Man bör tänka sig mycket noga för innan man skrattar åt saker. För vem vet: kanske är man själv någons driftkucku utan att veta om det?
Florence Foster Jenkins - är namnet bekant? Om inte kan jag berätta att hon var en av nittonhundratalets mest kända operasångerskor. Åtminstone inom sin... eeh... speciella genre. Nej, vänta: det ska vara "säregna", inte "speciella".
Men Florence Foster Jenkins alltså. Så här sammanfattas hennes kulturgärning på den i princip ofelbara källan inte bara till oerhörd kunskap utan också till sann glädje och visdom, nämligen Wikipedia:
"Florence Foster Jenkins, född 19 juli 1868 i Wilkes-Barre, Pennsylvania, död 26 november 1944 i New York City, New York, var en amerikansk "sopran" som genom sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga blev musikhistoriens stora oefterhärmliga skräckexempel. Hennes spontana intonationsteknik, oväntade tonartsbyten och pulsbefriade rytm i kombination med ekvilibristisk uppvisning av höga toner, som enbart i undantagsfall sammanföll med originalnotbilden, kom inte att överträffas av senare sångargenerationer, inklusive de som har skolats av karaokekulturen."
Det där, mina vänner, är ord och inga visor. Och hur sorgligt det än kan tyckas är denna beskrivning såvitt jag förstår helt korrekt. Kvinnan ifråga kunde inte ta en enda ren ton. Åtminstone inte med vilje, vilket väl trots allt måste ses som en förutsättning för någon sorts musikalitet. (Eller vad säger mina musikaliska vänner och släktingar...?)
Ändå bestämde hon sig för att göra karriär som sopran. Och när ingen annan ville bekosta hennes konserter och inspelningar fick hon väl göra det själv. Själv är nämligen bäste dräng, und so weiter. Och tack vare denna beundransvärda beslutsamhet kan man än idag höra hennes desperata försök att bli något hon egentligen inte var.
Jag tycker inte att man bör skratta åt henne, vilket förstås är den första nästan oemotståndliga impulsen. Åtminstone för mig, som ju är en dokumenterat skadeglad skitstövel. Nej, istället tycker jag att hon är värd all respekt. Hon gjorde nämligen något hon trodde på, trots att ingen annan delade hennes tro. Det är så stor konst blir till; inte genom att göra det förväntade. (Det är förvisso också så stor galenskap uppstår, men det behöver ju inte nämnas i det här sammanhanget.)
Hennes envishet satte i alla fall ett tydligt avtryck i musikhistorien, och just på grund av detta är hon en klart lysande stjärna på mitt himlavalv av udda och rörande konstnärliga förebilder.
Men varför allt detta prat om Florence Foster Jenkins? Äsch, det är ju elementärt min käre Watson! Parallellen till icke förlagsutgiven författare som vägrar lägga sig ner och dö i uppgivenhet bland bunten refuseringsbrev utan istället ger ut sina böcker på egen bekostnad kan väl knappast bli mycket tydligare, eller hur? Beträffande den kvalitetsmässiga skillnaden mellan mina böcker och hennes musik finns kanske en del att diskutera, men det har ändå slagit mig - i mörka ögonblick, men dock - att jag själv kanske är litteraturens Florence Foster Jenkins? Totalt omedveten om min oförmåga, men trots det till glädje för alla mina läsare. Fast på ett sätt jag knappt ens velat föreställa mig...
Florence Foster Jenkins version av Nattens drottnings aria (hämndarian) ur Mozarts "Trollflöjten":
...och hur den egentligen ska låta (arian börjar vid 2:10):
