Det finns en brittisk TV-serie som heter Grumpy Old Men där kända medelålders män utgjuter sig å det grövsta om sådant som irriterar dem. Det är oerhört förvånande att produktionsbolaget bakom serien ännu inte hört av sig till mig.
Jag är kanske inte lika känd som Bob Geldof, Tim Rice eller Rick Wakeman. Ok, det köper jag. Men annars uppfyller jag med råge alla kriterier för att få vara med. Jag är sålunda medelålders, irriterad på det mesta, och har viss förmåga att ösa illvilliga och stundom välformulerade sarkasmer över alla företeelser som inte faller mig på läppen. Det mesta som är yngre än tjugo år, alltså.
Det här kommer knappast som en överraskning för någon i min bekantskapskrets, i synnerhet inte för min fru som vid varje - ja, varje - hundpromenad tvingas lyssna på mitt gubbknorrande om än det ena, än det andra.
Inget är bra. Det vill säga; inget är så bra som det var förut, när jag var yngre. Ta bara detta med melodifestivalen. (Eller "Stora mello", som spektaklet visst numera kallas på Bolibompa-språk. Alltså i motsats till "Lilla mello", som är exakt samma sak men med ca fem år lägre medelålder hos de fantastiskt talangfulla deltagarna.)
Jag råkade se några nummer ur semifinalen i torsdagskväll, och jag säger som min chef brukar säga: jag är inte särskilt imponerad. Om syftet med "Stora mello" är att ytterligare befästa mainstreamkultur som är så mainstream att det gör ont inte bara i all världens botox-stinna "bloggerskor" med storhetsvansinne och groteskt svullna munläppar (det senare ett språkvidrigt förtydligande för undvikande av smaklösa missförstånd), utan dessutom och till och med i Kaj Kindvall - ja, då har man antagligen lyckats.
Låt oss ta Sveriges tävlingsbidrag som exempel. Jag har inget emot Eric Saade som person eftersom jag inte känner honom (för då hade det möjligen varit en helt annan sak), och följande kritik riktar sig inte mot honom. Men låten...
Jag frågar mig fortfarande, som före detta låtskrivare av diverse syntpop- och instrumentalalster, hur det är möjligt att skriva en låt som är så utstuderat förutsägbar att till och med solens uppgång ter sig som ett under av oförutsägbarhet vid en direkt jämförelse. Varför vill man tillverka en låt som redan är tillverkad en miljon gånger, men som ändå är ny på något idiotiskt och fullständigt obegripligt sätt? Jo, därför att mainstreamkulturen eftersträvar igenkänning. För det är ju så tryggt och bra. Och precis det som jag avskyr i all konst, men i synnerhet i musik...
Jag brukar föreställa mig ljud och harmonier som färger. Stråkar är blå, bas är svart och gitarr har en brun eller spretigt grafitgrå nyans, beroende på klang och grad av distorsion. Progressiv rock brukar vara ett färgsprakande fyrverkeri, ett veritabelt kinderägg fullt av glädje och totalt oväntade överraskningar; jazz en djupblå, mjuk sammetsduk; metal en betongkloss av kondenserad, rödglödande ilska. Popular är blekt, blekt beige. I bästa fall...
"Du behöver ju inte titta!" säger nu beundrare av ESC och Krister Björkman. Och det äger onekligen sin riktighet. Alltså är det precis det jag inte tänker göra. Titta, alltså. Vad mig anbelangar får gärna hela festivalen stoppas upp i ett mörkt hål, förslagsvis i nämnde festivalgeneral där det sannolikt - och som av en lycklig slump - ändå borde vara ganska gott om plats.
Vet ni, ibland önskar jag att jag hade min gode vän N:s förmåga att obehindrat sprida multipla sarkasmer omkring mig. Och att dessutom göra det med gott samvete. Men jag kommer att bli bättre, tro mig. Dagens "fundering" ter sig redan som en formlig fontänsarkasm i jämförelse med mycket annat jag kläckt ur mig det senaste halvåret.
Till sist måste jag dessvärre tillkännage att det kommande boksläppet antagligen kommer att skjutas upp till slutet av augusti eller början av september. Men mer om det inom kort.
Här har ni en sorts mainstreamlåt, men ändå inte. Och det här gillar jag faktiskt, tro det eller ej...
