Det finns kommentarer man kan få som fritidsförfattare, och så finns det kommentarer. De förstnämnda brukar antingen vara välvilliga, eller - om kommentatorn ifråga är uppriktig - försiktigt kritiska. Man blir glad för båda sorterna. Det är förstås alltid trevligt när någon dunkar en verbalt i ryggen, fattas bara. Men det är faktiskt riktigt trevligt att få kritik också, eftersom man förhoppningsvis kan lära sig något av den och på så vis bli bättre.
Men så kommer vi då till kommentarerna. De där man inte glömmer i första taget eftersom de verkligen belyser hur usel man är som författare, bland mycket annat. Jag ska genast ge er ett exempel på vad jag menar. Hör upp nu:
När jag som bäst höll på med redigeringen av "Det obrytbara mönstret" lämnade jag ut manuskopior till några goda och brutalt ärliga vänner - de så kallade "provläsarna" - för genomläsning och bedömning. Några veckor gick, sedan kom kommentarerna.
Låt mig bara förklara det där med provläsare först: om man inte är en litterär stålman (nej, inga exempel) gör man fel när man skriver. Alltid. Det kan handla om så triviala saker som stavfel eller grammatiska kullerbyttor, vilka förstås är lätt åtgärdade när man väl fått upp ögonen för dem. Men det kan också handla om inkonsekvenser i handlingen (en karaktär som just gått ut genom en dörr går ut genom samma dörr igen fem meningar senare), faktafel, överdrivet fokus på någon för handlingen oviktig person, och så vidare. Listan på eventuella felaktigheter kan för övrigt göras mycket lång, om man är på det humöret. Och därför är det nödvändigt att någon annan läser manuset och hjälper en hitta alla "osynliga fel" innan det publiceras som bok.
Kommentarerna man får efter en sådan aktiv genomläsning brukar vara ungefär lika delar ris och ros. Ros kan kort och gott låta så här: "Wow!" (För övrigt sagt om Erik Johannesson, som det snart kommer att hållas boksläpp för. Snygg smygreklam, om jag får säga det själv.)
Ett exempel på kritik som jag gillar skarpt är "Att använda ordet ultrarapid är egentligen fel, eftersom det faktiskt syftar på tekniken att spela in film för fort, som sedan - när den spelas upp i normal hastighet - blir i slowmotion"(fritt återgivet ur minnet, och således långt ifrån ordagrant). Det provläsaren ifråga påpekade var ju onekligen sant, vilket jag förstås inte tänkt på tidigare. Om något går långsamt kan det ju rimligtvis inte kallas ultrarapid, som är latin för mycket snabb.
Ordet ultrarapid har sedan dess aldrig förekommit i mina böcker, vilket däremot ordet slowmotion gjort. Alltså bra kritik som man lär sig av.
En före detta provläsare (han har svårt att hinna med, därför före detta) lämnade emellertid en helt annan sorts kommentar till "Det obrytbara mönstret", och det var den jag syftade på i början av det här inlägget. Hans omdöme, inte bara om boken utan om hela mitt författarskap, löd enligt följande:
"Men du höll väl på med musik också? (Lång, menande paus. Bekymrat ansiktsuttryck.) Du kanske skulle fortsätta med det?"
Svaret blir nej. Om jag ska schavottera offentligt vill jag göra det med något jag åtminstone tror mig behärska hyfsat. Musik är visserligen också roligt, men risken är alltför stor att det kommer att låta som i exemplet nedan. Det tror jag inte att jag skulle känna mig helt bekväm med. Och som ni vet har jag ju redan varit där. Nästan.
"5, 4, 3, 1, offblast!" Jesus...
Tack till Patrick Thulin för musiktipset.
