Helvetes förbannade jävla skit!
De något onyanserade orden var egentligen mina, men kom ekande ur min yngste sons mun ungefär en timme efter att den första, chockade gråten lagt sig. Han låg nerbäddad i sin säng - ensam för första gången på flera veckor - och det till en början obegripliga började sakta gå upp för honom.
Men nu börjar jag i fel ände. Låt oss istället förflytta oss ett par månader bakåt i tiden, till början av oktober:
"Jag har hittat en hund åt oss!" sade min fru glädjestrålande på en dålig mobiltelefonförbindelse. "En omplacering! Hon är fem år och nästan precis en sådan som vi ville ha!
"Va?" sade jag, och försökte förstå vad hon menade med "nästan".
"En hund!" upprepade hon, och fortsatte sedan med att förklara att det var en blandrastik med mest Jack Russel i sig.
"Ring och säg att vi vill titta på henne!" sade jag, och mindes med ens hur det kändes att plötsligt stå öga mot öga med ett positivt graviditetstest.
På kvällen kom två suddiga foton på mailen, och jag svär att det var precis som att se ultraljudsbilder på ett efterlängtat men ännu inte fött barn. Hon var svart och vit, med små mörka prickar sporadiskt utspridda i det vita. Nätta, feminina drag, men kanske en aning mager. Det spelade ingen roll: jag tror att vi alla var fast redan där och då.
Några dagar senare träffade vi henne och konstaterade genast att hon var en riktig kelgris som tyckte mycket om att bli klappad och gullad med. Yngste sonen hamnade omgående på hallgolvet med hunden i knäet, och jag är inte säker på vem av dem som njöt mest.
Det var således inte mycket att diskutera; en vecka senare var vår familj utökad med en fyrbent, glad liten varelse som snabbt utsåg just sin plats i TV-soffan, och nyfiket kikade ut genom fönstret så fort andra hundar hade fräckheten att passera vårt hus. Om kvällarna kröp hon ner under 11-åringens täcke och rullade ihop sig till en mjuk pälsboll, och jag är säker på att han sällan har sovit så gott som han gjorde då.
Naturligtvis kom hon till oss på prov, inget annat. Vi skulle ha henne över helgen och kanske en bit in i nästkommande vecka för att känna efter om vi trivdes ihop. Och för att göra en ganska lång och glad historia tämligen kort; det gjorde vi. Trivdes ihop, alltså. Hon stannade.
Aldrig har jag plockat upp hundbajs med sådan glädje; inte heller gett mig ut i snöslask och iskyla utan att rynka det minsta på näsan. Det enda smolket i glädjebägaren kunde väl sägas vara hennes kanske inte helt behagliga andedräkt:
En natt vaknade jag av att jag mådde illa. Först - innan jag var riktigt vaken - trodde jag att jag höll på att bli magsjuk, men det visade sig snart att illamåendet snarare kom sig av att vår djuriska vän bestämt sig för att andas mig rakt i ansiktet under en okänd men av allt att döma inte helt obetydlig tidsrymd. När jag schasat bort henne (läs: vänligt bett henne lägga sig och flåsa på sin plastmatte istället för på mig) kunde jag plötsligt andas igen. Och lättat somna om.
Zanny - så hette hon, även om äldste sonen gjorde idoga men fruktlösa försök att få henne att lystra till det mera naturinspirerade namnet "Svalört" - hade alltså ett tand- alternativ magproblem, det var inget snack om saken. Veterinärbesök följde, och rådet var att ta bort de av hennes tänder som var dåliga. Ok; dyrt antagligen, men bättre än att låta det vara.
Till detta kom att vår fyrbenta vän egendomligt nog hade vissa problem med att exempelvis hämta pinnar vi kastade iväg. Så fort hon skulle ta tag i dem gnällde hon till och hoppade undan. Konstig hund, tänkte vi. Men funderade inte mer på saken.
I takt med att vår håriga inneboende kände sig mer och mer hemma, tog hon sig allt större friheter. I slutet av november började hon visa prov på viss förslagenhet: när hon trodde att vi somnat kröp hon försiktigt upp i vår säng och lade sig mellan mig och min fru, och låg sedan och krafsade mig försiktigt på ryggen med klorna. Om jag sade till på skarpen? Nej, inte riktigt. Jag nöjde mig med att flytta mig en aning, så att jag kom utanför hennes räckvidd...
Torsdagen den 2 december var det äntligen dags för ett nytt veterinärbesök, denna gång hos en annan och förhoppningsvis mer kompetent djurdoktor. Planen var att få ordning på Zannys dåliga tänder, och kanske få en förklaring till varför hon plötsligt blivit lite slemmig i luftrören. Min fru åkte iväg med "vår" lilla hund, och så här i efterhand vill jag minnas att hon - Zanny alltså - gav mig en extra lång blick innan hon följde med ut i bilen. Jag påstår inte att det inte var inbillning, för det var det säkert. Men faktum är att det inte hann gå mer än en timme förrän livet valde att göra en av sina välkända men fruktade överhalningar och sålunda vände ut och in på alla begrepp.
Min fru ringde hem mitt i middagen. Hon grät förtvivlat, och det tog inte lång stund förrän jag insåg hur det stod till. Tvärtemot vad vi alla trott, visade det sig nu att Zanny var sjuk. Dödssjuk, för att vara mer okänsligt exakt. Jag utelämnar detaljerna, eftersom det bara gör mig ledsen att berätta om dem. Men i sammanfattning kan sägas att veterinären gav henne ett par dagar till att leva, definitivt inte mer. Och dessa sista dagar skulle dessutom bli tämligen plågsamma för henne, såvida inte...
Det fanns naturligtvis inga valmöjligheter. Vår älskade - ja, det är ett starkt ord, men det är faktiskt sant - Zanny dog stilla i min frus armar en halvtimme senare, istället för att följa med hem efter något som bara skulle ha varit ett vanligt rutinbesök. Det var när jag fått det här beskedet som jag hasplade ur mig de inledande svordomarna ovan. Varpå jag gjorde det som ålagts mig: förmedlade de sorgliga nyheterna till resten av familjen. Det är vid sådana tillfällen man önskar sig mycket, mycket långt bort.
När det var gjort stålsatte jag mig och plockade bort matskålar, korgar, leksaker och allt annat som var intimt förknippat med Zanny. Därefter försökte jag återställa vårt hem till vad det varit innan hon kom till oss.
Och där slutar sagan om den lilla hunden som kom att röra om så i våra liv, trots att vi bara hade henne hos oss i knappt sju veckor, ungefär 3 promille av mitt hittills levda liv. Vi saknar henne så. Mer finns inte att säga.
