Akta näsan!

Ta en titt på de tre illustrativa bilderna ute till vänster. För den normalbegåvade medmänniskan borde det inte ta många sekunder att finna den minsta gemensamma nämnaren. För er andra som brukar läsa den här så kallade bloggen är det väl lika bra att jag säger vad det handlar om. Det handlar om litteratur. Tung litteratur...

Erik Johannesson är en diger volym, nästan 800 sidor lång. Det ger boken viss övervikt vilket naturligtvis drastiskt minskar dess tymplighet, och detta i synnerhet vid sängläsande. Men eftersom alla sidor behövs för att berätta hela sagan, så finns det egentligen inte mycket att säga om den saken. Det var i alla fall vad jag trodde när jag lät trycka boken; att läsarna skulle fokusera på berättelsen och därmed ha visst överseende med vikten. Men hej vad jag bedrog mig, som man brukar säga i festligare sammanhang än det här. Det har tvärtom visat sig att bokens ovanliga tyngd har gett upphov till flest kommentarer - i själva verket brukar det till och med vara det första mina läsare säger när de påstår att de läst ut Erik.

"Livsfarlig att läsa i sängen" påstod häromdagen en desillusionerad dam med förvånansvärt platt och något skinnflådd näsa. Hon hade såvitt jag kunde förstå helt sonika somnat och fått boken i ansiktet, och nu väntade henne en lång, plågsam och framförallt kostsam konvalescens. Kostsam om man alltså räknade in de plastikkirurgiska ingrepp som måste till, vilka för övrigt tycktes mig tämligen välmotiverade. Det finns ju inget som är så bra att det inte kan göras bättre, för att uttrycka sig diplomatiskt.

I alla fall: saken är nu den att damen ifråga dessvärre inte är ensam om att ha skadat ansiktet i samband med kvällsläsning. Därför tar jag som ansvarskännande författare åt mig av kritiken, vilket i praktiken innebär att jag (något uttråkad) googlat ordet "bokhållare".

Innan jag går vidare bör jag kanske påpeka några saker för er som lider av så kallad nervklenhet och tycker att allt det här börjar bli olustigt. Ni behöver inte vara oroliga: det är inte alls lika farligt att läsa min bok som att exempelvis röka cigaretter i sängen, eller att stoppa Mamma Scans köttbullar i kalsongerna och sedan låta sin såväl matglada som motoriskt inexakta hund leta upp dem. (Och nej, det där sista är ett experiment jag inte har vågat mig på. Än.)

Faktum är att Erik Johannesson oftast bara är farlig på ett rent intellektuellt plan, eftersom den i viss mån sätter läsarens skepticism på prov. Om man nu alltså inte somnar medan man läser, vilket genast leder oss tillbaka till de skadade näsornas förlovade land:

Som tur är finns lösningen på detta allvarliga hot mot folkhälsan på armlängds avstånd. (En lösning som för övrigt inte inbegriper partering av boken i flera mindre delar för att på så vis förenkla handhavandet och därigenom minska skaderisken. Trots det finurliga och intelligenta i en sådan dynamisk handling är den nämligen inte att rekommendera, då delarna lätt kan förväxlas för att därefter läsas i fel ordning. Med för berättelsen förödande konsekvenser. Tänk också på att knivar är vassa verktyg som kan skada inte bara omkringstående åskådare, utan även den som håller i skaftet.)

Nej, lösningen på problemet heter alltså inte fogsvans eller mattkniv, utan "BedBoy". "BedBoy" är inte - vilket namnet eventuellt låter påskina - en amorös och sannolikt ytterst potent mansdocka påpassligt utrustad med aldrig sinande nätdrift samt artificiella svällkroppar. "BedBoy" är istället en praktisk uppfinning för den njutningslystna bibliofil som vill undvika framtida ansiktsskador utan att behöva avstå från den underbara sängläsningen.

Så där; i och med denna fullständigt osponsrade presentation av hjälpmedlet "BedBoy" har jag som upphovsman till problemet med skadade näsor gjort vad jag har kunnat för att hjälpa. Nu är det upp till er själva om ni vill behålla era ansikten intakta.

(Reklamationer av boken Erik Johannesson godkänns hädanefter icke utan giltigt läkarintyg från Försäkringskassans förtroendeläkare.)

Bridge Across Forever

"We will meet again someday, on the bridge across forever..."

Temat med att ses igen är inte nytt, men det brukas flitigt i min förra bok Det obrytbara mönstret. I själva verket är det det viktigaste i hela den berättelsen - detta med att ses igen, och att ingen skilsmässa är definitiv.

"I'm a sucker for love" som det brukar heta, och jag kan i vissa sammanhang dessutom vara olidligt sentimental vilket en del av mina nära vänner säkert kan vittna om. Men det hjälps inte; det finns trots allt något allmängiltigt och mycket vackert i tanken att på ett eller annat sätt få återse dem man mer eller mindre oåterkalleligt förlorat. Och just den tanken är den bärande idén bakom Det obrytbara mönstret.

Kanske är det personliga upplevelser som ligger bakom lusten att skriva en sådan historia, kanske inte. Eller så är det så enkelt att det bara är mänsklig oförmåga att acceptera fakta som lockar fram dylika fantasier om osannolika återseenden och sedan transformerar dem till en historisk berättelse med starka kopplingar till vår egen tid. Jag vet inte. Men en sak jag helt säkert vet är att det i samband med skrivandet och i efterdyningarna av Mönstret dök upp fullständigt osannolika sammanträffanden som verkligen skakade mig.

Det finns förstås även mindre, slumpmässiga händelser som är värda att nämnas. "Bridge Across Forever" är definitivt en sådan händelse.

Medan jag skrev slutet på Det obrytbara mönstret (det där avsnittet när huvudkaraktären Petter besöker olika historiska platser i Helsingborg utan att genast finna det han söker, men som till sist ändå utmynnar i  Återföreningen, den med ett otvivelaktigt stort Å) lyssnade jag konstant på en låt med "Transatlantic", ett band sammansatt av musiker från flera olika - men ytterst välrenommerade - progrockband. Låten hette naturligtvis "Bridge Across Forever" och ligger inbäddad längst ner i det här inlägget. Texten finns här om ni är intresserade.

Som ni ser (om ni följde den senaste länken) handlar låttexten om precis samma sak som min berättelse - om återseenden och återföreningar. Inget konstigt så långt. Men när jag fick ett mail från en läsare där jag blev rekommenderad att läsa en bok med titeln "Bridge Across Forever" gick det faktiskt en kall kåre längs ryggen.

Ja, jag vet; konstigare saker har hänt. Och det är inget underligt med sammanträffanden - de händer hela tiden. Men jag tycker ändå att slumpen just i det här fallet är ovanligt fräck. Jag vet förstås - precis som ni - att vår mänskliga hjärna jobbar för högtryck för att finna mönster även där det inte finns några. Det är liksom en mänsklig signatur. Men ändå...

Jag har slutat dra långsökta slutsatser - jag konstaterar bara fakta. Sammanträffandet skedde, och mer än så var det inte. Men det hände, och det är det viktiga.

Det finns hopp, mitt i den materialistiska, logiska tillvaron. Och det är inte fråga om grundlös tro eller vidskepelse, utan bara om ett stilla accepterande. "We will meet again someday, on the bridge across forever..."

Florence Foster Jenkins

Man bör tänka sig mycket noga för innan man skrattar åt saker. För vem vet: kanske är man själv någons driftkucku utan att veta om det?

Florence Foster Jenkins - är namnet bekant? Om inte kan jag berätta att hon var en av nittonhundratalets mest kända operasångerskor. Åtminstone inom sin... eeh... speciella genre. Nej, vänta: det ska vara "säregna", inte "speciella".

Men Florence Foster Jenkins alltså. Så här sammanfattas hennes kulturgärning på den i princip ofelbara källan inte bara till oerhörd kunskap utan också till sann glädje och visdom, nämligen Wikipedia:

"Florence Foster Jenkins, född 19 juli 1868 i Wilkes-Barre, Pennsylvania, död 26 november 1944 i New York City, New York, var en amerikansk "sopran" som genom sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga blev musikhistoriens stora oefterhärmliga skräckexempel. Hennes spontana intonationsteknik, oväntade tonartsbyten och pulsbefriade rytm i kombination med ekvilibristisk uppvisning av höga toner, som enbart i undantagsfall sammanföll med originalnotbilden, kom inte att överträffas av senare sångargenerationer, inklusive de som har skolats av karaokekulturen."

Det där, mina vänner, är ord och inga visor. Och hur sorgligt det än kan tyckas är denna beskrivning såvitt jag förstår helt korrekt. Kvinnan ifråga kunde inte ta en enda ren ton. Åtminstone inte med vilje, vilket väl trots allt måste ses som en förutsättning för någon sorts musikalitet. (Eller vad säger mina musikaliska vänner och släktingar...?)

Ändå bestämde hon sig för att göra karriär som sopran. Och när ingen annan ville bekosta hennes konserter och inspelningar fick hon väl göra det själv. Själv är nämligen bäste dräng, und so weiter. Och tack vare denna beundransvärda beslutsamhet kan man än idag höra hennes desperata försök att bli något hon egentligen inte var.

Jag tycker inte att man bör skratta åt henne, vilket förstås är den första nästan oemotståndliga impulsen. Åtminstone för mig, som ju är en dokumenterat skadeglad skitstövel. Nej, istället tycker jag att hon är värd all respekt. Hon gjorde nämligen något hon trodde på, trots att ingen annan delade hennes tro. Det är så stor konst blir till; inte genom att göra det förväntade. (Det är förvisso också så stor galenskap uppstår, men det behöver ju inte nämnas i det här sammanhanget.)

Hennes envishet satte i alla fall ett tydligt avtryck i musikhistorien, och just på grund av detta är hon en klart lysande stjärna på mitt himlavalv av udda och rörande konstnärliga förebilder.

Men varför allt detta prat om Florence Foster Jenkins? Äsch, det är ju elementärt min käre Watson! Parallellen till icke förlagsutgiven författare som vägrar lägga sig ner och dö i uppgivenhet bland bunten refuseringsbrev utan istället ger ut sina böcker på egen bekostnad kan väl knappast bli mycket tydligare, eller hur? Beträffande den kvalitetsmässiga skillnaden mellan mina böcker och hennes musik finns kanske en del att diskutera, men det har ändå slagit mig - i mörka ögonblick, men dock - att jag själv kanske är litteraturens Florence Foster Jenkins? Totalt omedveten om min oförmåga, men trots det till glädje för alla mina läsare. Fast på ett sätt jag knappt ens velat föreställa mig...

Florence Foster Jenkins version av Nattens drottnings aria (hämndarian) ur Mozarts "Trollflöjten":

...och hur den egentligen ska låta (arian börjar vid 2:10):

Box-läpp

Om någon undrar var jag hållit hus den senaste månaden kan jag med viss belåtenhet låta meddela att jag inte direkt legat på latsidan. Tvärtom, faktiskt. Faktum är att jag fortfarande har en hel del saker att ordna som måste gå före den här funderingsspalten, och två av dessa ting är otvivelaktigt den nya designen på min hemsida samt - naturligtvis - det nära förestående boksläppet på Klippans bibliotek.

Vad gäller hemsidan kommer den att få en något mer ombonad - murrig skulle säkert någon fundamentalistisk anhängare av "det nordiska ljuset" säga - känsla. Kanske lite som engelskt, väl pip-inrökt bibliotek snarare än vitmelaminiserad IKEA-standard. Ungefär så.

Mycket arbete återstår, i synnerhet med den del som har med Erik Johannesson att göra. Men prioriterar jag bara rätt (vilket jag uppenbarligen inte gör för tillfället) kommer den förhoppningsvis att läggas ut lagom till att EJ-läsarna har läst ut boken och vill veta mer...

Planeringen inför boksläppet upptar som sagt annars en ganska ansenlig del av min tid. På programmet står till exempel en utförlig innehållsdeklaration ner till promille-noggrannhet av Erik Johannesson. (Jag förutsätter nämligen att många av mina läsare i vanlig ordning mest är intresserade av hur mycket våld och sex som förekommer i boken. Men de exakta procentsatserna därvidlag tänker jag minsann inte avslöja nu; kom till boksläppet istället så ska ni nog få besked...)

Vidare kommer jag för första gången att avslöja en hel del av handlingen - utan att svänga mig med dåliga undanflykter. Dock kommer ni inte på långa vägar att få veta så mycket att ni blir kloka på vad boken egentligen handlar om.

Och sist men inte minst blir det (förhoppningsvis, om tekniken fungerar) bildvisning från den fiktiva Sydåsen-bygden, det vill säga skådeplatsen för det mest omvälvande som drabbat vanligt folk på.. tja, tillräckligt lång tid för att alltsammans ska kännas tämligen obekvämt.

Om någon läsare av denna blogg av olyckliga omständigheter tycker sig ha blivit förbigången i inbjudningsmaskineriet till boksläppet, åtgärdas denna fadäs här nedan. Ni är naturligtvis också välkomna:

Avslutningsvis vill jag göra er uppmärksamma på att de där små kryssrutorna strax ovanför kommentarsfältet har uppdaterats. Detta för att någon illvillig människa (nej, här nämner vi inga namn!) upprepade gånger kryssat i fel ruta, så att man kunde få intrycket att han inte tyckte om det jag skrivit. Och det går förstås inte an. Därför har jag nu justerat dessa små rutor så att de blivit helt och hållet idiotsäkra. För allas trevnad.

Och med informationen om denna välmenande korrigering i sann Stalinistisk anda avslutas detta inlägg. Jag skruvar lampan ner och bjuder frid, som det heter i Aniara. Fast riktigt så definitiva behöver vi förstås inte vara. Däremot kan ett "på återseende" vara på sin plats, men återseendet ifråga kommer inte på tal förrän efter boksläppet när katastrofen - eller succén - redan är ett oomkullrunkeligt faktum...

Dårfinkar man inte trodde fanns

Vet ni vad jag är? På riktigt, alltså? Jo, det ska jag säga er. Kolla in nedanstående minst sagt komprometterande lista:

• Jag är en hatfylld fascist
• Jag är en svensk nutida Julius Streicher (ökänd tysk nazist, om ni inte orkar kolla)
• Jag har väldigt mycket gemensamt med Anders Breivik (åtminstone betydligt mer än vad Sverigedemokraterna har)
• Jag överträder yttrandefrihetens gränser
• Jag avhumaniserar människor
• Mina blogginlägg skulle ha gjort sig fint i Der Stürmer (nazistisk tidning, återigen om ni inte orkar kolla)
• Jag är självgod, skrattretande löjlig, har ett bristande intellekt samt är en intellektuell mygga.

Fint, eller hur? Av alla dessa punkter finns det möjligen en jag i viss mån skulle kunna hålla med om, och det är naturligtvis den sista. Allt annat borde rimligtvis falla under benämningen "trams".

Ovanstående lista är ett litet axplock av vad en troligtvis amerikansk man (vars namn jag av hänsyn och diskretion inte tänker publicera, men där efternamnet med fördel kan uttalas på skånska för att få till en i sammanhanget ganska komisk effekt) anser om mig efter att ha läst ett gammalt blogginlägg med titeln "Grobianer".

Inlägget handlar i korthet om den svenska grobianen, var man kan finna den samt några - för andra människor - komiska kännetecken. Naturligtvis är det i vanlig ordning mest flams och trams och kanske inte så välskrivet som man kunde önska, även om det förstås är någorlunda välformulerat. Ja - ni vet hur det brukar vara.

Nå; det är förstås inte det som är problemet. Problemet är istället att jag 1: inledningsvis påstår att grobianen är en något mer oönskad art än några slumpmässigt utvalda smådjur, t ex silverfiskar och mördarsniglar, och 2: avslutar inlägget med ett filmklipp från SD:s valvaka där lika glada som tondöva sverigedemokrater som av en händelse sjunger nynazisternas gamla barnramsa. Tjalalalala. Ja, ni vet säkert.

Det är i kombinationen av dessa två saker som jag råkar trampa på en mycket öm tå, och samtidigt (fast på ett mycket mysteriöst vis) blir nazist, fascist, skrattretande löjlig och allt vad det var. Det är nästan lite gulligt, eller hur?

Min vedersakare, å andra sidan, ojar sig över det hårda politiska klimatet i Sverige. Så här skriver han t ex om den hemska förföljelsen av SD-sympatisörer:

När jag ser i media att dessa smittspridande och insektliknade grodianer betraktas som villebråd och är utsatt för våld, mördbrand och allmän hån och förföljelse, allt påhejade av en statsminister som säger att detta avart för människor har sig själv att skylla på, då borjar jag funderar om jag läsa dagens Svensk media eller Der Sturmer.

En jordnära betraktelse som alla svenskar säkert känner igen sig i.

Som avslutning på denna veckas oerhört hatiska och fascistiska inlägg bifogar jag länken till det gamla inlägget "Grobianer". Missa för allt i världen inte kommentarerna efteråt - det är stor underhållning! (Fortsätt gärna fylla på - och glöm inte kolla Cloughs blogg!)

Grobianer

5, 4, 3, 1, blastoff!

Det finns kommentarer man kan få som fritidsförfattare, och så finns det kommentarer. De förstnämnda brukar antingen vara välvilliga, eller - om kommentatorn ifråga är uppriktig - försiktigt kritiska. Man blir glad för båda sorterna. Det är förstås alltid trevligt när någon dunkar en verbalt i ryggen, fattas bara. Men det är faktiskt riktigt trevligt att få kritik också, eftersom man förhoppningsvis kan lära sig något av den och på så vis bli bättre.

Men så kommer vi då till kommentarerna. De där man inte glömmer i första taget eftersom de verkligen belyser hur usel man är som författare, bland mycket annat. Jag ska genast ge er ett exempel på vad jag menar. Hör upp nu:

När jag som bäst höll på med redigeringen av "Det obrytbara mönstret" lämnade jag ut manuskopior till några goda och brutalt ärliga vänner - de så kallade "provläsarna" - för genomläsning och bedömning. Några veckor gick, sedan kom kommentarerna.

Låt mig bara förklara det där med provläsare först: om man inte är en litterär stålman (nej, inga exempel) gör man fel när man skriver. Alltid. Det kan handla om så triviala saker som stavfel eller grammatiska kullerbyttor, vilka förstås är lätt åtgärdade när man väl fått upp ögonen för dem. Men det kan också handla om inkonsekvenser i handlingen (en karaktär som just gått ut genom en dörr går ut genom samma dörr igen fem meningar senare), faktafel, överdrivet fokus på någon för handlingen oviktig person, och så vidare. Listan på eventuella felaktigheter kan för övrigt göras mycket lång, om man är på det humöret. Och därför är det nödvändigt att någon annan läser manuset och hjälper en hitta alla "osynliga fel" innan det publiceras som bok.

Kommentarerna man får efter en sådan aktiv genomläsning brukar vara ungefär lika delar ris och ros. Ros kan kort och gott låta så här: "Wow!" (För övrigt sagt om Erik Johannesson, som det snart kommer att hållas boksläpp för. Snygg smygreklam, om jag får säga det själv.)

Ett exempel på  kritik som jag gillar skarpt är "Att använda ordet ultrarapid är egentligen fel, eftersom det faktiskt syftar på tekniken att spela in film för fort, som sedan - när den spelas upp i normal hastighet - blir i slowmotion"(fritt återgivet ur minnet, och således långt ifrån ordagrant). Det provläsaren ifråga påpekade var ju onekligen sant, vilket jag förstås inte tänkt på tidigare. Om något går långsamt kan det ju rimligtvis inte kallas ultrarapid, som är latin för mycket snabb.

Ordet ultrarapid har sedan dess aldrig förekommit i mina böcker, vilket däremot ordet slowmotion gjort. Alltså bra kritik som man lär sig av.

En före detta provläsare (han har svårt att hinna med, därför före detta) lämnade emellertid en helt annan sorts kommentar till "Det obrytbara mönstret", och det var den jag syftade på i början av det här inlägget. Hans omdöme, inte bara om boken utan om hela mitt författarskap, löd enligt följande:

"Men du höll väl på med musik också? (Lång, menande paus. Bekymrat ansiktsuttryck.) Du kanske skulle fortsätta med det?"

Svaret blir nej. Om jag ska schavottera offentligt vill jag göra det med något jag åtminstone tror mig behärska hyfsat. Musik är visserligen också roligt, men risken är alltför stor att det kommer att låta som i exemplet nedan. Det tror jag inte att jag skulle känna mig helt bekväm med. Och som ni vet har jag ju redan varit där. Nästan.

"5, 4, 3, 1, offblast!" Jesus...

Tack till Patrick Thulin för musiktipset.

God bless America!

Visst borde väl demokrati innebära att man får vara med och besluta om sådant som är viktigt eller till och med livsavgörande för en själv eller det land man bor i? Om så är fallet är det nog dags att ni förbereder er för presidentval nästa år. Och läs för guds skull på noga innan ni röstar...

USA är antagligen världens mäktigaste nation - ekonomiskt, kulturellt och naturligtvis militärt. Bestämmer sig Onkel Sam för något, så blir det ofta så. Oavsett vad andra tycker om saken, och lika oavsett vilka konsekvenser det får för länder såväl som för enskilda medborgare. Amerikanernas räckvidd är dessutom global, och ärligt talat brukar de inte dra sig för att lägga sig i sådant de anser sig ha något med att göra. Som mellanösterns oljefyndigheter, bara för att ta ett illa hört exempel.

Av just denna anledning kan man tycka att det är extra viktigt att "vår tids Rom" leds av en kompetent politiker med båda fötterna på jorden. En empatisk, ödmjuk individ som begriper vad ordet människovärde betyder; en person som förstår sin omvärld och som är påläst och kunnig om det hon - direkt eller indirekt - har makt över. Alltså en människa som inte trycker på knappen märkt "Do not push!" av nyfikenhet, eller - vilket dessvärre är mycket troligare - av medfödd idioti.

Jag ska inte bli långrandig. Men jag ber er om en sak: betänk att en kvinna som Michele Bachmann mycket väl kan bli USA:s nästa president. På allvar.

Det, mina vänner, är ett faktum som borde få er att liksom jag yla i panik efter amerikansk rösträtt...

Läs: 10 of the craziest things Michele Bachmann has ever said

Disneyland - på riktigt

Här har jag gått ett helt liv (fast jag blir gärna äldre, det var inte så jag menade...) i den naiva tron att Walt Disney bara var någon sorts påhittig, önsketänkande sagofarbror med känsla för vackra men tyvärr helt overkliga miljöer. Och så snubblar man över dem när man minst anar det!

Tidigare har jag skrivit om ett besök i en trivsam liten Biergarten i Berlin där man bara väntade på att de sju dvärgarna skulle komma in och hej-håa, nysa, rodna och spela träorgel. Det var alldeles, alldeles... underbart, minsann. I synnerhet för en desillusionerad själ som min, som för länge sen sett sig alltför mätt på plast, rostfritt stål och IKEA-design.

På Disneyland eller i andra nöjesparker försöker man sig ibland på att återskapa de där filmiska sagomiljöerna med medeltidsdrag, men det blir aldrig annat än glasfiberkulisser man får uppleva. Såvida man inte åker till några platser där allt istället är helt och hållet äkta:

Tisdag 26 juli, eftermiddag - Beuvron-en-Auge

Man kan bli salig för mindre: under den tid jag befinner mig i den lilla och egentligen totalt osannolika korsvirkesbyn ser jag inte ett enda fult hus. Det har aldrig hänt förr. Avsaknaden av betong och fasader i  glas och stål är oerhört befriande.

Det finns inget särskilt att göra här, mer än att bara titta. Men det räcker. Länge...

Tisdag 26 juli, kväll - Mont-Saint-Michel

Från land ser det ut som om ovan nämnde Disney varit framme igen. Eller Peter Jackson, i ett tämligen lyckat försök att skapa ett verkligt Minas Tirith för turister. Men det är först när jag börjar arbeta mig fram genom de trånga gränderna som leder upp till klostret som jag på allvar förstår att det här är något annat. Det är en förverkligad bild av begreppen "den höga" respektive "den låga" världen.

Nunnorna som kommer gående två och två ner genom staden bor i den höga världen, där andligheten är överordnad allt. Den låga världen - det vill säga staden som klänger sig fast på berget nedanför klosterområdet - är en veritabel turistfälla, där personlig vinning är drivkraften bakom det mesta. (Eller vad sägs om 10 euro för en flaska vatten...?) Ingen annanstans har det varit så tydligt och så enkelt att se.

Men missförstå mig inte: platsen är bedövande vacker och jag njuter. Varför är sådana här ställen så sorgligt sällsynta?

Måndag 25 juli, middag - Torget vid katedralen i Bayeux

Stenhus, trånga gator, ett torg inte mycket större än tio parkeringsfickor på Väla. Och så en gigantisk katedral som höjer sig över i princip hela staden. Solen dränker gatorna i gult ljus och steker i nacken på den som vågar sig ut ur skuggan. Jag svär, eftersom det dels varit svårt att finna parkeringsplats, och dels varit svårt att förstå parkeringsreglerna när jag efter många om och men och olagliga u-svängar äntligen lyckats hitta en.

Men irritationen rinner fort av när jag ser mig omkring. Återigen dyker frågan upp: varför ser det inte ut så här där hemma?

Fast det gör det ju, tänker jag sen. På friluftsmuséet Fredriksdal eller i Gamla Linköping, exempelvis. Kul att politikerna sparade något litet åt eftervärlden i alla fall.

Tänk att det faktiskt fortfarande finns länder där varje liten by, varje stad är vacker som ett svenskt friluftsmuseum. Eller vacker som en Disneyfilm, för den delen...

Le Clos d'Orval

Tisdag 26 juli, förmiddag - Le Clos d'Orval

Han är en nästan perfekt blandning av gubben Pettson och kapten Haddock: skägget, potatisnäsan, det något plufsiga ansiktet med de plirande ögonen. För att inte tala om rösten - en riktigt fransk röst raspig av ett halvt sekels calvadosdrickande och tobaksrökande. Engelskan är karaktäristiskt bruten med nästan parodiskt uttal, men ändå fullt begriplig. Han berättar, gestikulerar och plockar fram flaskor så mörka att innehållet nästan inte syns i dunklet i stenladan där vi befinner oss.

Mannen är hembrännare. Åtminstone skulle han nog ha kallats så i Sverige. Men här i Normandie är han istället prisbelönt calvadosproducent. Han och hans bror odlar äpplen som de sedan förvandlar till gelé, juice, pommeau och calvados och säljer lokalt tills det tar slut. Ingen stordrift alltså, men gjort med själ och hjärta. En gårdsbutik som bränner, lagrar och säljer sprit av god kvalitet - jag gillar tanken. Och mannen. Självklart köper jag en flaska och tar med mig hem.

När vi kör vidare längs de smala vägarna kantade av typiska normandiska häckar och med stora krucifix vid vägskälen inser jag plötsligt hur viktigt det här besöket på äppelgården blev. Pettson/Haddock satte ett spår. Ett som jag säkert kommer att bära med mig ganska länge - allra minst tills jag har druckit upp hans tolvåriga calvados buteljerad i kolsvart flaska...

Cimetière Américain de Normandie

Måndag 25 juli, senare samma eftermiddag:

Gräset är frodigt grönt, himlen klarblå och korsen bländande vita. Bakom träden borta vid sluttningen ner mot stranden skymtar havet, utan slut och azurblått som i en turistbroschyr. Platsen som omger oss är utan tvivel mycket vacker, och något annat var väl knappast att vänta.

Det är många människor här; de flesta bara lite lagom nyfikna precis som vi, gissningsvis. Jag snappar upp några lösryckta meningar på franska här, några meningar på tyska där. De senare så lågmälda att jag för ett ögonblick får för mig att de rymmer inte bara respekt utan även någon sorts nedärvd, orättvis skam.

Engelska hörs naturligtvis också, men ingen av den amerikanskt tjocka varianten.

Plötsligt, medan vi går mellan raderna av vita kors, börjar den amerikanska nationalsången spelas. Det låter kusligt, som en jättelik speldosa som spelar falskt på vissa toner. En sorgsen vaggvisa för de döda, kanske för att de ska kunna förmås sova vidare i den normandiska myllan.

Med ens inser man att amerikanerna visst finns på plats, trots att de inte gjort något väsen av sin närvaro (vilket de annars brukar vara ganska duktiga på). Hur många de verkligen är begriper man emellertid först när ungefär varannan besökare stramar upp sig, vänder sig mot någon av de höga flaggstängerna som är krönta med gyllene örnar och lägger handen över hjärtat - självklart, okonstlat. Så står de sedan tills den sista, spruckna tonen klingat ut över kyrkogården. Därefter smälter de omärkligt in i mängden igen och försvinner.

Strax därpå lämnar vi Cimetière Américain de Normandie med, vågar jag påstå, resans starkaste minne. Och möjligen med en del förlägenhet över vår svenska förvetenhet, som plötsligt känns besynnerligt ovärdig.

Vierville-sur-Mer

Nu är jag tillbaka efter min tre veckor långa tystnad, vilken bland mycket annat innefattat bilande genom sex västeuropeiska länder. Ibland måste man ta time out, som det heter på nyare svenska än jag brukar använda. Och det har jag alltså gjort - tagit en paus, alltså. Och dessutom samlat på mig massor av intryck som så klart måste komma till uttryck (fyndig formulering, Strindberg...) på ett eller annat sätt. Alltså tänker jag under följande vecka köra ett resetema, med flera korta och reflekterande inlägg rörande sådant jag sett eller upplevt och som möjligen tål att delas med sig av. Ingen reseskildring alltså, utan bara ögonblicksbilder från olika platser. Och kanske något att tänka på:

Måndag 25 juli, eftermiddag - stranden nedanför Vierville-sur-Mer

En sandstrand. Tämligen bred, någonstans halvvägs mellan ebb och flod. Måttliga bränningar, stekande sol, sjöbris. Solbadare, turister, flanerande hundägare. Restauranger och caféer. En malplacerad, överdimensionerad betongbrygga. En igenbommad betongbunker med öppningen riktad snett ner mot vattenlinjen.

Stranden är ren idag. Ren från minor, taggtråd och stridsvagnshinder. Men ren från blod? Mer tveksamt, med tanke på känslan man får när man som historiskt intresserad plötsligt befinner sig på en plats som för de flesta bara är känd under kodnamnet Omaha Beach.

Vi mumsade i oss batongbröd och små bitar av franska torra korvar mitt på Dog Green Sector och sköljde ner alltsammans med flaskvatten medan barnen plaskade i strandkanten och plockade snäckskal. Jag kan inte - hur vackert och idylliskt det än kan låta - låta bli att tycka att det är lite konstigt.

Fast kanske är det bara Saving Private Ryan och liknande som spökar. Eller...?

25/7 2011. Min verklighet:

6/6 1944. Precis lika mycket verklighet, om än på film:

Köttbullsfascism

Det finns ännu roliga saker att uppleva i den här världen, om man bara tar sig tid att se efter. En sådan fantastiskt rolig sak såg jag i torsdags på TV. Det var vår alldeles egen konung som under animerat svärande (enligt min skadeglada tolkning) försökte ikläda sig en föga ståndsmässig sopsäck i svart plast. Det regnade å det grövsta på majestätet och jag har viss förståelse för hans önskan att försvinna utom synhåll. Men - det hindrar inte att det såg MYCKET roligt ut. Delvis för att påklädningen tycktes mig en smula... bakvänd. Vilket osökt förde tankarna till en annan kunglighet: den omåttligt dumme prins George (i Blackadder III) som försöker ta på sig ett par högst ordinära byxor utan att ens vara i närheten av att lyckas.

(Här borde det ligga ett Youtubeklipp som illustrerade den brittiske prinsens plågsamma vedermödor, men eftersom något sådant inte verkar finnas blir det bara den här texten. Inte alls lika roligt, om ni frågar mig.)

Även här i byn händer det förskräckliga saker. På senare tid har man kunnat iaktta en man som förvånansvärt fräckt fascisthälsar på alla han känner. (Fast med knuten hand istället för öppen.) Det ser inte vackert ut, och förr eller senare kommer någon sannolikt att slå ner honom. Eller - hemska tanke - att ansluta sig till honom...

Det tycker jag skulle vara synd, eftersom mannen ifråga är jag, och eftersom inget är illa menat. Jag är ju inte sådan; jag gör ingen skillnad på folk, jag älskar alla människor precis lika lite. Den så kallade fascisthälsningen är alltså egentligen ingen fascistoid gest, utan bara en följd av att jag ibland måste vinka på någon jag eventuellt känner samtidigt som höger hand innesluter en - köttbulle.

Jag vet inte hur det är med er, men hur många av er går egentligen på promenad med en köttbulle i högerhanden? (Och nu bortser jag från alla dem i min läsekrets som befinner sig i olika långt framskridna stadier av demens eller någon form av tvångsmässigt matbeteende.)

Nå, jag gör det i alla fall. Och förklaringen är förstås lika enkel som odramatisk: vår hund glömmer allt annat om han känner bara en antydan till att en köttbulle finns i närheten. Löptikar, utmanande hanhundar, katter och kaniner göre sig icke besvär. Lukten av ett nyöppnat paket Hemköps kalla fabriksköttbullar övertrumfar allt. Själv kommer jag att tänka på en gång när jag hade haft maginfluensa och... Äsch, strunt samma.

Men så är det alltså: högerhanden med köttbullen garanterar helt enkelt en lugn och trevlig promenad fri från gny, skäll och stillastående - men ytterst energiskt - galopperande i hundsele. Det tycker jag kan vara värt en liten fascisthälsning då och då.

Nu tänker jag hålla semester några veckor - från arbete, skrivande och allt jag brukar sysselsätta mig med. Sålunda även från denna för tillfället något tunna spalt. Jag önskar er därmed einen schönen Sommer (ja, åt helvete med grammatiken!) och ett ljuvt återseende ett par veckor före det planerade boksläppet, det vill säga i augusti!

(Varför valde jag att avsluta med en så här modern syntlåt? Ja, jag vet verkligen inte. Men den har trots allt någon liten krok som rispar lätt i skinnet på mig...)

Adjö, Erik och Elektra

Efter förra veckans härdsmälta i dålig smak kommer denna fredags inlägg sannolikt som en befrielse för den seriösa och intellektuella delen av min läsekrets. (En läsekrets som alltså totalt består av cirka fem personer, högt räknat...) Nu är det nämligen dags att göra ett tillkännagivande. Detta tillkännagivande lyder så som följer:

Erik Johannesson är färdig.

Och nej, det handlar inte om att manuset är färdigredigerat, eller om att jag på ett eller annat vis har bestämt mig för vilket typsnitt jag eventuellt, kanske, möjligen kommer att använda i inlagan. Det är istället precis så enkelt som jag påstod några rader upp: Erik Johannesson är färdig.

Inlagan är satt och korrekturläst; baksidestexten är skriven; omslaget är "Photoshopat"; Kungliga Biblioteket har knutit ett ISBN (978-91-633-9157-6) till boken. Tryckeriet väntar bara på filerna, och de kommer att skickas inom kort. Och nu känns det... tomt.

Så där är det varje gång en ny bok blir klar. Karaktärer man levt med under lång tid (i det här fallet i tre år) blir till minnen på boksidor. Dynamiken hos dem går långsamt förlorad - deras historia är ju redan skriven. Med ens inser man att de inte längre lever på samma sätt som medan man skrev om dem. Kvar finns en serie bilder och känslor som liksom blir ömtåliga med tiden. Som minnen av döda föräldrar, eller förlorade vänner.

Jag kommer alltid att bära med mig Erik, Elektra, Felix, Jenny och alla de andra, precis som jag bär med mig Johan och Anna från Det obrytbara mönstret. Men de kommer inte längre att leva som de gjorde innan, när de plötsligt kunde överraska mig genom att säga eller göra saker som tvingade mig att omvärdera dem som personer. Nu har de istället blivit verkliga på exakt samma sätt som Gustav Vasa och Axel von Fersen. Personer som en gång funnits, men inte längre finns.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser om berättelsen: de kommer aldrig mer att tala till mig, locka mig till skratt eller röra mig till tårar. De är reducerade till romanfigurer, och det är en sorg som kanske bara den som själv skapar fantasivärldar kan förstå.

Det där är något att tänka på, om ni någonsin kommer att läsa Erik Johannesson. Det som står i boken är inte i första hand en finurligt formulerad text - det är snarare ett försök till beskrivning av den berättelse som utspelade sig i mitt huvud mellan september 2008 och april 2010 (det senaste året har bara handlat om finputsning av texten), med högst levande, älskande, tänkande, hatande karaktärer.

Det smärtar mig att lämna dem, men förr eller senare måste man. Precis som man måste låta sina barn växa upp och så småningom lämna hemmet. Det är en svår och tung process, men det går.

Och mitt i allt detta sorgliga upptäcker man plötsligt att tankarna börjat locka fram nya karaktärer, nya miljöer och nya situationer. Plötsligt upptäcker man att gröna skott sticker upp ur fjolårslövens bruna, prasslande matta. Plötsligt upptäcker man att Terapigruppen börjat ta form...

Trams!

Det danska broderfolket på andra sidan sundet må bevisligen vara bra på många saker, dock inte nödvändigtvis på att tala begripligt. Eller på att tillverka godis...

Bry er nu inte om att exempelvis Anthon Berg är ett danskt chokladmärke som - så att säga, och med rätta - inte direkt har dåligt rykte. Det skulle i så fall omkullkasta min föga vetenskapligt underbyggda teori om danskarna som smaklösa kiss- och bajshumorister.

Nej, i vanlig ordning - och på kvällstidningsmanér - målar vi istället allt i svart och vitt och föreställer oss alltså att dansk godisindustri är lika likriktad som sötsliskigt smaklös. Därför är det nu dags att rikta blicken mot företaget BonBons minst sagt unika gotter:

Vem minns inte Hundeprutter, Mågeklatter, Fodvorter och Kloakslam? Nå, för er som trots allt inte minns kan jag berätta att innehållet i påsarna från ovannämnda företag inte var ens hälften så äckligt som namnen förslagsvis antyder. Hundbajs, måsdito, fotvårtor och kloakslam var förstås inget annat än sega och syrliga gelatinkluttar i fantasifulla former. Varken mer eller mindre, oavsett vad min yngre bror föreställde sig som barn.

Vad de äckliga namnen egentligen handlar om är förstås bara smart marknadsföring. Men tänk då så mycket roligare det hade varit om det verkligen hade funnits någon koppling mellan namn och påsinnehåll!? Hur många barn hade inte blivit grymt besvikna när "fodvorterna" plötsligt en dag hade smakat äkta fotvårtor, trots att det ju faktiskt var det man köpte enligt texten på påsen?

Kanske var det för övrigt här J K Rowling fick inspiration till "Bertie Bott's bönor i alla smaker" i Harry Potter-böckerna? Ni vet, de där godisbönorna som verkligen innehåller ALLA smaker som finns. Inklusive sura strumpor, snor och kräk. (Utan att det i förväg går att gissa sig till vad det är för smak man stoppar i munnen...)

Men åter till det danska godisföretaget. Nu når mig nämligen ryktet att godistillverkaren Toms har köpt upp BonBon, och därvid bestämt att lägga ner tillverkningen av alla äckliga snasksorter. Jag vet inte om det beror på någon sorts moralpanik eller på vikande försäljningssiffror. Men om det är det senare vill jag gärna bidra med några tips på nya godisar som kanske kan få bättre fart på försäljningen:

• Töre toller (torra tollar) - ett mycket populärt mellanmål med stort tuggmotstånd. Således de starkaste rekommendationer från vår hund, som inte försitter en chans att smaska i sig denna inte helt uppenbara delikatess.
• Snusespyt (spottat snus) - lite grann som salmiakpulver, fast förstås en aning blötare. Appliceras långt bak i gommen med så kallad "dispenser". Buöörrk! (Dispensern "Sixten" finns för övrigt att köpa på närmaste IKEA, art.nr. 301.255.54.)
• Snot buser (snorkråkor) - äsch: måste jag - vuxna människan - verkligen hålla på så här...?

För att ytterligare dra mitt namn i smutsen utlyses härmed en totalt prislös tävling  av stilenlig dagismodell: hjälp BonBon att komma på nya, avskyvärda godissorter. Skriv era förslag i kommentarfältet nedan. Jag lovar att läsa alla svar. (Vilket sannolikt inte kommer att bli särskilt betungande...)

Nästa vecka blir det bot och bättring samt rättning i det fiktiva ledet. Slut på tramset, alltså. Och tills dess kan ni ju försöka lista ut vad det är som är så speciellt med följande sifferserie:

978-91-633-9157-6

Peachy Peach-konspirationen

Ni tror det kanske inte, men jag har funnit bevis. Bevis för att en grupp elaka, illasinnade, onda, illvilliga (jag har förresten precis köpt mig en synonymordbok) företagsledare och produktutvecklare konspirerar för att knäcka självkänslan hos sina intet ont anande kunder.

"Ånej!" tänker ni antagligen nu, "Nu börjar kverulerandet igen!" Men där har ni fel, era... era... läsare. Det här handlar istället om en fasansfull upptäckt som till varje pris måste ut innan någon röjer mig ur vägen. Risken är inte liten, för som ni förstås redan vet är sanningssägare aldrig populära hos det elitistiska kapitalistetablissemanget (25 bokstäver!). Därför är det bäst att på en gång avslöja hela den fruktansvärda kompotten i sin helhet. Kompotten...? Nå:

Svara mig på följande fråga: hur ofta händer det att ni känner er som idioter när ni ska köpa något i exempelvis en kiosk? Eller i någon annan inrättning där man måste be om varan ifråga? Länge var Systembolaget ensamt om att vilja förnedra sina kunder genom att avkräva dem någorlunda korrekta uttal på sina franska viner, (hej, jag skulle vilja ha en flaska Beaune Premier Cru Les Chouacheux), men nu sprider sig oskicket i allt vidare cirklar i samhället. Vilket genast får mig att misstänka att alltsammans måste vara organiserat.

Någonstans i ett flådigt direktörskontor sitter de där unga och hemska karriärekonomerna (för visst måste de väl vara unga, hemska och karriärekonomer?) och finner på totalt omöjliga namn på i grunden enkla produkter. Jag kan riktigt höra dem:

A: Ok grabbar, här har vi alltså en flaska kolsyrat vatten med svag smak av persikoavkok. Namnförslag?

B: Hmm... Vad sägs om Fruity Peaches by Loka? Eller är det för enkelt?

A: Ja, det är självklart alldeles för enkelt! Skäms! Någon som kan bättre?

C: Fruityfruits'n Peaches by Loka, då? Skulle inte det kunna funka?

A: Nja, jag skulle gärna vilja ha något som känns löjligare att säga, men som samtidigt antyder en amerikansk koppling.

B: Då tror jag att jag vet! Hör här: New York Peaches by the Loka Company! Va? Det låter väl bra?

A: Men, hallå! Det handlar ju inte om att det ska låta bra! Namnet ska ha en klang som är precis lagom fånigt för att folk ska skämmas, men det får ändå inte vara så pinsamt att ingen vågar säga det!

C: Men så här då: Loka Likes LA Peachy Peach! Vad tror ni om det?

A: Jamen... det är ju alldeles strålande! Det tar vi!

Loka Likes LA Peachy Peach. Det hade kunnat vara ett skämt, men det är det dessvärre inte. Och visa mig nu den potentiella kund som inte får stora, vanprydande svettringar under armarna när kioskkön växer till bakom ryggen medan han förtvivlat försöker förklara vad det är han egentligen vill ha.

Den där situationen vet jag förresten allt om. En gång försökte jag köpa en Magnumglass i en dansk kiosk, men det gör jag aldrig om. Efter att den tämligen feta och cigarrökande damen i luckan sagt "Hvabehar?" och "Hvad for noged?" ungefär tjugo gånger fick jag hjälp av vänligt sinnad dansk som uttalade ordet "Magnum" tillräckligt begripligt för att damen i fråga stånkande skulle behaga dyka ner i frysdisken och fiska upp min glass. Som jag inte längre ville ha, eftersom förnedring har en starkt dämpande effekt på vanlig vardaglig njutningslystnad.

Och det är där konspirationsteorin tar form. Någon vill uppenbarligen slå två flugor i en smäll: förnedring och försäljning samtidigt. Och beviset jag talade om i början finns alltså mitt framför ögonen på oss - varför annars alla dessa fullständigt idiotiska produktnamn? Kolla bara här:

• Solero Fruit Ice Orange - nästan som en Päronsplitt, fast med apelsinsmak. Apelsinsplitt, någon?
  
  
• Matrix Biolage Fortetherapie Strengthening (Fortifying) Schampoo - i princip detsamma som hårschampo. Fast utan blåvit förpackning.
  
  
• Men Expert Hydra Sensitive Multi-Protecting 24h Moisturising Cream - tja... en sorts hudkräm, som... krämar huden. Typ.
  
  
• Sharp Bengt Recycle Dry Greencas - jeansbyxor. Visst hade det varit roligt om det stått så på skyltarna i affären istället? Eller hur? Jeansbyxor - 129,50. Nu med fickor både fram och bak.
  
  

Tesen var alltså att några ondsinta människor vill få oss att känna oss korkade när vi genom deras försorg försätter oss i pinsamma situationer. Om ni bara beväpnar er med lite tålamod kommer snart ett amerikanskt produktionsbolag att göra en dokumentär om den redan bevisade konspirationen. Och då kommer ni sannerligen att bli övertygade, såvida ni inte redan är det. För det som sägs på TV är alltid sant, och så är det med det!

I väntan på denna kulturgärning rekommenderar jag en titt på veckans fru. Hon är min (hon med glasögon), och förekommer tillsammans med sina kolleger i Madaroarna i ett klipp från Radio Kristianstad.

På återhörande någon gång efter midsommarafton! Loka Likes LA Peachy Peach; söte jesus...

Beröm

Det är så roligt när människor jag inte känner spontant kommer fram till mig och framför sitt av allt att döma ärligt menade beröm. Till min fru.

Missförstå mig inte: naturligtvis tycker jag att det är både kul och välförtjänt, fattas bara. Men när detta beröm lyder som något av nedanstående exempel - alla hämtade ur verkligheten - drabbas jag ofta av en svårbemästrad lust att genast stoppa tillbaka det (berömmet alltså) i det otäcka hål det så opassande kom gurglande upp ifrån. Nämligen vederbörandes hals:

• Hur känns det att ha en så kreativ människa i familjen?
  Svar: Fantastiskt bra! Och själv är jag förstås bara bra på att skala potatis och på att diska.
  
•  Blir det inte lite konstigt att leva tillsammans med någon som är så... konstnärligt lagd? (Tydligt insinuerande att skillnaden uppenbarligen tycks vara enorm beträffande det där med konstnärligheten.)
  Svar: Nej, förihelvete. (Med hårt sammanpressade käkar)
  
•  Men du är väl också bra på något? Svar: Äsch, jag skriver bara lite böcker då och då. Och jag lägger antagligen inte ner mer än tio - femton timmar i veckan på det där tramset, så det är ju inte på riktigt.
  

Eller det värsta exemplet av alla; ett fullständigt förintande påstående framfört med ett svalt, överlägset hånleende:

• (...)Då får du sköta hemmet, så får hon stå för det konstnärliga i familjen. Man ska ju göra det man är bra på.

Låter jag surmagad och avundsjuk nu igen? Det är givetvis inte meningen. Det vi ser här är nämligen inte ett exempel på avundsjuka. Det är inte heller ett vägande av olika typer av konstnärlighet mot varandra. Det är däremot skillnaden mellan att slå igenom publikt, och att inte göra det.

Alla de där människorna har förstås rätt: min fru är en kreativ, konstnärlig, rolig och framför allt varm, medkännande person. Och det är förstås därför jag har valt att dela hela mitt vuxna liv med henne. Av vilket följer att jag mer än gärna står i skuggan av henne i olika sammanhang.

Vad jag har svårt för är istället när man förutsätter att den som inte har en stor publik per automatik är sämre (i någon diffus och underlig mening) än den som lyckats "slå igenom", som det heter på kvällstidningsspråk. Vilket på något vis speglar vårt västerländska samhälle på ett ganska otrevligt sätt: det enda som räknas är ekonomisk framgång. Tjänar man inga pengar på det man gör är det inte heller värt något i konstnärligt avseende.

Jag blir med andra ord ingen riktig författare förrän ett etablerat förlag (helst Norstedts eller Bonniers) gett ut någon av mina böcker; inte heller förrän böckerna ifråga placerat sig på någon av försäljningslistans tio översta platser. Först då räknas det.

Så tills dess borde jag antagligen hålla mig till disk och potatisskalning. Men eftersom jag ibland är en något obstinat Hans tänker jag fullfölja planerna på egenhändigt boksläpp i slutet av augusti. I år, alltså. Exakt datum kommer som ett brev på posten. Och på Facebook. Och på hanssvensson.com. Ni är välkomna.

Och när vi ändå håller på att tala om jobbiga saker i livet kan vi lika gärna avhandla besvikelse också. Var därför snälla att lyssna på nedanstående finstämda låt med förra veckans historiska band. Själv älskar jag textraden "I've been cheated tonight - transvestite". DET är konst!

The Moped Lads

Det sägs att Europas enda vilda apor lever på Gibraltar. Det är fel. En god del av dem uppehåller sig nämligen på eller i omedelbar närhet av Hemköps parkering i Ljungbyhed, sittandes bakom ratten i åt hervete för stora bilar.

Jag har några enkla frågor som kanske kvinnan i den silverfärgade Saaben kan svara på? Eller någon annan, med samma tvivelaktiga beteende:

1. Om du vet att du inte kan prata i telefon och köra bil samtidigt, varför då ens försöka? Men det är klart: du har kanske inte en aning...
   
2. Är blinkersspaken svår att komma åt i Saab-bilar? (Jag vill minnas att min satt något åt vänster från ratten räknat. Om man hittar den och händelsevis för den uppåt blinkar höger lampa. Om man för den nedåt blinkar vänster. Men det är förstås länge sedan jag körde Saab, och mycket kan ju ha hänt med tekniken sedan dess.)
   
3. Är det svårt att förstå att andra kanske vill komma fram med sina bilar redan innan du har avslutat ditt säkert oerhört viktiga telefonsamtal? Eller att en del människor kan bli en aning irriterade på att du har spontanparkerat på det mest olämpliga stället inte bara på hela parkeringsplatsen, utan sannolikt i hela Sverige? Va? VA!?

Vänligen svara i kommentarfältet nedan. Jag ser verkligen fram emot dina förklaringar. Tack på förhand, pucko. (Och här vill jag understryka att det inte bara var jag som var drabbad av denna idoits framfart, utan ungefär fem till tio bilar till...)

Suck. Och det här som skulle bli ett så trivsamt och trevligt inlägg, helt fritt från ironier, sarkasmer och surgubbigt gnäll. Men det verkar dessvärre som om jag kommit till en punkt i tillvaron när det inte längre går att finna något som gör mig glad, utan att ordet "skade" petas in framför. Och nu ska jag ställa er en fråga ni inte nödvändigtvis behöver besvara:

Har man blivit lite väl medelålders när nästan allt man tycker om plötsligt visar sig vara minst tjugofem år gammalt? I så fall måste jag upplysa er om att jag blivit väldigt medelålders den senaste veckan. Jag har exempelvis lyssnat på Simple Minds bästa album "New Gold Dream" (1982) i bilen, återupptäckt Clannads "Skellig" (1987) efter en läsupplevelse i Dick Harrisons sällskap, samt laddat hem en punkskiva från -82 som jag tidigare bara hade på kassettband. (En enkel förklaring till ordet "kassettband" finns här.)

Jag går alltså i otakt med tiden. Eller om det är tiden som går i otakt med mig. Oavsett vilket blev jag väldigt glad när jag upptäckte att det tidigare nämnda punkbandet fortfarande turnerar! Tills jag hittade dem på Youtube och blev klar över att de på något outgrundligt vis - precis som jag själv - förvandlats till lönnfeta gubbar.

Det är när man inser att det gått så långt med en som man ger sig på andra människor, exempelvis vissa bilkörande kvinnor utan tillstymmelse till vare sig simultanförmåga eller skam i kroppen. Eller för den delen mopedburen ungdom, som förvånansvärt ofta - och tvärtemot vad de själva antagligen tror - gör ett minst sagt löjligt intryck på den omgivning de med katastrofalt överdimensionerat självförtroende försöker sätta skräck i.

Prologen i Erik Johannesson (där fick jag in det igen!!!) handlar just om detta - om hur ett gäng unga ligister gör sig till åtlöje helt och hållet genom egen försorg, och på ett sätt jag själv tycker är oerhört roligt.

Vårt eget moppegäng (som förresten är misstänkt likt det ovan nämnda, hur det nu kan komma sig...) blir därför den ingalunda självklara kopplingen mellan då och nu; de tillägnas härmed låten "Moped Lads" med Peter & The Test Tube Babies från guldåret 1982. Det är väl bara en tidsfråga innan de små fåntrattarna börjar köra silverfärgade Saabar och prata i mobiltelefon utan att samtidigt kunna styra...

Sjung gärna med i refrängen, texten går så här:

It's the moped lads
they like to think they're bad
it's the moped lads
if you hit 'em they'll tell their dads

Då:

Nu:

Schäjk Oäjt

Reklam. Jag brukar med bestämdhet hävda att den är ett otyg; att den är förnedrande; att den är spekulativ; att den är pinsam. Samt att den är det yttersta beviset för hur genomkommersialiserat vårt västerländska samhälle är, vilket inte på några villkor får ses som ett positivt omdöme.

Att säga att jag tycker illa om det reklamen försöker sälja skulle nog vara att gå till överdrift. Jag har nämligen inget emot datorer, trosskydd, mobiltelefoner eller ögonfransförlängande mascara. I princip, alltså. Däremot har jag mycket svårt att förlika mig med att reklammakarna i allmänhet tycks anse att vi, de potentiella kunderna, utan undantag är dumma i huvudet. Eller att vi åtminstone befinner oss på en genomsnittlig åttaårings intellektuella nivå. Men - det där är en sak jag tillåter mig att göra upp med i min kommande bok Erik Johannesson, med troligt boksläpp i augusti (tjat, tjat, tjat...) så därför lämnar jag den delen av ämnet här och nu.

Ibland lyckas emellertid reklam av tv-shoptyp göra mig på riktigt gott humör. Det är inte ofta, det ska erkännas. Men när det väl händer blir jag så uppspelt att jag bara måste dela med mig av det roliga. (Och det är alltså detta som är denna veckas "trigger", det vill säga det som initierade denna text...)

Shake Weight. Ett träningsredskap som enligt uppgift stärker musklerna så att man blir hård och slät istället för mjuk och dallrig. På undersidan av överarmarna, vill säga. Denna tingest ser ut som en hantel, men ska inte lyftas utan - skakas. Rytmiskt, och fram och tillbaka. Och dessutom på ett låt säga högst suspekt vis som tämligen lätt för tankarna till viss erotisk aktivitet. Konstruktörerna av det här trevliga och inspirerande redskapet måste ha skrattat sig fördärvade när de insåg vad de gjort.

Och de är i så fall inte ensamma. Gör man en sökning på exempelvis Jotob finner man ganska omgående ett antal mer eller mindre lyckade parodier på den officiella reklamfilmen för denna eminenta apparat. Alltså ren gratisreklam.

Jag bryr mig inte så mycket om ifall det var meningen att det skulle bli så, inte i det här inlägget. Men håll med mig om att det här ändå är bland det roligaste dumskallekommersialismen frammanat på den här sidan om jordens förutspådda undergång. Så gör nu som jag enträget bett min fru göra; börja träna. Det kan aldrig skada...

Fontänsarkasm

Det finns en brittisk TV-serie som heter Grumpy Old Men där kända medelålders män utgjuter sig å det grövsta om sådant som irriterar dem. Det är oerhört förvånande att produktionsbolaget bakom serien ännu inte hört av sig till mig.

Jag är kanske inte lika känd som Bob Geldof, Tim Rice eller Rick Wakeman. Ok, det köper jag. Men annars uppfyller jag med råge alla kriterier för att få vara med. Jag är sålunda medelålders, irriterad på det mesta, och har viss förmåga att ösa illvilliga och stundom välformulerade sarkasmer över alla företeelser som inte faller mig på läppen. Det mesta som är yngre än tjugo år, alltså.

Det här kommer knappast som en överraskning för någon i min bekantskapskrets, i synnerhet inte för min fru som vid varje - ja, varje - hundpromenad tvingas lyssna på mitt gubbknorrande om än det ena, än det andra.

Inget är bra. Det vill säga; inget är så bra som det var förut, när jag var yngre. Ta bara detta med melodifestivalen. (Eller "Stora mello", som spektaklet visst numera kallas på Bolibompa-språk. Alltså i motsats till "Lilla mello", som är exakt samma sak men med ca fem år lägre medelålder hos de fantastiskt talangfulla deltagarna.)

Jag råkade se några nummer ur semifinalen i torsdagskväll, och jag säger som min chef brukar säga: jag är inte särskilt imponerad. Om syftet med "Stora mello" är att ytterligare befästa mainstreamkultur som är så mainstream att det gör ont inte bara i all världens botox-stinna "bloggerskor" med storhetsvansinne och groteskt svullna munläppar (det senare ett språkvidrigt förtydligande för undvikande av smaklösa missförstånd), utan dessutom och till och med i Kaj Kindvall - ja, då har man antagligen lyckats.

Låt oss ta Sveriges tävlingsbidrag som exempel. Jag har inget emot Eric Saade som person eftersom jag inte känner honom (för då hade det möjligen varit en helt annan sak), och följande kritik riktar sig inte mot honom. Men låten...

Jag frågar mig fortfarande, som före detta låtskrivare av diverse syntpop- och instrumentalalster, hur det är möjligt att skriva en låt som är så utstuderat förutsägbar att till och med solens uppgång ter sig som ett under av oförutsägbarhet vid en direkt jämförelse. Varför vill man tillverka en låt som redan är tillverkad en miljon gånger, men som ändå är ny på något idiotiskt och fullständigt obegripligt sätt? Jo, därför att mainstreamkulturen eftersträvar igenkänning. För det är ju så tryggt och bra. Och precis det som jag avskyr i all konst, men i synnerhet i musik...

Jag brukar föreställa mig ljud och harmonier som färger. Stråkar är blå, bas är svart och gitarr har en brun eller spretigt grafitgrå nyans, beroende på klang och grad av distorsion. Progressiv rock brukar vara ett färgsprakande fyrverkeri, ett veritabelt kinderägg fullt av glädje och totalt oväntade överraskningar; jazz en djupblå, mjuk sammetsduk; metal en betongkloss av kondenserad, rödglödande ilska. Popular är blekt, blekt beige. I bästa fall...

"Du behöver ju inte titta!" säger nu beundrare av ESC och Krister Björkman. Och det äger onekligen sin riktighet. Alltså är det precis det jag inte tänker göra. Titta, alltså. Vad mig anbelangar får gärna hela festivalen stoppas upp i ett mörkt hål, förslagsvis i nämnde festivalgeneral där det sannolikt - och som av en lycklig slump - ändå borde vara ganska gott om plats.

Vet ni, ibland önskar jag att jag hade min gode vän N:s förmåga att obehindrat sprida multipla sarkasmer omkring mig. Och att dessutom göra det med gott samvete. Men jag kommer att bli bättre, tro mig. Dagens "fundering" ter sig redan som en formlig fontänsarkasm i jämförelse med mycket annat jag kläckt ur mig det senaste halvåret.

Till sist måste jag dessvärre tillkännage att det kommande boksläppet antagligen kommer att skjutas upp till slutet av augusti eller början av september. Men mer om det inom kort.

Här har ni en sorts mainstreamlåt, men ändå inte. Och det här gillar jag faktiskt, tro det eller ej...

Evolutionens specialanpassade individer

Min fru får alltid sina bästa idéer när hon står i duschen; det är ett allmänt känt faktum i den här familjen, men också en talande illustration till min egen kreativa sida. Hon är nämligen inte ensam om att tänka bra i bara mässingen.

Härom morgonen, medan jag svor och grät över att ha fått schampo i ögonen (ja, jag använder schampo, fast inte så mycket åt gången) kom jag att tänka på hur vist evolutionen ordnat det för somliga individer. De tycks, för att förtydliga saken, ha begåvats med fördelaktiga yttre attribut som radikalt underlättar livet för dem. Orättvist? Jaa - naturligtvis. Men sådan är nu en gång världen, så just den aspekten av den här funderingen ska vi inte hänga upp oss på. Den här gången...

Nej, det handlar alltså inte om hur snygga dessa somliga är, utan om hur funktionsdugliga de blivit. (Om det hade handlat om skönhet hade jag antagligen inte skrivit det här, eftersom jag inte tycker att vi som blivit vackra bör skryta om saken.)
Ta bara Shane MacGowan, före detta(?) sångare i legendariska The Pogues, som exempel. Han håller på med musik, eller hur? Då behöver man ha bra öron, eller hur? Shane MacGowan har fått öron, eller hur? Vilket alltså bevisar att evolutionen gjort Shane MacGowan särskilt lämpad att bli musiker. Så enkelt som så!

Exempel nummer två på specialanpassade individer är förvisso något äldre, men icke desto mindre helt och hållet relevant. Och det var för övrigt den här mannen jag kom att tänka på när jag fick vatten i ögonen tidigare i veckan.

Man skulle kunna tro att han var född i någon regnig del av världen, men vid närmare efterforskningar visar det sig vara tvärtom: Egypten. Fan också, för att uttrycka sig en aning vulgärt och tillika besviket.

Men varför hänga upp sig på detaljer? Kanske visste någon gudomlig del av evolutionen om att han en dag skulle komma att flyga till Storbritannien, där det ju som bekant regnar en hel del? Och i så fall var det ju bara hyggligt att utrusta honom med världens buskigaste och bästa skydd mot rinnande regnvatten. Låt mig alltså presentera mannen som aldrig någonsin fick schampo i ögonen när han duschade: herr Rudolf Hess!

Just det - en tysk. Och när vi ändå halkat in på dessa ständiga germaner är det säkert läge att i vanlig ordning avsluta med lite musik, nämligen tysk sådan. För andra veckan i rad lobbas här för min nya favorit Max Raabe - mästare på att tillsammans med Palast Orchester återuppväcka 20- och 30-talsklassiker i tidstypisk stil, vattenkammat och fint precis som sig bör. Mein Kleiner Grüner Kaktus!

Aniara. Och Max Raabe, förstås!

Att berätta en historia är inte lätt. Det har åtminstone jag själv sett många tragiska och pinsamma exempel på. Låt oss därför börja med att rannsaka oss själva innan vi gör oss lustiga över andra fåntrattar: alla läsare av denna funderingsspalt som någon gång slaktat en i grunden god berättelse genom slarv, trögtänkthet, dumhet eller oförstånd - exempelvis genom att avslöja poängen på fel ställe - räcker upp en hand. Jag föregår naturligtvis med gott exempel och räcker upp båda.

Ok, så nu när vi har förklarat oss själva lite lagom inkompetenta är det väl ingen som tar illa upp om jag raljerar över olika berättartekniker, eller hur? Alls inte på något objektivt vetenskapligt sätt, utan bara som ett rent subjektivt tyckande. Och definitivt inte riktat mot någon speciell person, bara så att vi har den saken fullständigt klar för oss.

Det är ett oomkullrunkeligt (härligt ord!) faktum att jag själv har ett icke obetydligt horn i sidan till en viss del av deckargenren. Närmare bestämt den del som gärna vill framstå som "hårdkokt", och därför måste berättas i ytterst korta, lakoniska meningar. Så här, ungefär:

Privatdetektiv Jones gick nedför 56:e gatan. Det regnade. Bilar tutade. Han behövde alkohol. Och Novalucol. Hans före detta fru önskade att han var död. Och det var han. Själsligen. Hans 44 Magnum var tung. Men tyngden gjorde honom trygg. Und so weiter...

400 sidor deckare i sådan stil gör mig minst sagt frustrerad. Därför brukar jag strunta i att läsa den här sortens historier eftersom språket genast dödar berättelsen.

(En helt annan sak är det förstås när man fyller sin historia med klyschor - inte språkliga som i ovanstående exempel, utan i själva berättelsen. Hjälten måste inte nödvändigtvis vara snyggast i världen, och han måste definitivt inte rädda hjälplös kvinna i nöd. Eller hur? Men det där är som sagt en annan sak som inte hör hemma i det här resonemanget, så glöm genast att jag nämnde det...)

I andra änden av skalan finner vi den yvigt målande författaren som tar sitt författarskap på så stort allvar att han inte inser att hans storslagna formuleringar av typen fornnordiskt kväde inte lyfter berättelsen, utan snarare förser den med ett löjets skimmer. Det är som romantiken i repris, fast i kubik:

De dimhöljda bergens blånande toppar med kronor av gnistrande snö höjde sig majestätiskt över deras hukande, i dimslöjor svepta gestalter. Thrarurinnorasker kvad i blind förfäran mot stengiganternas hotande höjder: Oh, berg av sten! Låt aldrig våra vägar korsas, ty då skall benknotor krossas mot granithård sluttning i alvadalens ylande glimmerfåra i hemsökt skymningsland! Ve oss, som i köttkostym i jämrans jämmerdal dömda att vandra är!

Det finns alltså många sätt att förstöra en bra historia på, i all synnerhet i romanform. Men om man istället väljer att bara ge glimtar ur en berättelse, och på så vis lämna det mesta åt läsarens fantasi? Och dessutom gör det i form av 103 "sånger" fulla av påhittade ord och okända tekniska begrepp? Kan det då gå annat än åt skogen?

Ja då, det kan det. Det kan till och med bli succé.

Verket jag syftar på heter Aniara och skrevs 1956 av Harry Martinsson. Det har blivit både opera och musikal och handlar i korthet om goldondern (rymdskeppet) Aniara som fraktar emigranter från den gravt miljöförstörda "Doris" (jorden) till Mars. Dessvärre råkar skeppet ut för en olycka och kastas ur kurs i riktning mot Lyrans stjärnbild, och det blir omöjligt att vända om. Katastrofen inträffar redan i sång 3 - resten av sångerna handlar om de skeppsbrutna människornas öde ute i den tomma, kalla rymden.

Allt man får är ögonblicksbilder, ändå blir alltsammans till en hel, levande berättelse. Och dessutom till en berättelse som verkligen berör. Det är effektfullt och ödesmättat utan stora ord, skjutvapen och våld. Och det är så man drömmer om att skriva - att beröra med enkla medel. Utan att breda ut sig över åttahundra sidor, som jag själv gör i mitt senaste alster...

"Jag skruvar lampan ner och bjuder frid", som Aniaras sista sång börjar. Och det gör jag med en trevlig liten tysk låt med video inspelad i Berlin. Vilket jag vet därför att det står Hackescher Markt på vagnen "muppen" åker i. Och där - på Hackescher Markt - finns det fantastiskt goda Flammkuchen. Minsann!

Küssen kann man nicht alleine. Så sant, så sant...