Tisdag 26 juli, förmiddag - Le Clos d'Orval
Han är en nästan perfekt blandning av gubben Pettson och kapten Haddock: skägget, potatisnäsan, det något plufsiga ansiktet med de plirande ögonen. För att inte tala om rösten - en riktigt fransk röst raspig av ett halvt sekels calvadosdrickande och tobaksrökande. Engelskan är karaktäristiskt bruten med nästan parodiskt uttal, men ändå fullt begriplig. Han berättar, gestikulerar och plockar fram flaskor så mörka att innehållet nästan inte syns i dunklet i stenladan där vi befinner oss.
Mannen är hembrännare. Åtminstone skulle han nog ha kallats så i Sverige. Men här i Normandie är han istället prisbelönt calvadosproducent. Han och hans bror odlar äpplen som de sedan förvandlar till gelé, juice, pommeau och calvados och säljer lokalt tills det tar slut. Ingen stordrift alltså, men gjort med själ och hjärta. En gårdsbutik som bränner, lagrar och säljer sprit av god kvalitet - jag gillar tanken. Och mannen. Självklart köper jag en flaska och tar med mig hem.
När vi kör vidare längs de smala vägarna kantade av typiska normandiska häckar och med stora krucifix vid vägskälen inser jag plötsligt hur viktigt det här besöket på äppelgården blev. Pettson/Haddock satte ett spår. Ett som jag säkert kommer att bära med mig ganska länge - allra minst tills jag har druckit upp hans tolvåriga calvados buteljerad i kolsvart flaska...
