Alltsammans började med ett radioprogram, varken mer eller mindre. Året var 1989 och jag och min anonyme kollega (jag tvivlar på att han vill att hans namn blir känt i det här sammanhanget, varför jag i fortsättningen kommer att kalla honom för "X") led svårt av den tidens P4-musik som formligen östes över oss under arbetstid. Var det inte Lasse Stefanz så var det Berth-Idoffs, och jag minns att jag var så trött på alltsammans att jag var nära att krevera.
Och tro nu inte att det var nog med att ovan nämnda dansband spred sina musikaliska fekalier i etern, nej då. Vi arbetade på den tiden tillsammans med ett gäng medelålders damer vilka alla älskade dansbandsmusik, och därför följaktligen hela tiden falsksjöng och gnällnynnade med i "Mjölnarens Irene", Leende guldbruna ögon" och "Tiotusen röda rosor". Musiken skulle alltså gnidas och gnuggas in i våra ömtåliga själar till varje pris, vilket kort sagt var mer än vad någon normal man borde förväntas klara av.
Det gjorde vi inte heller. Efter några månaders idog psykisk terror grät X i vanmäktig förtvivlan, och jag gick omkring med ständiga och ytterst sura uppstötningar. Och så hade det antagligen fortsatt om inte den stora katastrofen drabbat oss via det förut nämnda radioprogrammet.
I P4 Radio Kristianstad utlystes plötsligt en tävling som på många sätt påminde en hel del om dagens "Dansbandskampen" på SVT. Fast utan bild, eftersom det som sagt var radio.
Fördelen med detta arrangemang var förstås att man slapp se "charmiga" leenden och "fräcka" blinkningar rakt in i kameran, vilket inte på något vis bör underskattas. Nackdelen var emellertid att alltsammans icke desto mindre lät rent för jävligt, för att uttrycka sig en aning vulgärt men dock helt sanningsenligt. Tävlingen riktade sig nämligen till länets alla dansband. Ja, ni läste rätt; alla band, oavsett förmåga eller rutin. Och alla skulle få vara med i radio, och således hällas över X och mig på bästa arbetstid, utan möjlighet till flykt.
Det gick naturligtvis fullständigt åt skogen: efter att ha tvingats lyssna på band med namn som "Connix", Ronnix", Jhonnix", "Berraz", "Jerryz", "Lars-Unoz" och så vidare i all ondskefull oändlighet, stod vi till sist inte ut längre. Något måste alltså göras, och det fort.
Efter en del desperat funderande kom vi till sist fram till att det mest effektiva sättet att bota vår dansbandsfobi måste vara att helt enkelt konfrontera den. Och då medelst en tämligen grym form av egenhändigt utförd kognitiv beteendeterapi. Vi bestämde oss alltså kort sagt för att själva bilda ett dansband, vars enda funktion - det kan inte nog understrykas - var att ta udden av det hemska som vi via radioapparaten utsattes för. "Gransonz" var ett faktum.
Utrustade med en uråldrig fyrkanalig portastudio, två Rolandsyntar, en dynamisk Milabmik av dessbättre utgången modell, samt en obändig övertygelse (som snart visade sig stämma) om att vi var avsevärt bättre än vissa av de "seriösa" band som figurerade i P4:s omänskliga tävling, satte vi igång. Jag spelade in musiken och körade, och X sjöng med äkta inlevelse, precis som en riktig dansbandssångare. Det lät oerhört illa, och vi var mycket nöjda.
Men sedan kom bakslaget. Någon av de dansbandsälskande damerna på vår arbetsplats fick nys om våra förehavanden, och därmed var det klippt. Resultatet av vår möda kopierades på enträgen begäran på kassettband och såldes för en billig peng (15 hela kronor vill jag minnas att det var) till de förväntansfulla spekultanterna. (Det senare en medveten felstavning, i ett lamt försök att skoja till det.) Men det var alltså nu den stora förlösningen kom. Eller katarsis, om ni vill:
"Åh, så bra ni är!" utbrast någon, varpå övriga tanter tondövt höll med. X och jag trodde inte att det var sant, och det var faktiskt i det läget som ångesten slutligen släppte och alltsammans istället blev enbart löjligt. Om någon betraktat oss då, skulle de antagligen ha sett hur elaka och illvilliga flin plötsligt spreds över våra ansikten. "Ok" tänkte vi, "det är alltså så de vill ha det..."
De närmaste åren spelade vi således in ganska många dansbandslåtar, alltid (med undantag av en del jullåtar) i ett urval grundat på sådant vi tyckte särskilt illa om. Och vi sålde dem med skadeglädje till alla som ville ha. Rika blev vi naturligtvis inte, men åtminstone glada och hela människor.
Gransonz lever fortfarande, trots att mer än tjugo år gått sedan den mödosamma resan mot mental läkning påbörjades. Den senaste inspelningen gjordes så sent som 2006(!), och ingen - allra minst X och jag - vet när det är dags igen. Men om inte "Dansbandskampen" snart tar slut på TV gissar jag att Gransonz inom kort på nytt kommer att behövas...
Nedanstående klipp är ett tidsfönster, mina vänner. För oss som var med är det som att se ner genom grumligt vatten som plötsligt klarnar. Det här är Gransonz allra första inspelning från 1989, något restaurerad rent ljudmässigt men för övrigt i original. Lyssnar ni noga kan ni höra desperationen i våra röster. Och det är faktiskt inget att skratta åt; det är så här man blir när man dagligen tvingas lyssna på musik man inte står ut med. Tänk på det innan ni skruvar upp radion och i nasal stilenlighet sjunger med i "De sista ljuva åren" utan att vara ensam i rummet...
Extraläsning för den sanne konnässören: Gransonz - diskografi
