Det sägs att Europas enda vilda apor lever på Gibraltar. Det är fel. En god del av dem uppehåller sig nämligen på eller i omedelbar närhet av Hemköps parkering i Ljungbyhed, sittandes bakom ratten i åt hervete för stora bilar.
Jag har några enkla frågor som kanske kvinnan i den silverfärgade Saaben kan svara på? Eller någon annan, med samma tvivelaktiga beteende:
- Om du vet att du inte kan prata i telefon och köra bil samtidigt, varför då ens försöka? Men det är klart: du har kanske inte en aning...
- Är blinkersspaken svår att komma åt i Saab-bilar? (Jag vill minnas att min satt något åt vänster från ratten räknat. Om man hittar den och händelsevis för den uppåt blinkar höger lampa. Om man för den nedåt blinkar vänster. Men det är förstås länge sedan jag körde Saab, och mycket kan ju ha hänt med tekniken sedan dess.)
- Är det svårt att förstå att andra kanske vill komma fram med sina bilar redan innan du har avslutat ditt säkert oerhört viktiga telefonsamtal? Eller att en del människor kan bli en aning irriterade på att du har spontanparkerat på det mest olämpliga stället inte bara på hela parkeringsplatsen, utan sannolikt i hela Sverige? Va? VA!?
Vänligen svara i kommentarfältet nedan. Jag ser verkligen fram emot dina förklaringar. Tack på förhand, pucko. (Och här vill jag understryka att det inte bara var jag som var drabbad av denna idoits framfart, utan ungefär fem till tio bilar till...)
Suck. Och det här som skulle bli ett så trivsamt och trevligt inlägg, helt fritt från ironier, sarkasmer och surgubbigt gnäll. Men det verkar dessvärre som om jag kommit till en punkt i tillvaron när det inte längre går att finna något som gör mig glad, utan att ordet "skade" petas in framför. Och nu ska jag ställa er en fråga ni inte nödvändigtvis behöver besvara:
Har man blivit lite väl medelålders när nästan allt man tycker om plötsligt visar sig vara minst tjugofem år gammalt? I så fall måste jag upplysa er om att jag blivit väldigt medelålders den senaste veckan. Jag har exempelvis lyssnat på Simple Minds bästa album "New Gold Dream" (1982) i bilen, återupptäckt Clannads "Skellig" (1987) efter en läsupplevelse i Dick Harrisons sällskap, samt laddat hem en punkskiva från -82 som jag tidigare bara hade på kassettband. (En enkel förklaring till ordet "kassettband" finns här.)
Jag går alltså i otakt med tiden. Eller om det är tiden som går i otakt med mig. Oavsett vilket blev jag väldigt glad när jag upptäckte att det tidigare nämnda punkbandet fortfarande turnerar! Tills jag hittade dem på Youtube och blev klar över att de på något outgrundligt vis - precis som jag själv - förvandlats till lönnfeta gubbar.
Det är när man inser att det gått så långt med en som man ger sig på andra människor, exempelvis vissa bilkörande kvinnor utan tillstymmelse till vare sig simultanförmåga eller skam i kroppen. Eller för den delen mopedburen ungdom, som förvånansvärt ofta - och tvärtemot vad de själva antagligen tror - gör ett minst sagt löjligt intryck på den omgivning de med katastrofalt överdimensionerat självförtroende försöker sätta skräck i.
Prologen i Erik Johannesson (där fick jag in det igen!!!) handlar just om detta - om hur ett gäng unga ligister gör sig till åtlöje helt och hållet genom egen försorg, och på ett sätt jag själv tycker är oerhört roligt.
Vårt eget moppegäng (som förresten är misstänkt likt det ovan nämnda, hur det nu kan komma sig...) blir därför den ingalunda självklara kopplingen mellan då och nu; de tillägnas härmed låten "Moped Lads" med Peter & The Test Tube Babies från guldåret 1982. Det är väl bara en tidsfråga innan de små fåntrattarna börjar köra silverfärgade Saabar och prata i mobiltelefon utan att samtidigt kunna styra...
Sjung gärna med i refrängen, texten går så här:
It's the moped lads
they like to think they're bad
it's the moped lads
if you hit 'em they'll tell their dads
Då:
Nu:
