300 år

Den här helgen, närmare bestämt på söndag, är det exakt 300 år sedan slaget vid Helsingborg stod. Fast frågan är om det är särskilt exakt. I Sverige säger man nämligen att slaget stod den 28 februari, men i Danmark den 10 mars. Tidsskillnad i all ära, men det där är ju nästan löjligt...

Nå: förklaringen till denna skillnad är trots allt ganska enkel. I Danmark följde man vid denna tid den nyare gregorianska kalendern (som för övrigt är samma som vi använder oss av idag), och i Sverige följde man den gamla julianska som låg tio dagar efter. Slaget vid Helsingborg stod alltså både den 28 februari och den 10 mars, eftersom det egentligen var samma dag.

Varför man alltså kan fira 300-årsdagen två gånger om man har lust. Om man tycker att det är något att fira, vill säga. Den som kan sin historia vet att det var mest eländes elände vid den här tiden, och då särskilt i Helsingborg.

Att minnas är en viktig sak. Att fira något helt annat. Och tro mig; det finns absolut inget som är värt att fira från denna olyckliga tid. Bara så ni vet.

Jag kunde inte låta bli att göra en kort och amatörmässig reklamsnutt för boken som handlar om allt detta. Den får avsluta dagens kortfattade och allvarsamma inlägg.

Gissa vem?

Idag ska vi ha en liten gissningslek! Hurra, vad roligt!

Gissa vilken historisk person som kan beskrivas enligt följande:

• Han älskade chokladkaka med vispgrädde.
• Han tittade mycket på film. Favoriten "King Kong" såg han flera gånger. Han lär till och med ha blivit sedd när han härmade den stora apan genom att slå sig för bröstet på typiskt gorillamanér.
• Han skrattade ofta och så mycket att han bokstavligt talat vek sig dubbel och fick tårar i ögonen.
• Han var en tvättäkta, sockerberoende gottegris. Exempelvis lär han ha hällt stora mängder strösocker i fint årgångsvin för att överhuvudtaget kunna dricka det.
• I sin ungdom använde han sitt avgångsbetyg som toalettpapper. Återigen bokstavligt talat. Varför han efter tillnyktring fick uppsöka rektorsexpeditionen och be om en kopia.
• "Säg mig, var det någon som sket i din hjärna och glömde spola?" var en kommentar han en gång fick ta emot av en missnöjd åhörare.
• Han älskade djur, och i synnerhet hundar.

En ganska lustig prick, eller hur? Om ni inte har kommit på vem det är än ska jag ge er en ledtråd till. Han var politiker och har bland mycket annat sagt så här:

"Vi är socialister. Vi är motståndare till dagens kapitalistiska ekonomiska system med dess exploatering av de ekonomiskt svaga, med dess orättvisa löner, med dess otillständiga värdering av en människa utifrån rikedom och ägodelar istället för plikt och prestation. Och vi är fast beslutna att förstöra detta system till varje pris."

"Aha!" tänker ni kanske nu, och gissar på Olof Palme, Tage Erlander eller Per Albin Hansson. Eller varför inte Lenin eller Karl Marx?

Nja, tänk igen. Medan ni gör det ska jag berätta en sak från min barndom:

Mina föräldrar brukade som så många andra i sin generation måla allt i skarpa, grälla färger. Det var alltid svart eller vitt och rätt eller orätt. Aldrig gråskala. Alltid enkelhet på den naturliga komplexitetens bekostnad.

Missförstå mig inte; jag älskade verkligen mina föräldrar. Men som vuxen måste man våga ifrågasätta och omvärdera, särskilt när man efterhand kommer till insikt om att det inte finns någon enda sak i hela världen som är enkel. Svart och vitt existerar inte som skilda företeelser, bara i olika grad av sammanblandning.

Detta gäller i synnerhet den person ovanstående gissningslek gäller. I min barndoms enkla och naiva verklighet var han en skräckvision, en monstruös missbildning på mänsklighetens kropp. Han var ondskan personifierad. Ett as, ett människoföraktande svin utan ett enda mänskligt eller försonande drag. En svart skräckfantom vars existensberättigande var lika med noll.

Det ligger onekligen en hel del i den beskrivningen. Men, och detta är viktigt: det är inte hela sanningen.

Sanningen är istället att även i det mest fasansfullt förvridna sinne finns det ett eller annat försonande drag, något vi alla känner igen oss i. Något djupt mänskligt.

Demoner är inte trovärdiga av det enkla skälet att sådana inte finns i verkligheten. Det gör däremot människor som av en eller annan anledning hamnat snett i tillvaron.

Att nyansera är således inte bara en dygd; det är en absolut nödvändighet för att förstå världen.

Och för att göra den bättre.

Svaret på den inledande gissningsleken är Adolf Hitler, en man som som sagt hade nära till skratt och älskade chokladkaka med vispgrädde. Och personligen beordrade byggandet av förintelseläger där mer än åtta miljoner människor mördades.

Den som påstår att en sådan människa är enkel att begripa sig på har inte förstått någonting.

Läs Bengt Liljegrens bok "Adolf Hitler" och låt er förvånas. Ni kommer inte att ångra att ni vågade.

Ladda hem "Bengt i koma" som ljudbok!

Nu går det att ladda hem min första bok "Bengt i koma" som ljudbok. Alldeles gratis är det också, och dessutom helt lagligt. Så vill ni höra mig försöka låta som en senil gammal tant eller en död kunglighet  har ni nu chansen. Och om ni  dessutom längtar efter att höra mig förnedra mig genom att säga ord som exempelvis "rövsmör" eller "knullapa" finns det absolut ingen som helst anledning att vänta. Ladda genast hem boken och låt er förfasas.

http://cid-d1c5c9e43a5e4852.skydrive.live.com/browse.aspx/.Public/Hans%20Svensson%20-%20Bengt%20i%20koma

I believe in nexterday

Ibland är det tungt. Blytungt.

Ni vet säkert vad jag menar; när hela världen liksom vänder sig mot en och förvandlar dräglig tillvaro till becksvart, stinkande förruttnelse.

Själv brukar jag uppleva den sortens missmod om tisdagarna. Det brukar nämligen vara då soppåsen med gårdagens kladdiga och illaluktande matrester går sönder och släpper ut sitt äckliga innehåll just innan den ska kastas i soptunnan. Det vill säga ungefär samtidigt som man (försenad på grund av en normalt väl fungerande men för dagen oerhört trilskande rakattiralj, eller varför inte en borttappad bilnyckel?) försöker ta sig iväg till jobbet. Och för sent inser att bilhelvetet borde ha tankats dagen innan, och att isskrapan - som man inte kan klara sig utan nuförtiden - plötsligt och ytterst mysteriöst slutat fungera. Trots att dess enda, obestridligt enkla funktion är just att skrapa is. Hur svårt kan det förresten vara???

Vissa av den sortens dagar har jag allvarligt övervägt att sätta mig ner i snön och gråta en skvätt. Men det skulle jag väl inte ha något för. Snarare skulle det väl bara resultera i ilsket förfrusna skinkor (föreställ er den synen!) och en tämligen illasinnad urinvägsinfektion. (Den behöver ni inte fantisera om.)

Istället för att gå till sådana ytterligheter brukar jag få rådet att tänka på det som trots allt är positivt. Att inte fokusera på de negativa sakerna, som att jag vissa tisdagar går omkring med gamla matrester på skorna, till exempel.

Och vet ni vad?

Det fungerar.

Jo, det är sant. Om man väljer att se saker på ett positivt sätt blir livet faktiskt mer uthärdligt. Det handlar bara om att bestämma sig.

Om du råkar trampa på ett spik så att foten formligen genomborras av kall och rostig metall ska du inte knorra över att det gör ont eller att du just haft en faslig otur. Nej, istället ska du tacka din lyckliga stjärna för att du inte dessutom har en elefant stående på densamma. Foten, alltså.

Så för att sammanfatta saken: du har just haft tur. Eller något. Hur som helst kunde det ju ha varit värre. Inte mycket  kanske, men...

Fast det är förstås lätt att sitta här och vara sådär irriterande förståndig. Svårare är det att leva upp till det där positiva och bekymmerslösa idealet, vilket är en sak jag vet allt om. Men det är en helt annan historia, och den tänker jag sannerligen inte berätta här.

Till alla mina olyckliga, irriterade, ilskna, uppgivna vänner som har behandlats orättvist eller illa av livet: följande textrader är till er. De är en del av en låttext med mina gamla husgudar Nasa, och en påminnelse om att saker och ting förr eller senare vänder. Hoppas jag...

All good things will come my way - when tomorrow becomes today
Some great reward with no delay - when tomorrow becomes today
All systems go, come what may - when tomorrow becomes today
Oh, I believe in nexterday

(Jag hittar tyvärr bara en riktigt dålig version på Youtube, men har ni Spotify kan ni ju alltid höra låten där: Nasa – Nexterday från det sanslöst bra albumet Remembering The Future. Och förväxla nu inte denna pärla med andra låtar med samma namn...)

Smakprov

När man skriver böcker (eller för all del något mindre långrandigt) har man ett utomordentligt tillfälle att göra upp med sådant man tycker illa om. Det är något jag inte för en sekund har tänkt försumma i mitt pågående bokprojekt, ni vet, det där med arbetsnamnet Erik Johannesson. (Ett riktigt namn på boken har förresten utkristalliserat sig nu, men det tänker jag inte avslöja än på ett tag.)
Så här långt har jag hunnit med att ge polisen en ordentlig och faktiskt välförtjänt pungspark liksom kommersiell radio, tabloidpress, kommunal psykiatri, nyfikna grannar, frireligiös inskränkthet, ateistisk skeptisk dito samt girighet och självgodhet i största allmänhet. Och jag har njutit av varje sekund.

Jag tänkte att jag skulle ge er ett allra första exempel på hur tonen är i min snart färdiga bok. Det är något jag aldrig tidigare gjort, och jag ber er hålla i minnet att texten ännu är oredigerad. Och dessutom uppenbarligen ganska lång. För lång för ett blogginlägg egentligen, men vad fanken...

Utdraget kommer från del tre i boken, när huvudpersonen Erik redan är vuxen och ganska klar över vad han egentligen är. Han befinner sig i det som för tillfället är hans hem; källaren under en torpruin på Sydåsen. Vi kommer in i handlingen när Magdalena (som är föreståndare för den psykiatribaserade dagverksamhet Erik tillbringat en stor del av sin tid på) tagit med sig polisiär förstärkning för att förmå honom att återgå till ett normalt liv. Det vill säga ett liv som inte innefattar boende i en övergiven ruin ute i skogen. Dock verkar man ha glömt bort att Erik inte är helt och hållet som andra...

"De hade inte kommit in till honom genast; Magdalenas varningar hade kanske trots allt haft någon liten effekt på de manligt uppblåsta poliserna. Vilket i så fall möjligen också var orsaken till att man utan minsta inledande vänlighet hade börjat tala till honom som om han var någon sorts terrorist. En av poliserna hade med sig en megafon, och sedan hade det blivit ett för all del tämligen högljutt men samtidigt ganska ensidigt samtal. Om Erik mot förmodan skulle ha fått för sig att svara, skulle det ändå inte ha hörts ut till de testosteronstinna männen.
I början hade man med fotbollshuliganröst helt enkelt befallt honom att komma ut med händerna över huvudet. När det inte hjälpt hade man gått över till att hota med ”särskilda åtgärder”, vilka av beskrivningen att döma tycktes innefatta såväl batonger som en myckenhet tårgas. När inte heller det haft någon effekt hade man fortsatt med det man enligt allt vett och sans borde ha börjat med; att i tillgjort vänlig men uppenbart falsk ton be honom att självmant komma ut. För allas bästa, men kanske trots allt mest för hans egen skull.
När en halvtimme av denna allt mer tröttande och dumdryga monolog förflutit, bestämde man sig tydligen för att nu skulle här äntligen tas i med hårdhandskarna. Lågmält taktiksnack följde, där Magdalenas ljusa röst ibland höjdes över polismännens som om hon ansträngde sig till det yttersta för att verkligen inpränta risken de utsatte sig för när de gick in till Erik. Eller om hon kanske uppmanade dem att i första hand slå där det inte skulle bli några blåmärken, om saken mot all förmodan skulle hamna i lokaltidningen.
Efter en del ganska komisk velighet som verkade bottna i att ingen ville vara den som först gick in, steg ändå till sist en bastant karl in i mörkret. Erik höll på att falla i skratt när polisen som av gammal vana inledde sitt ingripande med att fråga ”Hur var det här då?” med spelat myndig röst.
Erik brydde sig inte om att svara, mest eftersom han faktiskt var lite nyfiken på hur polismannen nu skulle gå vidare efter den minst sagt löjeväckande inledningen. Han behövde inte vänta länge innan han fick svar på den frågan.
”Jag ser dig, det är lika bra att du följer med ut lugnt och fint.” sade polisen och försökte se sträng ut. Samtidigt tryckte hans kolleger på bakifrån och tvingade honom att ta ytterligare ett par motvilliga steg in i källaren, vilket bara fick Erik att nöjt le åt hela spektaklet. Men svarade gjorde han inte.
Några sekunder gick utan att någon verkade vilja ta något ytterligare initiativ, sedan blev den unga och synnerligen kortklippta polis som kommit sist in - och därmed var längst från Erik - otålig och började prata om att ”det bara var att ta in buset med våld om det inte ville följa med självmant” samt en del annat som eventuellt kunde föra tankarna till begrepp som ”polisbrutalitet” och ”övervåld”.
Hans äldre kollega tycktes en aning störd av detta, inte så mycket för vad som sades eftersom han med all sannolikhet höll med om vartenda ord, utan mest för att den yngre polisen därmed verkade vilja ta kommandot. Det gick naturligtvis inte för sig, varför viss kortfattad men även för Erik fullt begriplig åthutning följde. När den var avklarad gjorde emellertid den äldre polis som befann sig närmast Erik precis som den nu aningen stukade yngre polismannen föreslagit, nämligen tog i med hårdhandskarna.
Fem sekunder senare var det vild trängsel i trappan, eftersom alla slogs om att komma ut först. Den polis som gripit tag i Erik hade förunnats ett litet - mycket litet i själva verket, men dock - smakprov på vad evigheten hade att erbjuda i form av överbelastade sinnesintryck, varpå det mesta av hans mentala funktioner helt enkelt slagits ut. Rent faktiskt hade han gett upp ett vrål av besinningslös skräck och sedan inte yttrat ett enda ljud till, och skulle inte heller komma att göra det under de närmaste månaderna av välbehövlig sjukhusvistelse.
Dessutom fick Erik det bestämda intrycket att statens ödmjuke tjänare råkat ut för en fadäs som skulle te sig en aning olycklig under återfärden, som väl fick förmodas företas sittande i bil. Mannens för tillfället i falsett lika gallskrikande kolleger skulle möjligen ha beskrivit saken som att han skitit ner sig, vilket i sak naturligtvis var helt sant. Dock en aning grovt och onödigt plumpt uttryckt, tyckte Erik.
Men det skulle antagligen inte spela någon större roll när allt kom omkring, eftersom något av detta evighetsskådande spillt över på de yngre kollegerna. Vilket alltså var anledningen till att de för tillfället lät som en tämligen tondöv barnkör."

Så ser alltså en pytteliten del av texten ut i oredigerat tillstånd. Så vad tror ni? Ska jag skriva färdigt berättelsen eller strunta i det?

Äsch, naturligtvis tänker jag skriva färdigt, oavsett vad ni tycker. Med ungefär etthundra sidor kvar skulle det vara rent förräderi mot mina romankaraktärer att inte avsluta det jag påbörjat. Särskilt som jag kommit att nästan förälska mig i vissa av dem.

När detta skrivs har jag hittat på händelser som sträcker sig över 564 sidor. Det är det längsta jag någonsin skrivit; Bengt i koma var 378 sidor lång, och Det obrytbara mönstret 341. Men i det här fallet tror jag faktiskt att det är berättigat med dubbelt så många sidor.

Det finns en scen i filmen Amadeus där kejsaren kritiserar Mozart för att ha använt för många toner i ett av sina verk, en anmärkning som är faktiskt är obotligt dum. Men det kan man ju inte säga till en kejsare, varför Mozart istället utbrister något i stil med  "Men ers höghet,  jag har inte använt fler än som behövs." Nå, kanske inte ordagrant, men andemeningen är åtminstone densamma. Vi får väl se vad ni tycker när hela boken är klar; om den har för många toner eller ej...

Jag avslutar i vanlig ordning med lite underhållning: är ni sugna på musik ska ni kolla in det översta klippet. En kanonlåt, om ni frågar mig.

Är ni istället sugna på barnslig könsordshumor (som jag) ska ni titta på klipp nummer två. Cocksuckers! ;)