Det är så roligt när människor jag inte känner spontant kommer fram till mig och framför sitt av allt att döma ärligt menade beröm. Till min fru.
Missförstå mig inte: naturligtvis tycker jag att det är både kul och välförtjänt, fattas bara. Men när detta beröm lyder som något av nedanstående exempel - alla hämtade ur verkligheten - drabbas jag ofta av en svårbemästrad lust att genast stoppa tillbaka det (berömmet alltså) i det otäcka hål det så opassande kom gurglande upp ifrån. Nämligen vederbörandes hals:
- Hur känns det att ha en så kreativ människa i familjen?
Svar: Fantastiskt bra! Och själv är jag förstås bara bra på att skala potatis och på att diska.
- Blir det inte lite konstigt att leva tillsammans med någon som är så... konstnärligt lagd? (Tydligt insinuerande att skillnaden uppenbarligen tycks vara enorm beträffande det där med konstnärligheten.)
Svar: Nej, förihelvete. (Med hårt sammanpressade käkar)
- Men du är väl också bra på något? Svar: Äsch, jag skriver bara lite böcker då och då. Och jag lägger antagligen inte ner mer än tio - femton timmar i veckan på det där tramset, så det är ju inte på riktigt.
Eller det värsta exemplet av alla; ett fullständigt förintande påstående framfört med ett svalt, överlägset hånleende:
- (...)Då får du sköta hemmet, så får hon stå för det konstnärliga i familjen. Man ska ju göra det man är bra på.
Låter jag surmagad och avundsjuk nu igen? Det är givetvis inte meningen. Det vi ser här är nämligen inte ett exempel på avundsjuka. Det är inte heller ett vägande av olika typer av konstnärlighet mot varandra. Det är däremot skillnaden mellan att slå igenom publikt, och att inte göra det.
Alla de där människorna har förstås rätt: min fru är en kreativ, konstnärlig, rolig och framför allt varm, medkännande person. Och det är förstås därför jag har valt att dela hela mitt vuxna liv med henne. Av vilket följer att jag mer än gärna står i skuggan av henne i olika sammanhang.
Vad jag har svårt för är istället när man förutsätter att den som inte har en stor publik per automatik är sämre (i någon diffus och underlig mening) än den som lyckats "slå igenom", som det heter på kvällstidningsspråk. Vilket på något vis speglar vårt västerländska samhälle på ett ganska otrevligt sätt: det enda som räknas är ekonomisk framgång. Tjänar man inga pengar på det man gör är det inte heller värt något i konstnärligt avseende.
Jag blir med andra ord ingen riktig författare förrän ett etablerat förlag (helst Norstedts eller Bonniers) gett ut någon av mina böcker; inte heller förrän böckerna ifråga placerat sig på någon av försäljningslistans tio översta platser. Först då räknas det.
Så tills dess borde jag antagligen hålla mig till disk och potatisskalning. Men eftersom jag ibland är en något obstinat Hans tänker jag fullfölja planerna på egenhändigt boksläpp i slutet av augusti. I år, alltså. Exakt datum kommer som ett brev på posten. Och på Facebook. Och på hanssvensson.com. Ni är välkomna.
Och när vi ändå håller på att tala om jobbiga saker i livet kan vi lika gärna avhandla besvikelse också. Var därför snälla att lyssna på nedanstående finstämda låt med förra veckans historiska band. Själv älskar jag textraden "I've been cheated tonight - transvestite". DET är konst!
