Jag tror honom. Fast veckans blogg handlar inte om några nya anfall av misantropi, utan om ett lustigt - och faktiskt ganska spännande - sammanträffande.
Alltsammans började i Härjedalen, i ett pytteliten by som heter Lillhärdal. Året 1668 blev en ung kvinna vid namn Märet Jonsdotter anklagad för att ha fört ett antal barn till häxsabbat i Blåkulla. Vilket självklart bara var möjligt om man hade försvurit sig åt djävulen.
Vid den här tiden tillämpades Mose lag i Sverige. Det är fullt jämförbart med exempelvis det den före detta talibanregimen i Afghanistan ägnade sig åt, eller för den delen det barbari den Saudiarabiska staten alltjämt utsätter sina medborgare för.
Känner ni förresten till Mose lag? Inte? I korthet kan den sammanfattas i den säkert mera kända sentensen "öga för öga, tand för tand". Den förespråkar med andra ord olika (oftast ofattbart grymma) kroppsstraff för diverse brott. Och eftersom bibeln som bekant innehåller inget annat än Guds egna ord finns naturligtvis inget att diskutera. Enligt 1600-talets i högsta grad kristliga lagar utdömdes således dödsstraff för exempelvis följande brott:
- Enkelt hor (otrohet där ena parten är gift)
- Dubbelt hor (otrohet där båda parterna är gifta)
- Lönskaläge (sex före äktenskapet, dock inte förrän efter "tredje resan"...)
- Hädelse
- Tidelag
- Blodskam
- Tvegifte
- Mord
- Upprepade stölder
- Trolldom
Så var det på det lyckliga 1600-talet, när vi hade riktiga straff. För det har vi ju inte längre...?
Brottet den olyckliga Märet Jonsdotter anklagades för var alltså trolldom, eller mera exakt och med dåtidens terminologi: pactum diaboli. Vilket ovillkorligen bestraffades med döden genom halshuggning med påföljande bränning på bål.
Hon nekade givetvis in i det sista, eftersom hon stod anklagad för ett brott som inte existerar. Det hjälpte inte. Eftersom en hel flock barn vittnade mot henne var hon självklart skyldig; barn kan nämligen inte ljuga. Därför ansågs det bevisat att hon fört bland andra sina småsyskon till Blåkulla, ridande på en ko som hade rumpan i färdriktningen. Och det, det kan jag försäkra, är den minst suspekta omständigheten.
Efter en lång rättsprocess dömdes Märet Jonsdotter slutligen till döden och avrättades. Hon var den första i en lång rad av olyckliga kvinnor - och faktiskt också några män - som befanns skyldiga till häxeri och utan pardon dömdes till lagens näst strängaste straff. (Det allra strängaste kallades "kvalificerat dödsstraff" och innebar att man skulle plågas å det grymmaste innan man slutligen blev dödad.)
Som modern 2000-talsmänniska kan man nu möjligen förledas tro att det var myndigheterna som förespråkade obegripligt stränga straff för att sätta skräck i allmogen, men icke sa Nicke. De som skrek högst efter hårda domar och stränga straff var då som nu "den låga hopen": blodtörstiga människor utan vare sig förstånd eller empati. Men det måste betraktas som en parentes, eftersom inlägget visst inte skulle handla om politik, utan snarare om ett lustigt sammanträffande. Och det kommer här:
Anledningen till att jag skriver om upprinnelsen till den svenska häxpaniken är egentligen inte en utan två: för det första att jag precis har läst Jan Guillous "Häxornas försvarare", vilken varmt kan rekommenderas om man är aldrig så lite intresserad av rättssäkerhet förr och nu. Och jo, det finns dessvärre ytterst obehagliga kopplingar till moderna rättsprocesser, även om man helst skulle vilja tro annorlunda...
För det andra att jag så sent som igår plötsligt råkade höra orten Lillhärdal nämnas under en trevlig men för all del tämligen starkt luktande surströmmingsskiva. Det visade sig nämligen att den som satt bredvid mig inte bara hade en stuga i nämnda ort, utan dessutom var ättling i 14:e generationen i rakt nedstigande led till en kvinna som hette Knås Elin, dömd och sorgligen avrättad för häxeri. Ett brott som alltså inte existerar i sinnevärlden.
Jag vet förstås inga detaljer. Men där någonstans blev ändå alltsammans plötsligt verkligt för mig. Det var med ens hur enkelt som helst att dra en obehagligt rät linje mellan då och nu: människorna, dårskapen, moralpaniken, bristen på empati, den obegripliga blodtörsten. Allt ständigt aktuellt. Och det stör mig mycket mer än ni kan ana...
