Efter förra veckans härdsmälta i dålig smak kommer denna fredags inlägg sannolikt som en befrielse för den seriösa och intellektuella delen av min läsekrets. (En läsekrets som alltså totalt består av cirka fem personer, högt räknat...) Nu är det nämligen dags att göra ett tillkännagivande. Detta tillkännagivande lyder så som följer:
Erik Johannesson är färdig.
Och nej, det handlar inte om att manuset är färdigredigerat, eller om att jag på ett eller annat vis har bestämt mig för vilket typsnitt jag eventuellt, kanske, möjligen kommer att använda i inlagan. Det är istället precis så enkelt som jag påstod några rader upp: Erik Johannesson är färdig.
Inlagan är satt och korrekturläst; baksidestexten är skriven; omslaget är "Photoshopat"; Kungliga Biblioteket har knutit ett ISBN (978-91-633-9157-6) till boken. Tryckeriet väntar bara på filerna, och de kommer att skickas inom kort. Och nu känns det... tomt.
Så där är det varje gång en ny bok blir klar. Karaktärer man levt med under lång tid (i det här fallet i tre år) blir till minnen på boksidor. Dynamiken hos dem går långsamt förlorad - deras historia är ju redan skriven. Med ens inser man att de inte längre lever på samma sätt som medan man skrev om dem. Kvar finns en serie bilder och känslor som liksom blir ömtåliga med tiden. Som minnen av döda föräldrar, eller förlorade vänner.
Jag kommer alltid att bära med mig Erik, Elektra, Felix, Jenny och alla de andra, precis som jag bär med mig Johan och Anna från Det obrytbara mönstret. Men de kommer inte längre att leva som de gjorde innan, när de plötsligt kunde överraska mig genom att säga eller göra saker som tvingade mig att omvärdera dem som personer. Nu har de istället blivit verkliga på exakt samma sätt som Gustav Vasa och Axel von Fersen. Personer som en gång funnits, men inte längre finns.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser om berättelsen: de kommer aldrig mer att tala till mig, locka mig till skratt eller röra mig till tårar. De är reducerade till romanfigurer, och det är en sorg som kanske bara den som själv skapar fantasivärldar kan förstå.
Det där är något att tänka på, om ni någonsin kommer att läsa Erik Johannesson. Det som står i boken är inte i första hand en finurligt formulerad text - det är snarare ett försök till beskrivning av den berättelse som utspelade sig i mitt huvud mellan september 2008 och april 2010 (det senaste året har bara handlat om finputsning av texten), med högst levande, älskande, tänkande, hatande karaktärer.
Det smärtar mig att lämna dem, men förr eller senare måste man. Precis som man måste låta sina barn växa upp och så småningom lämna hemmet. Det är en svår och tung process, men det går.
Och mitt i allt detta sorgliga upptäcker man plötsligt att tankarna börjat locka fram nya karaktärer, nya miljöer och nya situationer. Plötsligt upptäcker man att gröna skott sticker upp ur fjolårslövens bruna, prasslande matta. Plötsligt upptäcker man att Terapigruppen börjat ta form...
