Det finns ännu roliga saker att uppleva i den här världen, om man bara tar sig tid att se efter. En sådan fantastiskt rolig sak såg jag i torsdags på TV. Det var vår alldeles egen konung som under animerat svärande (enligt min skadeglada tolkning) försökte ikläda sig en föga ståndsmässig sopsäck i svart plast. Det regnade å det grövsta på majestätet och jag har viss förståelse för hans önskan att försvinna utom synhåll. Men - det hindrar inte att det såg MYCKET roligt ut. Delvis för att påklädningen tycktes mig en smula... bakvänd. Vilket osökt förde tankarna till en annan kunglighet: den omåttligt dumme prins George (i Blackadder III) som försöker ta på sig ett par högst ordinära byxor utan att ens vara i närheten av att lyckas.
(Här borde det ligga ett Youtubeklipp som illustrerade den brittiske prinsens plågsamma vedermödor, men eftersom något sådant inte verkar finnas blir det bara den här texten. Inte alls lika roligt, om ni frågar mig.)
Även här i byn händer det förskräckliga saker. På senare tid har man kunnat iaktta en man som förvånansvärt fräckt fascisthälsar på alla han känner. (Fast med knuten hand istället för öppen.) Det ser inte vackert ut, och förr eller senare kommer någon sannolikt att slå ner honom. Eller - hemska tanke - att ansluta sig till honom...
Det tycker jag skulle vara synd, eftersom mannen ifråga är jag, och eftersom inget är illa menat. Jag är ju inte sådan; jag gör ingen skillnad på folk, jag älskar alla människor precis lika lite. Den så kallade fascisthälsningen är alltså egentligen ingen fascistoid gest, utan bara en följd av att jag ibland måste vinka på någon jag eventuellt känner samtidigt som höger hand innesluter en - köttbulle.
Jag vet inte hur det är med er, men hur många av er går egentligen på promenad med en köttbulle i högerhanden? (Och nu bortser jag från alla dem i min läsekrets som befinner sig i olika långt framskridna stadier av demens eller någon form av tvångsmässigt matbeteende.)
Nå, jag gör det i alla fall. Och förklaringen är förstås lika enkel som odramatisk: vår hund glömmer allt annat om han känner bara en antydan till att en köttbulle finns i närheten. Löptikar, utmanande hanhundar, katter och kaniner göre sig icke besvär. Lukten av ett nyöppnat paket Hemköps kalla fabriksköttbullar övertrumfar allt. Själv kommer jag att tänka på en gång när jag hade haft maginfluensa och... Äsch, strunt samma.
Men så är det alltså: högerhanden med köttbullen garanterar helt enkelt en lugn och trevlig promenad fri från gny, skäll och stillastående - men ytterst energiskt - galopperande i hundsele. Det tycker jag kan vara värt en liten fascisthälsning då och då.
Nu tänker jag hålla semester några veckor - från arbete, skrivande och allt jag brukar sysselsätta mig med. Sålunda även från denna för tillfället något tunna spalt. Jag önskar er därmed einen schönen Sommer (ja, åt helvete med grammatiken!) och ett ljuvt återseende ett par veckor före det planerade boksläppet, det vill säga i augusti!
(Varför valde jag att avsluta med en så här modern syntlåt? Ja, jag vet verkligen inte. Men den har trots allt någon liten krok som rispar lätt i skinnet på mig...)
