"We will meet again someday, on the bridge across forever..."
Temat med att ses igen är inte nytt, men det brukas flitigt i min förra bok Det obrytbara mönstret. I själva verket är det det viktigaste i hela den berättelsen - detta med att ses igen, och att ingen skilsmässa är definitiv.
"I'm a sucker for love" som det brukar heta, och jag kan i vissa sammanhang dessutom vara olidligt sentimental vilket en del av mina nära vänner säkert kan vittna om. Men det hjälps inte; det finns trots allt något allmängiltigt och mycket vackert i tanken att på ett eller annat sätt få återse dem man mer eller mindre oåterkalleligt förlorat. Och just den tanken är den bärande idén bakom Det obrytbara mönstret.
Kanske är det personliga upplevelser som ligger bakom lusten att skriva en sådan historia, kanske inte. Eller så är det så enkelt att det bara är mänsklig oförmåga att acceptera fakta som lockar fram dylika fantasier om osannolika återseenden och sedan transformerar dem till en historisk berättelse med starka kopplingar till vår egen tid. Jag vet inte. Men en sak jag helt säkert vet är att det i samband med skrivandet och i efterdyningarna av Mönstret dök upp fullständigt osannolika sammanträffanden som verkligen skakade mig.
Det finns förstås även mindre, slumpmässiga händelser som är värda att nämnas. "Bridge Across Forever" är definitivt en sådan händelse.
Medan jag skrev slutet på Det obrytbara mönstret (det där avsnittet när huvudkaraktären Petter besöker olika historiska platser i Helsingborg utan att genast finna det han söker, men som till sist ändå utmynnar i Återföreningen, den med ett otvivelaktigt stort Å) lyssnade jag konstant på en låt med "Transatlantic", ett band sammansatt av musiker från flera olika - men ytterst välrenommerade - progrockband. Låten hette naturligtvis "Bridge Across Forever" och ligger inbäddad längst ner i det här inlägget. Texten finns här om ni är intresserade.
Som ni ser (om ni följde den senaste länken) handlar låttexten om precis samma sak som min berättelse - om återseenden och återföreningar. Inget konstigt så långt. Men när jag fick ett mail från en läsare där jag blev rekommenderad att läsa en bok med titeln "Bridge Across Forever" gick det faktiskt en kall kåre längs ryggen.
Ja, jag vet; konstigare saker har hänt. Och det är inget underligt med sammanträffanden - de händer hela tiden. Men jag tycker ändå att slumpen just i det här fallet är ovanligt fräck. Jag vet förstås - precis som ni - att vår mänskliga hjärna jobbar för högtryck för att finna mönster även där det inte finns några. Det är liksom en mänsklig signatur. Men ändå...
Jag har slutat dra långsökta slutsatser - jag konstaterar bara fakta. Sammanträffandet skedde, och mer än så var det inte. Men det hände, och det är det viktiga.
Det finns hopp, mitt i den materialistiska, logiska tillvaron. Och det är inte fråga om grundlös tro eller vidskepelse, utan bara om ett stilla accepterande. "We will meet again someday, on the bridge across forever..."
