Nu är jag tillbaka efter min tre veckor långa tystnad, vilken bland mycket annat innefattat bilande genom sex västeuropeiska länder. Ibland måste man ta time out, som det heter på nyare svenska än jag brukar använda. Och det har jag alltså gjort - tagit en paus, alltså. Och dessutom samlat på mig massor av intryck som så klart måste komma till uttryck (fyndig formulering, Strindberg...) på ett eller annat sätt. Alltså tänker jag under följande vecka köra ett resetema, med flera korta och reflekterande inlägg rörande sådant jag sett eller upplevt och som möjligen tål att delas med sig av. Ingen reseskildring alltså, utan bara ögonblicksbilder från olika platser. Och kanske något att tänka på:
Måndag 25 juli, eftermiddag - stranden nedanför Vierville-sur-Mer
En sandstrand. Tämligen bred, någonstans halvvägs mellan ebb och flod. Måttliga bränningar, stekande sol, sjöbris. Solbadare, turister, flanerande hundägare. Restauranger och caféer. En malplacerad, överdimensionerad betongbrygga. En igenbommad betongbunker med öppningen riktad snett ner mot vattenlinjen.
Stranden är ren idag. Ren från minor, taggtråd och stridsvagnshinder. Men ren från blod? Mer tveksamt, med tanke på känslan man får när man som historiskt intresserad plötsligt befinner sig på en plats som för de flesta bara är känd under kodnamnet Omaha Beach.
Vi mumsade i oss batongbröd och små bitar av franska torra korvar mitt på Dog Green Sector och sköljde ner alltsammans med flaskvatten medan barnen plaskade i strandkanten och plockade snäckskal. Jag kan inte - hur vackert och idylliskt det än kan låta - låta bli att tycka att det är lite konstigt.
Fast kanske är det bara Saving Private Ryan och liknande som spökar. Eller...?
25/7 2011. Min verklighet:
6/6 1944. Precis lika mycket verklighet, om än på film:
