Måndag 25 juli, senare samma eftermiddag:
Gräset är frodigt grönt, himlen klarblå och korsen bländande vita. Bakom träden borta vid sluttningen ner mot stranden skymtar havet, utan slut och azurblått som i en turistbroschyr. Platsen som omger oss är utan tvivel mycket vacker, och något annat var väl knappast att vänta.
Det är många människor här; de flesta bara lite lagom nyfikna precis som vi, gissningsvis. Jag snappar upp några lösryckta meningar på franska här, några meningar på tyska där. De senare så lågmälda att jag för ett ögonblick får för mig att de rymmer inte bara respekt utan även någon sorts nedärvd, orättvis skam.
Engelska hörs naturligtvis också, men ingen av den amerikanskt tjocka varianten.
Plötsligt, medan vi går mellan raderna av vita kors, börjar den amerikanska nationalsången spelas. Det låter kusligt, som en jättelik speldosa som spelar falskt på vissa toner. En sorgsen vaggvisa för de döda, kanske för att de ska kunna förmås sova vidare i den normandiska myllan.
Med ens inser man att amerikanerna visst finns på plats, trots att de inte gjort något väsen av sin närvaro (vilket de annars brukar vara ganska duktiga på). Hur många de verkligen är begriper man emellertid först när ungefär varannan besökare stramar upp sig, vänder sig mot någon av de höga flaggstängerna som är krönta med gyllene örnar och lägger handen över hjärtat - självklart, okonstlat. Så står de sedan tills den sista, spruckna tonen klingat ut över kyrkogården. Därefter smälter de omärkligt in i mängden igen och försvinner.
Strax därpå lämnar vi Cimetière Américain de Normandie med, vågar jag påstå, resans starkaste minne. Och möjligen med en del förlägenhet över vår svenska förvetenhet, som plötsligt känns besynnerligt ovärdig.
