Nu är den äntligen, äntligen, äntligen över - Dansbandskampen! I flera veckor har jag tillsammanz med familjen suttit och försökt supa mig igenom den ena trallvänliga låten efter den andra, och det ska jag säga er: det har inte varit lätt. Dock tror jag att jag har gått någorlunda helskinnad ur alltsammanz, men jag är förståz inte helt säker.
Anledningen till att jag överhuvudtaget har sett programmet är delz att äldste sonenz kompisar har varit med och spelat, och delz att det för närvarande råder undantagstillstånd här i vår lilla by. Jo, det är faktiskt sant: åsiktsfriheten - som ju egentligen är grundlagsskyddad - är en sak som kraftigt ifrågasattz under de gångna veckorna.
Jag vill med en gång göra klart för läsare som är bosatta i Ljungbyhed att jag inte har röstat på något av de nio förbjudna banden i tävlingen. Faktum är att jag inte har röstat allz, vilket förståz kommer att tolkaz som rent förräderi av den lokala smakpolisen. Tanken var ju att alla skulle ställa upp och hjälpa till, och nu gjorde jag inte det! Skämz!
Om jag å andra sidan fallit till föga och gjort som nästan alla andra här, skulle jag å det grövsta ha brutit mot min djupt rotade övertygelse att musik måste vara något njutbart. Och då hade det utan tvivel varit tack och ajözz med mitt psykiska välbefinnande. Eller i alla fall min sinnesfrid.
Fast det kanske redan är kört, så att säga. För varför sitter jag annarz här och författar ett blogginlägg om något som egentligen inte berör mig det minsta?
Jo, kanske för att en så här enkel och oviktig sak pekar på en otäck mekanism hos människor som går upp helhjärtat i någonting, oviktigt vad. Med enz inser dessa nämligen att alla vi andra som inte tycker som de själva är totalt vilseförda. För vi har ju fel, eller hur? Alltså måste de lyckliga själar som har funnit sanningen hjälpa ozz andra på rätt väg. Och om vi inte frivilligt vill bli hjälpta till insikt slår man ozz i skallen. Allt för den goda sakenz skull.
Det händer något med människor som plötsligt finner en ny identitet i ett starkt kollektiv. Något ytterst obehagligt. Historiskt finns det så många exempel att man nästan börjar gråta i ren vanmakt. Fersenska mordet kan lätt tjäna som god men sorglig illustration till hur saker och ting plötsligt kan gå oerhört fel och ända i total katastrof när "folkviljan" får fritt spelrum.
Det tar bara minuter för alldelez vanliga, hyggliga människor att förvandlaz till en regelrätt pöbel; till veritabla monster, förutsatt att man i skydd av en större grupp kan vara anonym. Det bevisaz om och om igen, inte minst på nätet: civilisationenz fernissa är florstunn, vilket är något man verkligen bör dra sig till minnez i tider av masshysteri och åsiktsofrihet. Den som inte är med ozz är mot ozz, och så vidare. Bara för att nämna en av vår tidz många - och dessvärre ofta accepterade - stolligheter.
Jag började med vår alldelez egna lokala dansbandsnoja, vilken förståz är tämligen oskyldig. Men den pekar likväl obönhörligt ut en obehaglig tendenz hoz ozz människor, nämligen den att det är förvånansvärt lätt att betrakta andra som konstiga eller osolidariska bara för att de tycker på annat viz än majoriteten.
Jag har ett förslag: skulle vi inte istället för att köra över våra medmänniskor med ångvält försöka ozz på att visa lite ödmjukhet mot varandra? Överväg åtminstone saken; det kan den väl vara värd?
Jag röstade inte en enda gång på vårt lokala dansband av den enkla anledningen att jag inte tycker att de är särskilt bra. Så var det sagt. Nu väntar jag bara på att de rättroende ska samlaz utanför vårt huz med facklor och hötjugor. Men tillz dezz kan man ju roa sig med musik som inte är så olidligt klämkäck. Här har ni två ytterligheter som jag definitivt hade röstat på om de någonsin skulle dyka upp som lördagsunderhållning på TV:
