt stort hjärta. Det hände
att jag i ungdomlig iver skrev brev till honom, vilka han snällt besvarade med
yvig handstil. Jag sparade hans svar som små gulnande klenoder - de finns fortfarande kvar här någonstans.
Jag vet inte vilket som inträffade först - Film-Nisses
frånfälle eller flygflottiljens nedläggning. Kanske - men inte säkert - var
händelserna länkade till varandra. Men jag kommer i alla fall ihåg sista gången
jag såg honom. Det var 20 år senare i den lokala mataffären, och han var i färd
med att försöka betala varorna han köpt. Det gick trögt: det förnedrande åldrandet hade till slut hunnit ikapp min gamle flygvapenmentor.
Egentligen borde jag ha hjälpt honom med växelpengarna, tagit honom under armen
och sedan berättat för honom vad han betytt för mig under min tidiga ungdom. Men det
gjorde jag inte, vilket jag senare i sentimentala stunder verkligen kommit att
ångra. Filmgeneralen försvann ut på parkeringen, muttrande och sannolikt milt
svärande över den nya teknikens alla obegripligheter. Och sedan såg jag honom
aldrig mer.
Ogräset växer på sina ställen halvmeterhögt runt den förfallande
filmbaracken. Men minnet av Film-Nisse -
eller Sven-Erik som han egentligen hette - bor kvar där, som en sorglustig
påminnelse om den ständigt närvarande förgängligheten. Det tittar ut varje gång jag går förbi. Tänk om han hade anat hur det skulle bli när han var borta? Fast vem vet - det gjorde han kanske. Det gör vi kanske alla.
