Här har jag gått ett helt liv (fast jag blir gärna äldre, det var inte så jag menade...) i den naiva tron att Walt Disney bara var någon sorts påhittig, önsketänkande sagofarbror med känsla för vackra men tyvärr helt overkliga miljöer. Och så snubblar man över dem när man minst anar det!
Tidigare har jag skrivit om ett besök i en trivsam liten Biergarten i Berlin där man bara väntade på att de sju dvärgarna skulle komma in och hej-håa, nysa, rodna och spela träorgel. Det var alldeles, alldeles... underbart, minsann. I synnerhet för en desillusionerad själ som min, som för länge sen sett sig alltför mätt på plast, rostfritt stål och IKEA-design.
På Disneyland eller i andra nöjesparker försöker man sig ibland på att återskapa de där filmiska sagomiljöerna med medeltidsdrag, men det blir aldrig annat än glasfiberkulisser man får uppleva. Såvida man inte åker till några platser där allt istället är helt och hållet äkta:
Tisdag 26 juli, eftermiddag - Beuvron-en-Auge
Man kan bli salig för mindre: under den tid jag befinner mig i den lilla och egentligen totalt osannolika korsvirkesbyn ser jag inte ett enda fult hus. Det har aldrig hänt förr. Avsaknaden av betong och fasader i glas och stål är oerhört befriande.
Det finns inget särskilt att göra här, mer än att bara titta. Men det räcker. Länge...
Tisdag 26 juli, kväll - Mont-Saint-Michel
Från land ser det ut som om ovan nämnde Disney varit framme igen. Eller Peter Jackson, i ett tämligen lyckat försök att skapa ett verkligt Minas Tirith för turister. Men det är först när jag börjar arbeta mig fram genom de trånga gränderna som leder upp till klostret som jag på allvar förstår att det här är något annat. Det är en förverkligad bild av begreppen "den höga" respektive "den låga" världen.
Nunnorna som kommer gående två och två ner genom staden bor i den höga världen, där andligheten är överordnad allt. Den låga världen - det vill säga staden som klänger sig fast på berget nedanför klosterområdet - är en veritabel turistfälla, där personlig vinning är drivkraften bakom det mesta. (Eller vad sägs om 10 euro för en flaska vatten...?) Ingen annanstans har det varit så tydligt och så enkelt att se.
Men missförstå mig inte: platsen är bedövande vacker och jag njuter. Varför är sådana här ställen så sorgligt sällsynta?
Måndag 25 juli, middag - Torget vid katedralen i Bayeux
Stenhus, trånga gator, ett torg inte mycket större än tio parkeringsfickor på Väla. Och så en gigantisk katedral som höjer sig över i princip hela staden. Solen dränker gatorna i gult ljus och steker i nacken på den som vågar sig ut ur skuggan. Jag svär, eftersom det dels varit svårt att finna parkeringsplats, och dels varit svårt att förstå parkeringsreglerna när jag efter många om och men och olagliga u-svängar äntligen lyckats hitta en.
Men irritationen rinner fort av när jag ser mig omkring. Återigen dyker frågan upp: varför ser det inte ut så här där hemma?
Fast det gör det ju, tänker jag sen. På friluftsmuséet Fredriksdal eller i Gamla Linköping, exempelvis. Kul att politikerna sparade något litet åt eftervärlden i alla fall.
Tänk att det faktiskt fortfarande finns länder där varje liten by, varje stad är vacker som ett svenskt friluftsmuseum. Eller vacker som en Disneyfilm, för den delen...
