"Jag tänker, alltså finns jag."
Orden ovan yttrades ursprungligen av René Descartes, på svenska känd under det mellanmjölksaktiga namnet Kartesius. Men även av min ena provläsare, som i ett tämligen frekvent förekommande anfall av sarkastisk humor klottrade ner sentensen på försättsbladet på första delen av mitt manus. På latin, för att var helt säker på att jag skulle förstå vad han menade. Men det båtade föga, som det heter om man försöker var lite märkvärdig...
Nå, saken är i alla fall den att jag i vanlig ordning har lite svårt att hålla med; jag är nämligen av åsikten att man inte bör dra några förhastade slutsatser. Inte om livet, universum eller allting, och i synnerhet inte om sådana underliga och svårbegripliga ting som varandet. Själv betraktar jag mig från och till som en inbillning. Frågan är väl bara vem det är som inbillar sig att jag finns?
Jag tror att jag har sagt det tidigare, men för säkerhets skull säger jag det igen: man kan aldrig vara säker på något överhuvudtaget. En insikt som kan få konsekvenser, minst sagt. Och då särskilt om man har en dragning åt det konspiratoriska och mystiska.
Vi tror att vi vet så mycket. Men det är först när man på allvar börjar lära sig saker som man inser att man egentligen inte begriper något överhuvudtaget. Ta bara detta med USA, till exempel.
Jag har aldrig varit där, men jag har sett på TV att det finns. I program som Cops, Doktor Phil, Jackass och Dallas. Det verkar vara ett fint land. Med rika, vackra (nåja...) och lyckliga människor. Och ordning och reda, inte minst.
Fast om man tänker efter riktigt noga så vet man ju faktiskt inte om det som visas på TV är sanning eller bara fantasifulla påhitt? Vad finns det för garantier för att världens största, bästaste och jämlikaste demokrati i själva verket inte är raka motsatsen? En militärdiktaturstat som är skicklig på att marknadsföra sig som frihetens försvarare, den fria världens bålverk mot all tänkbar ondska, när det verkliga förhållandet kanske är precis tvärtom?
Nu går det bra att kalla mig kommunist, fåntratt, grobian eller annat valfritt invektiv. Skitstövel, knöl eller idiot, exempelvis. Men tänk om mina eventuella farhågor skulle visa sig vara sanna? Ponera att media förmedlar en falsk bild av det vi tror är verkligheten? Att vi egentligen lever i ett 1984-samhälle utan att veta om det? Tänk om de allierade under andra världskriget i själva verket var den "onda" sidan, och inte tvärtom som vi fått lära oss? Vad är sanning och vad är påhitt? Saken är den, att börjar man tänka så finns det snart inte en enda jäkla grej som går att lita på.
Och för att återvända till exemplet USA: som jag sade har jag aldrig varit där. Hur vet jag då att det ens finns? Visst, jag känner folk som säger sig ha besökt landet. Men hur ska jag kunna vara säker på att de inte ljuger för mig? Att de inte bara bättrar på en lögn som planterades i min hjärna redan när jag var liten?
Kanske är jag den ende med ett verkligt medvetande, medan alla andra är statister i min värld? Vad gör det mig i så fall till? Är jag... Gud?
Om jag vore en sann paranoiker skulle det nu vara dags att lägga sig på golvet i fosterställning, men där är jag - tro det eller ej - inte riktigt än. Jag nöjer mig som vanligt med att konstatera att jag inte begriper ett enda dugg av någonting alls. Är vi materia eller energi? Eller är det egentligen samma sak? Eller...?
Det viktigaste är att förstå att ingen av oss egentligen begriper ett smack av någonting. Oavsett vad somliga påstår eller tror sig veta. Det uppmanar om inget annat till ödmjukhet, och det tror jag är den verkligt stora insikten vi alla bör försöka ta till oss. Vi fattar inget. Låt oss äntligen inse det och agera därefter.
Det kan inte hjälpas: jag känner mig mer och mer som Alice i Underlandet...
