Dagens försenade inlägg - det skulle ha publicerats för minst en vecka sedan - är mindre en litterär skapelse än en rent visuell, vilket jag hoppas ni läsare har överseende med. Se det som en välbehövlig(?) paus från intellektuellt arbete, om det får er att känna er mindre onyttiga. Och om man ska vara nogräknad är det faktiskt inte värre att läsa dagens inlägg än att läsa en bok genom att uteslutande titta på bilderna. Men nu kör jag igång:
Upprinnelsen till detta inlägg går att finna i det senaste i raden av min frus många frisörbesök. När hon kom hem och visade en inte helt obetydlig tillfredsställelse över vad frisören åstadkommit den här gången, kunde jag inte låta bli att högt kommentera det alla i familjen genast såg. Nämligen att hon tack vare sin nya frisyr nu starkt påminde om en seriefigur.
Det är sådant som inte sägs ostraffat. Men för att något mildra skadan av mitt klavertramp, tänker jag därför nu presentera tolv andra mer eller mindre kända personer som i likhet med min ilskna fru också uppvisar stora yttre likheter med andra människor. Eller seriefigurer. Eller djur, för den delen.
Och just det: vill ni veta vilken seriefigur min fru numera liknar är det bara att skrolla längst ner i det här inlägget. Och kom inte och påstå att jag har fel...
Det svenska språket är fullt av användbara ord. I stort sett alla (åtminstone alla "godkända" ord) är samlade i SAOL, Svenska Akademiens Ordlista. Där finns alla orden uppräknade i bokstavsordning, från "a" till "övärld". Men inte någonstans finner man ordet "pilledutt".
Jag, som är en man som tycker om att leka med ord, finner detta gott. Ord som "pilledutt" hör inte hemma i ett så civiliserat verk som SAOL. Å andra sidan är jag kanske en aning konservativ när det gäller språket. När jag själv skriver blir det inte mycket "sa" eller "dom", utan snarare "sade" och "de" eller "dem". Till och med i SMS. Men oavsett medium: definitivt INTE pilledutt!
Ändå hör man detta ord till förbannelse och i de mest skiftande sammanhang:
Jag har en pilledutt på min dator!
Jag såg något flyga över himlen. Först trodde jag att det var ett UFO, men sedan insåg jag att det var en pilledutt.
Min bil startade inte, för jag hade fått pilledutt i tanken.
Jag förstår inte varför, men jag verkar ha fått klåda i min pilledutt.
Och så där håller de på, pilledutt-människorna. De använder ordet till allt som de inte finner ett riktigt ord för. Vilket gör att man efter att ha tvingats uthärda ett högfrekvent användande av p-ordet frestas misstänka att deras ordförråd ter sig något bristfälligt, för att uttrycka sig diplomatiskt.
I mina öron låter pilledutt lite barnsligt. Ungefär som "paleverstej" (leverpastej) eller "safan" (fasan, syftande på hönsfågel och inte på något obehagligt). Barnsligt. Men inte gulligt. För Guds skull, inte gulligt!
Smaka på ordet. Säg det högt. Gärna flera gånger och gärna framför en spegel. Om någon därute lyckas säga det utan att låta som en gnällig pajas och samtidigt se ut som en efterbliven idiot bjuder jag personen ifråga på middag. På Helsingborgs finaste restaurang om så krävs. Eller om ni hellre föredrar Ljungbyheds, vilket i så fall torde vara Spångens Gästgivaregård. Om det blir det senare kan ni förresten passa på att ikläda er en Edvard Persson-hatt för att fullkomliga bilden av er som imbecill fåne och skam för människosläktet.
Men hatt eller ej: jag skulle under alla omständigheter tro att jag får avnjuta den måltiden på egen hand...
Men över till själva ordet pilledutt:
Vad betyder det egentligen? Och stämmer det verkligen att det inte finns på riktigt?
På fråga B svarar jag otvivelaktigt "ja". Om det fanns skulle det nämligen stå med i SAOL, och i så fall mellan orden "pilla" och "pilleknarkare". Men där är det tomt, bara så ni vet. Och kolla själv här, om ni inte tror mig på mitt ord.
Fråga A är svårare att svara på. Eller kanske enklare, när allt kommer omkring. Pilledutt används som jag tidigare sagt när man inte vet vad man ska kalla en sak eller företeelse. Alltså betyder ordet allt. Eller inget. Välj själva.
Lite mer komplicerat blir det förstås av att det faktiskt finns - åtminstone i det här fallet - en sak som heter pilledutt på riktigt, och alltså i så fall inte bara är en sak som uteslutande existerar i huvudet på... olika människor. Närmare bestämt gäller detta tingesten p-pilledutt, vilken säljs av konstnär, designer och butiksägare Anna Doll. Orkar ni inte klicka på länken kan jag berätta att denna p-pilledutt är en p-biljetthållare i tvivelaktig design, varken mer eller mindre.
Ja, jag vet. Livet är tröttsamt. Och jag är inte på något sätt bättre än någon annan. Men gör mig ändå en liten tjänst för att åtminstone något lindra mina plågor: strunta vänligen i att använda ordet pilledutt i min närvaro. Tack.
(Och ja; det stämmer. Vi hade paleverstej på smörgåsarna när jag var liten...)
Först tänkte jag skriva om historia i dagens inlägg. Raljera lite över mänsklighetens strävan att uppnå ett odefinierat något, vilket nästan alltid resulterat i apspel och pajaserier snarare än det avsedda. Det kunde ha blivit kul, men idén förkastades när alla roliga exempel uteblev och jag somnade med händerna på tangentbordet.
Sedan tänkte jag skriva lite om att jag inte hinner med mitt liv, därför att det är fullt av saker jag försöker hinna med. Det blev ärligt talat inte heller särskilt roligt, så "det tar vi och skiter i", för att citera Astrid Lindgren.
Istället ska jag skriva om ett mörkt kapitel i min egen historia, trots att risken är uppenbar att jag kommer att få lida för denna min öppenhjärtighet. Minns exempelvis inlägget "Kriminalitet och en dålig hårdag" från den 31 oktober: öknamnet "Langar-Hasse" blev utan tvivel det mest handfasta och bestående resultatet av den ärligheten.
Men vad vore livet utan dumhet? Perfekt, antagligen. Men eftersom perfektion bara är en abstraktion (där fick jag till det!) ska jag istället berätta den sanna och inte helt angenäma historien om när jag skulle lära mig att spela säckpipa. Vi tar det från början. Nästan, åtminstone:
För många år sedan hade jag bestämt mig för att jag ville lära mig spela säckpipa. Inte de där skotska flerpipiga monstren som man behöver både kilt och kompressor från Biltema för att driva, utan en spansk mer modest variant med spelpipa och en enda bordun. En bordun är förresten en pipa som spelar samma ton hela tiden, för er som inte känner till terminologin beträffande säckpipans anatomi och funktion. Den skotska varianten har tre stycken, den spanska (och svenska med flera) har bara en, som jag sade.
I alla fall: jag skaffade mig efter visst detektivarbete en säckpipa på krokiga vägar (som inte ska gås in på här, det får vara någon måtta på öppenhjärtigheten). Anskaffandet var under alla omständigheter det minsta problemet, skulle det snart visa sig med smärtsam tydlighet. Värre blev det nämligen när jag försökte få ljud i eländet.
Om ni har barn händer det säkert emellanåt att de kommer med sådana där ballonger som knappt går att blåsa upp, och vill att ni ska blåsa upp dem. Som ansvarskännande förälder gör man givetvis då sin plikt, och riskerar därmed att både spräcka trumhinnorna och missfärga underkläderna till ingen nytta, eftersom ballonghelvetet aldrig blir mycket större än en liten knytnäve, hur mycket man än blåser.
Precis så är det att blåsa i en säckpipa.
Förutom att luften man just blåst in genast haft oförskämdheten att pysa ut i andra ändan (av säckpipan). Dock alltid utan att det kommer ens det minsta ljud.
De första dagarna av dylikt stumt blåsande tror man att det är något fel på instrumentet, men inser sedan efter samtal med mer erfarna säckpipespelare att det trots allt är helt i sin ordning. Det ska inte vara lättare än så. Nähä?
Om man inte är en förståndig människa och ger upp här, kommer man faktiskt förr eller senare till en punkt där säckpipan börjar ge ifrån sig ljud. Förvisso som vore den en döende säl, eller möjligen en ytterst brunstig älgtjur, men dock. Det är inte vackert, men det låter åtminstone.
Själv tränade jag upp mig till den nivån i mina svärföräldrars trädgård, förvisso till grannarnas förtvivlan men åtminstone till främjande av djurlivet strax utanför tomtgränsen. Varken förr eller senare har man sett så många kåta älgkor på så liten yta samtidigt. Åtminstone inte i Ljungbyhed.
Nå. När jag till sist efter mycken vånda (både min egen och grannarnas) passerat djurlätesstadiet, kom jag in i ambulansstadiet. Det uppstår när man inte riktigt hinner med att blåsa in så mycket luft som samtidigt pyser ut genom piporna, men ändå tillräckligt mycket för att ljudet inte ska dö ut helt. Vid övning låter det helt enkelt som om det kommer något sorts utryckningsfordon körande, fast med något nasala sirener. Det är fortfarande inte vackert. Men högt.
Hemligheten med ett framgångsrikt säckpipespelande är föga överraskande följande: det gäller att vid varje tillfälle hålla ett jämnt tryck i säcken som man har klämd under ena armen. När man blåser in luft måste man samtidigt lätta lite på trycket (jag undanber mig vänligen grova och plumpa skämt om denna formulering) i säcken, annars stiger tonen. På samma sätt måste man klämma hårdare på samma säck när man slutar blåsa för att kippa efter luft. Klarar man inte att automatiskt kompensera för denna växelvisa tryckförändring, blir det ofrånkomligen snarare ambulans än skön(?) musik.
Jag kan med viss stolthet berätta att jag passerade även detta stadium i min strävan att bli pipare, redo att spela på medeltidsfestivaler och barndop. Återstod bara att öva in några lyssningsbara melodier, vilket tycktes vara ganska lätt med tanke på vad jag redan gått igenom, inte minst ifråga om förnedring och social utfrysning. Men det var nu jag slutligen stötte på det sista och avgörande hindret för min karriär som musiker specialiserad på nästan utdöda instrument. Ett hinder som snart skulle visa sig oöverstigligt.
På den här tiden bodde jag och min familj i ett radhus. Våra grannar var tåliga, men hur det än var kunde man ju inte begära vad som helst av dem. För att undgå vräkning var jag därför förvisad till lägenhetens källare så fort jag kom dragandes med den av min familj allt mer avskydda säckpipan. Jag tror att min fru tänkte att jag gjorde minst skada under jord, men hon kan också ha resonerat på något annat för mig obegripligt sätt. Kvinnors obefintliga förståelse för njutbar musik har jag nämligen aldrig förstått mig på.
Jag tog alltså plats i tvättstugan, stängde dörren och satte igång att öva. Det tog inte två minuter förrän jag upptäckte en stor - och då menar jag verkligen STOR - spindel som i panik kommit framspringande från något mörkt hörn där den suttit och tryckt. Jag kallade omedelbart och i högljudd falsett på hjälp, och min fru - som innerst inne är en vänlig själ - kom genast ner och dödade monstret. Sedan hon gått kunde jag återuppta övningen, bara för att upptäcka att ännu en spindel lockats ut ur sitt gömställe av säckpipans förtrollande toner. Eller om det var olidligt gälla. Jag vet inte riktigt eftersom jag alltid fann för gott att öva med hörselskydd.
Nytt falsettskrik, varpå irriterad fru kom och eliminerade spindel nummer två.
Och så där höll det på. Jag misstänker att ni inte tror mig, men varje gång jag satte igång att tuta kom diverse kryp framrusande i panik, varpå jag själv drabbades av ungefär samma känslor. Till sist blev det naturligtvis ohållbart. Det går inte att spela säckpipa om man hela tiden misstänksamt måste hålla ögonen på väggar och golv.
Jag provade att i protest spela i andra rum, men resultatet blev varje gång det samma: panik bland husets inneboende insekter och leddjur.
Till sist tvingades jag ge upp, och nu hänger min spanska säckpipa som ett fint pynt på väggen i min musik- och datorhörna, intorkad och därmed ofarlig. Resultatet av detta sedan länge insomnade äventyr blev bara att jag än i denna dag då och då tvingas svara på illasinnade frågor om hur det går med mitt säckpipespelande. Dessa frågor brukar jag visserligen kunna ducka för, men när man frågar mig om jag bar kilt när jag övade blir jag förbannad. För det får väl för höge farao finnas gränser! Säckpipan var ju spansk, inte skotsk! Dumskallar...
Här är en tysk som spelar på en likadan säckpipa som den ovan beskrivna. Han börjar inte tuta förrän efter halva klippet, men det är nästan värt besväret att vänta...
Det är väl fint så, om det inte vore för att hon planerar att klä ut sig.
Jag vet, ni tycker inte att det låter särskilt oroande med lite tokroliga kläder. Och det hade inte jag heller tyckt, åtminstone inte om hon bara tänkt använda det gamla vanliga, d v s några av sina spexkläder. För det där med att hon allt som oftast lyckas se dum ut är jag som ni säkert förstår tämligen van vid. Och det är ju bara bra, eftersom hon tillhör den lilla men lyckliga skara som får betalt för att se lite imbecill ut, till massornas outsägliga glädje.
Själv får jag förresten inte öre fast jag gör exakt samma sak. Dagligen, dessutom.
Men nu är alltså måttet rågat. Mitt under vår för övrigt stilla kvällsmåltid släppte hon plötsligt bomben: hon hade för avsikt att rulla in sig själv i gladpack. Förvisso fullt påklädd under den genomskinliga folien, men ändå.
Har ni sett hur man ser ut om man trär en nylonstrumpa över huvudet? Just det, man blir åtminstone inte vackrare, även om man för all del kan bli en hel del annat. Som t ex misstänkt för antingen terrorism, allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen förberedelse för bankrån. Eller varför inte langning? ;)
Poängen är i alla fall att man genom att stoppa huvudet i en strumpa ofrånkomligen får ett något ofördelaktigt utseende, alldeles oavsett vilket utgångsläge naturen har begåvat en med. Snygg blir oundvikligen ful, med andra ord. Och utan undantag.
Och beträffande nylonstrumpan är det ändå bara huvudet som berörs. I det här fallet skulle som jag sade hela kroppen tryckas in i folie. Förstår ni vart jag vill komma?
Enligt min mening skulle en sådan förklädnad visserligen kunna vara oerhört effektiv på ett högst destruktivt sätt, men samtidigt knappast att föredra om man ska gå på fest. Tänk bara så besvärligt det kommer att bli när man plötsligt (och för sent) upptäcker att man måste gå på toaletten. Då skulle jag sannerligen inte vilja vara i min frus folie.
Del två:
Som alla läsare av denna blogg säkert känner till, har jag lite svårt för reklam. Främst den där dumdryga sorten, den som flitigt förekommer i exempelvis de kommersiella radio- och TV-kanalerna. (Var annars, förresten...?)
Men nu ska jag alltså kasta en av mina halvhjärtade principer överbord och själv göra lite reklam, eftersom det gynnar ett behjärtansvärt fenomen. Mig själv, nämligen:
Kommer ni ihåg det gamla insomnade syntbandet Cyclotron som jag hade tillsammans med min bror Per? Det tynade sakta bort någon gång under 2006, om jag minns rätt. Men nu visar det sig att C bara varit en liten aning skendöd, och under december kommer att börja släppa ifrån sig lite nytt material.
Och det är alltså här vi har själva pudelns kärna, som det heter. Alla nya låtar (och redan även en del gamla) kommer att kunna laddas ner gratis och i sin fulla längd från www.tindeck.com. Dessutom har C fått en egen Facebook-sida som jag tycker att ni inte ska missa, främst för att allt rörande C kommer att publiceras den vägen.
Och varför inte förnedra mig helt och hållet när jag ändå håller på: gör som 29 andra redan gjort - tryck på knappen "Bli ett fan"! Ni är i så fall i gott(?) sällskap med bl a gymnasieelever, musiker, boulespelare och en eller annan öldrickande skotte.
Slut på konsumentupplysningen. Ja, och det här inlägget.
Tillägg 091202:
Jag har av oklar anledning blivit ombedd att lägga upp den här bilden i min blogg, men att under inga omständigheter tala om vilka de gladpacksinklädda personerna på bilden är. Ok. Men jag kan i alla fall berätta att ingen av de två kvinnorna till vänster är min fru...
Visst har även ni drabbats av dessa små (ofta obetydligt små) men irriterande störningar som efter ett tag tycks ta rent gigantiska proportioner? Behöver ni veta något om dem går det bra att fråga mig. Jag vet allt om dem. Och när jag säger allt menar jag verkligen ALLT.
Så där blir det nämligen när man är beroende av någorlunda lugn och ro för att kunna prestera något som åtminstone i ens egen värld ter sig som något viktigt. Och just denna vecka har verkligen mitt tålamod prövats vad gäller dessa små men ytterst påträngande fenomen.
Det har väl inte kunnat undgå någon läsare av denna blogg att jag skriver böcker. Eller rättare: försöker.
Föreställ er nu följande: ni sätter er ner i den mest bekväma sittmöbel ni hittar, startar datorn och letar upp stället i texten där ni senast slutade ert fantiserande. Ni försöker komma ihåg vad det aktuella textsegmentet skulle leda till, och lyckas nästan - men bara nästan - fånga det. Just i det avgörande ögonblicket bryter dessvärre helvetet löst via ett gigantiskt (och något osynkat) trumsolo i ett spel av Guitar Hero-typ. Bom-chack-tzing-boing, och så vidare.
Ni kapitulerar genast eftersom ni vet att det här är en strid som inte under några omständigheter går att vinna, och flyttar er till ett annat rum i hopp om att få aningen mer lugn och ro. Det underlättar nämligen vid allt intellektuellt arbete om man hör sina egna tankar, sägs det.
I nästa rum ni slår er ner sitter det en värmepump, och efter fem minuter under utblåset har er kroppstemperatur stigit till minst 39 grader och datorns fläkt börjat gå plågsamt och konstant.
Hjärnan strejkar och ni börjar bli lite lätt irriterad över att världen är en så utstuderat ond plats. Ni gör då vad varje någorlunda vettig människa skulle göra - försöker hitta en ny fristad. Men finner naturligtvis ingen vid första försöket eftersom alla föga överraskande verkar vara upptagna av andra familjemedlemmar.
Då går ni ett varv till med den skållheta datorn under armen och inser slutligen att det enda ställe som åtminstone till viss del uppfyller kraven på lugn och ro är sovrummet. Nackdelen är förstås att man först måste tömma den enda stolen från sängöverkast, kuddar och annat nödvändigt som nästan aldrig används men som ändå måste finnas på plats. Det är ett i sammanhanget försumbart problem.
När det slutligen är gjort slår ni er äntligen ner och finner till er inte obetydliga förtret att ni totalt glömt bort vad ni hade tänkt skriva. Då backar ni i texten och försöker hitta den borttappade tråden, men finner istället ett par stavfel och dåliga formuleringar som ni genast måste åtgärda. När ni sedan efter många om och men till sist kommit fram till stället där berättelsen ska fortsätta, ringer telefonen. Eftersom ingen svarar (trots att hela familjen är hemma och utan tvivel hör det alltmer påträngande ringandet) suckar ni trött, sätter undan datorn och tar ert ansvar som telefoniabonnent. Bara för att upptäcka att den som ringer tydligen tröttnat på att vänta, och därför lägger på i samma sekund ni lyfter luren.
Ni går upp till sovrummet igen, sätter er tillrätta, skriver tre meningar och faller därpå i lätt men välgörande sömn, eftersom arbetsdagen varit av typen "tämligen vedervärdig", och därför ganska tröttande. Ni vaknar med ett ryck efter tio medvetslösa minuter och försöker föga framgångsrikt låtsas som om ni överhuvudtaget inte alls är trött, och gör därefter ett nytt, tafatt försök att gå vidare i berättelsen.
Då kommer yngste sonen och talar om att han har tråkigt. Inte en gång. Inte två heller, utan precis så många gånger som krävs för att man ska känna sig redo att be honom fara åt... att gå ner till hans mamma. Som - kryper det snart fram - visar sig vara den som skickade upp honom från början.
Ni ber honom vänta en liten stund medan ni avslutar meningen med den där intelligenta formuleringen ni just tänkte skriva, innan den försvinner. Bara för att upptäcka att den redan är borta. Oåterkalleligen.
Varpå ni svär grovt och högljutt medan ni desperat försöker hitta på en ny formulering, men självklart misslyckas därför att ni distraheras av att datorns batteri just tar slut och skärmen blir svart. Varefter telefonen ringer igen.
Det är då ni ger upp och tänker att det nog kommer att gå bättre en annan dag. Att det nog kommer att vara lite lugnare i huset imorgon. Att ni inte kommer att vara lika trött och inte kommer att störas av vare sig telefon, TV, grannens bjäbbande hund, äldste sonens ytterst påträngande fuzz-dist, torktumlarens svoschande, eller ens er egen ständigt närvarande ångest inför det faktum att ingen kanske någonsin vill läsa det ni skriver.
Men å andra sidan: att sitta i ett tomt och tyst hus kväll efter kväll med aldrig så mycket arbetsro skulle vara mycket värre än att som nu befinna sig i ett hem med visserligen störande människor, men som alla bryr sig om er.
Det om något är väl värt att tänka på när det känns lite surt och motigt. Eller hur?
I september skrev jag ett inlägg som fick rubriken "misantropi". Misantropi är ett fint ord som betyder att man känner kanske inte direkt hat, men åtminstone ett starkt ogillande inför det mänskliga släktet. Man är lite folkilsken, helt enkelt.
En av mina nära vänner påpekade försiktigt att man eventuellt kunde uppfattas som en aning dryg om man alltför tydligt uttryckte sådana åsikter, vilket på intet vis hindrade mig från att vällustigt fortsätta rulla mig i mänsklig dumhet. Inte minst min egen, vilket kommer att bevisas lite längre ner i texten.
Till viss del kan detta misantropiska beteende skyllas på mitt så kallade författande. Under denna period var jag nämligen mitt inne i ett avsnitt där min huvudperson liksom kommer på kant med resten av samhället, eller åtminstone med de fullständigt vedervärdiga människor han dagligen kommer i kontakt med. Han har med andra ord en högst giltig anledning att hemfalla åt ett visst mått av pessimism, vilket jag i så fall också borde ha när jag tänker efter. Hmm... Men jag borde väl inte... Nej.
Jag kan förstås skylla på att det är förvånansvärt lätt att ryckas med av sådant man är djupt involverad i, som i mitt fall bokskrivande. En kanske inte helt okänd parallell återfinns förresten i den gamla men oslagbara TV-serien "Fawlty Towers", eller "Pang i bygget" som den hette på svenska. Ja, inte i själva serien egentligen, utan bakom kulisserna.
John Cleese blev nämligen sin rollfigur Basil Fawlty (se bild nedan) även sedan han slutat arbeta, vilket inte oväntat ledde till skilsmässa från hustrun Connie Booth, som för övrigt spelade Polly i samma serie. Det är som sagt mycket lättare än man tror att ryckas med.
Jag är alltså i gott sällskap. Men tro nu för allt i världen inte att jag är något välartat undantag från det där med mänsklig dumhet. Nej då, jag är precis lika korkad som alla andra. Låt mig ge er några konkreta exempel (vilket jag alldeles säkert snart kommer att ångra):
Igår skulle jag göra grönpepparsås åt mig och mina barn. Det gick bra tills jag skulle bestämma hur mycket grönpeppar som behövdes för att sätta smak på såsen.
Först hällde jag i lite. Då smakade det inget. Sedan hällde jag i lite mer. Det smakade fortfarande inget. Då tröttnade jag och hällde jag i hela burken.
Vill ni att jag ska fortsätta, eller räcker det med att berätta att min yngste son fick tårar i ögonen och sade "Det är starkt, pappa!"? Eller att den äldste försiktigt föreslog att man kanske skulle försöka sila bort pepparkornen innan man fortsatte äta? Nej, jag tror ni fattar grejen...
Eller när vi var i Paris för ett par år sedan och ett franskt fyllo sade något obegripligt till oss, och jag glatt svarade på vad jag trodde var kanske inte felfri, men dock franska att jag inte talade franska. Vilket tydligen inte han heller gjorde, för han fattade inte ett ord av vad jag sade. Men dum såg han ut, och det var i alla fall helt och hållet min förtjänst. Det smittar, nämligen.
För att inte tala om den gången jag höll på att skjuta ihjäl vår granne med en hemmagjord ballista. Det där är förresten så hemskt att jag inte gärna talar om det. Men har jag börjat så är det väl lika bra att bita i det süra äppel.
Först och främst: en ballista är i princip ett jättestort armborst. Min var kanske inte riktigt i klass med de medeltida förebilderna, varken vad gäller storlek eller prestanda. Den var nämligen tillverkad av en glasfiberpilbåge och några brädbitar, men ändå absolut tillräckligt stor för att kunna ställa till med förfärliga skador om det ville sig illa.
Det ville det sig nästan. Jag hade laddat med en av mina "bultar" (så kallas de korta pilar som används i armborst), vilka var gjorda av lätt modifierade dartpilar. Jodå, ni läste rätt. Kompletta med 5 cm ytterst vass spets.
Jag hade av idag totalt obegriplig anledning bestämt mig för att göra ett skjuttest i vår trädgård, utan att för ett ögonblick reflektera över hur lång räckvidd mitt hemmagjorda mordvapen hade. Just som jag skulle skjuta, kom grannens dotter gående på grusgången utanför vår häck. Och i just det ögonblicket valde mitt hemmabygge att gå av, alldeles av sig själv. Hon är säker, gamla Bettan, och så vidare.
Därefter gick allt mycket snabbt: pilen flög iväg, missade flickan med en hårsmån och studsade tillbaka in i vår trädgård efter att ha träffat huset på andra sidan grusgången. Någon hördes andlöst fråga om det där var en pil? Jag gömde mig under ett bord utan att besvara frågan, varpå jag sedan skyndsamt demonterade mordvapnet när faran var över. Jag blir fortfarande kallsvettig när jag tänker på det där.
Avslutningsvis tänkte jag avslöja att Cyclotron - det där gamla syntbandet, ni vet - arbetar på nytt material. (På tal om dumhet...?)
Men eftersom det inte är bra att snöa in på saker (se ovan) måste man se till att variera sig. Därför delar jag idag med mig av en helt annan musikstil, mer kraftfull och alldeles avgjort mindre elektronisk, som jag lyssnar på när jag behöver rensa huvudet från arpeggion och komprimerade bastrummor. Det är inget konstigt, bara några fransoser som spelar gitarr och sjunger. Lyssna gärna...
Efter en hel vecka i sängen med den berömda svininfluensans lillasyster musförkylningen (det låter mycket trevligare än det var) är det inte så lätt att komma på något att blogga om. Men jag får väl försöka, trots allt:
Sentimentalitet.
Denna fantastiska, stora och (i sällskap med andra människor) lätt pinsamma känsla som ibland överfaller en när man rörs av något man läst, sett eller lyssnat på. Som av vissa anses som en icke önskvärd svaghet, och av andra som bevis för att man är en äkta människa med äkta känslor.
Den återfinns överallt, t ex i Strindbergs Röda Rummet, där det i vissa avsnitt ständigt tjatas om sentimentalitet som något som till varje pris bör undvikas. Den finns dessutom som alla biobesökare vet i en något vulgariserad form i slutet av i stort sett varenda Hollywoodfilm. Ni vet, där det förväntas att publiken unisont ska utbrista "Åååh..." och sucka hänfört och gärna ljudligt.
Just denna senare form har jag personligen minst sagt lite svårt för. När någon talar om för mig att jag ska vara sentimental reagerar jag nämligen tvärtom och skrattar gärna rått istället. Som exempelvis i TV-program där man förvandlar fattiga amerikaners slumhus till lyxvillor så att de hela tiden och ofta omotiverat utbrister "Oh my god!" tills man bara vill kräkas på dem. (Det är alltså inte lyxvillorna som talar utan amerikanerna som förväntas bo i dem. Löjligt syftningsfel, jag vet...)
Om jag kan vara obstinat? Gissa om...
Dock, viss sentimentalitet är ofrånkomligen vacker. Om jag påstod något annat skulle jag ljuga, vilket alla som läst mina böcker redan vet mer än väl.
Ta till exempel scenen ur Det obrytbara mönstret där Anna sitter hos sin döende bror Johan. När jag skrev den grät jag nästan. Och när hon så småningom återfinner honom - och förlorar honom på nytt - i en annan tid och i en annan skepnad grät jag inte bara nästan, utan verkligen.
Det finns utan tvivel något oerhört vackert i det sorgliga, något som tål att pekas på om och om igen. Något som får kvinnor att falla i gråt (eftersom de inte behöver låtsas oberörda), och män att svälja hårt (eftersom män i vår tid inte gråter utan bara sväljer hårt). I just det avseendet är jag förresten ytterst omanlig, vilket en del människor i min närhet mer än gärna påpekar för mig så ofta de får tillfälle.
Annat var det förr i tiden. När Gustav III blev skadeskjuten på den där berömda operamaskeraden (nu pratar vi sent 1700-tal) både grät och svimmade hans bröder och övrig uppvaktning när de kom för att hälsa på honom efter attentatet. Själv skojade han bort hela saken, vilket förstås inte hindrade honom från att dö efter några veckors svåra plågor.
Och under det krigiska och synnerligen brutala 1600-talet - när man för övrigt slaktade folk som om begreppet "människovärde" överhuvudtaget inte existerade - grät man floder för sådant vi idag skulle betrakta som löjliga bagateller. Eftersom den nedtecknade och därmed kända historien till nittionio procent handlar om män, är det alltså de som åsyftas här. Just det, det var de råbarkade männen som grät. Och tro nu för all del inte att de var några fjollor eller mesproppar. Tvärtom, alla grät, och dessutom offentligt: fältherrar, kungar och krigare. Fint, mindre fint och till och med uselt folk. Det ansågs manligt att gråta. Om man däremot aldrig fällde några tårar, betraktades man som förhärdad och sannolikt inte riktigt frisk i huvudet.
Men min egen, högst personliga sentimentalitet, alltså.
När man är sjuk finns det inte mycket att sysselsätta sig med. Man kan läsa en bok, förutsatt det inte sticker i näsan så att ögonen konstant rinner och liksom förstör upplevelsen. Man kan också följa TV-shops dagliga sändningar, eller varför inte paralyserad av vantro se TV-program av typen "Glamour" eller TV4:s dagliga ordleksprogram för imbecilla analfabeter? Att betrakta molnen som seglar förbi i världen utanför och att låta tankarna flyga fritt är också ett ganska bra alternativ, men även det något otillfredsställande i längden.
Eller så ser man om en TV-serie man har på DVD.
Jag valde det sista alternativet, men först efter att ha provat på de andra. Och efter att ha sett om alla avsnitten av Band of Brothers måste jag erkänna att jag periodvis blev tvungen att svälja mycket hårt.
Det är krig, elände, bortsprängda ben och äldre herrar som i början av varje avsnitt berättar om hur det verkligen var att delta i andra världskriget. Det är naket, äkta och känns faktiskt inte särskilt tillrättalagt.
Och det är vackert.
Det låter antagligen inte klokt, och frågan är väl om det är det. Men som jag påpekade tidigare: i tragedin finns en fullständigt oemotståndlig skönhet som rör åtminstone vid mitt allra innersta. Det är som med musik. Dur-stämda, trallvänliga melodier gör mig rastlös och illa till mods. Moll och underliga (vackra enligt mig) harmonier lyfter mig ständigt till nya nivåer.
Och för att anknyta till mina böcker (det här är trots allt en blogg som åtminstone ibland ska handla om dem): Erik Johannesson är på samma vis proppfull av motsägelsefulla harmonier, precis som jag vill att det ska vara. Och korkade människor. Och sentimentalitet.
Orkar ni?
Eftersom jag oftast brukar avsluta med någon form av filmklipp eller musiksnutt blir det denna vecka inte det ni kanske förväntar er, d v s något från Band of Brothers, utan istället något från mitt eget personliga soundtrack till Det obrytbara mönstret. Det var just den här låten jag hade i huvudet när jag skrev om Johans död. Det är sorgligt, men samtidigt vackert på ett svårfångat sätt. Kanske rent av sentimentalt.
Jo, det är sant. Hon har langat öl till vår äldste son, och sålunda polisanmälts med kanske inte så dryga, men dock dagsböter att vänta.
Att sonen ifråga är 18 år och vid tillfället för polisingripandet var på väg in till Helsingborg för att ta en helt laglig barrunda med sina kompisar hör naturligtvis inte hit. Inte heller att langningen ifråga gäller en halv burk öl, d v s 16,5 cl.
Jag klandrar inte i första hand poliserna som gjorde ingripandet. De var bara väldigt, väldigt noggranna och synnerligen grundliga när de gjorde sitt jobb.
Eller något sådant.
Jag klandrar inte heller min son, som var både nykter och ärlig (alternativt dum) nog att säga som det var när ordningsmakten slog till. Han borde naturligtvis ha blånekat och ljugit, precis som det förväntades av honom. Precis som min fru borde ha gjort när hon av polisen faktiskt fick en chans att ta tillbaka sin bekännelse. Vilket hon alltså inte gjorde, eftersom även hon är en ytterst ärlig människa.
Och sist men inte minst; jag klandrar inte heller tidningen som skrev om händelsen, trots att jag först inte förstod att det var min egen familj jag läste om. Det ju var bara några mindre detaljer som blev fel, exempelvis åldern på sonen, som plötsligt blev omyndig.
Däremot tycker jag att det är synnerligen trist när pöbeln går igång och börjar oja sig och indignerat kräva fängelsestraff för den s k langande mamman. Det är då jag inte kan låta bli att själv kommentera, men utan att förfalla till samma intellektuella neandertalnivå. Notisen om brottet återfinns här, om ni inte redan läst den. Glöm inte kolla läsarkommentarerna. ;)
Förra veckan var jag med om något oerhört märkligt. Jag satt och skrev på min bok i godan ro, när jag plötsligt trodde mig ha slungats tjugofem år tillbaka i tiden. Framför mig stod nämligen en gestalt hämtad ur ett av åttiotalets djupaste skrymslen, livs levande. Först trodde jag att jag hade dött utan att egentligen märka det, men sedan insåg jag att skepnaden trots allt var av denna värld snarare än nästa.
Minns ni new wave-bandet A Flock of Seagulls? Sångaren och keyboardisten Mike Score hade en minst sagt speciell frisyr, och det var alltså denna frisyr som nu hemsökte mig.
Vid närmare kontroll (och till min måttliga förtjusning) visade den sig sitta på min frus huvud. Hur den hade hamnat där har jag fortfarande inget bra svar på, men en kvalificerad gissning är att hon helt enkelt sovit sig till den. När hon kom ut ur badrummet en halvtimme senare var den till min lättnad försvunnen. Jag har inte brytt mig om att ta reda på vad som hände med den. Jag är bara glad att den är borta.
Som ett litet appendix till den här historien kan nämnas att pojkarna som kör fiskbilen här i byn vid sitt senaste besök försiktigt påpekade att min fru (och hennes frisyr) var lite lik någon kändis, men till en början oklart vilken. Snart klarnade det emellertid, d v s när hon köpt fisk för närmare 1000:-.
Kändisen ifråga visade sig vara sångaren i The Cure, den för sina frisyrer och kreativa sminkning vittomtalade Robert Smith, som ses nedan.
Vad ska man som äkta make och fiskkund säga om det här? Tja, inte vet jag. En sak vet jag däremot: fisk kommer i fortsättningen att gå precis lika bra att köpa i Hemköps frysdisk.
Avslutningsvis vill jag passa på att uppmärksamma att det på måndag är exakt 300 år sedan de inledande händelserna i Det obrytbara mönstret ägde rum. Det var just denna dag som den danska invasionen påbörjades, och kanske, kanske tänker jag ta en promenad på stranden och skänka de olyckliga syskonen Anna och Johan en tanke. Gör mig gärna sällskap.
"Svordomar är åkallan av djävulens namn. Svordomar avslöjar också vem du tillhör, att du tillhör djävulen. Men tillhör du Jesus då svär du inte, eftersom det namn du åkallar är Jesus och inte några svordomar."
Så står det i en bloggtext jag hittade när jag googlade orden "bibeln" och "svordomar" för att hitta material till det här inlägget.
Med andra ord är jag ganska illa ute beträffande min själs salighet, särskilt med tanke på den "förgrovade språkdräkt" jag ibland använder i mina böcker, för att inte tala om i denna blogg. (Minns exempelvis förra veckans inlägg där jag bland mycket annat oblygt och helt utan betänkligheter talade om klanledare Gorms rö... stjärt.)
Nå, att svära så att man blir exkluderad ur Den Högstes himmelrike får väl trots allt ändå anses som en rimlig risk att ta, särskilt i vår sekulariserade tidsålder. Dessutom tycker jag ju faktiskt att det är ganska roligt att chockera med fula ord.
Ni som var med på den gamla bloggens tid kommer säkert ihåg inlägget som utförligt avhandlade ordet "rövsmör". Det där tänker jag inte ta upp igen, men faktiskt finns det en del kvar att säga beträffande begreppet kraftuttryck, och det ska alltså ske här och nu:
När det kommer till fula ord har jag en bror som är en mästare. Han uppfinner ständigt nya svordomar vilka ytterst sparsamt återfinnes inom anständighetens hank och stör. Förvånansvärt ofta innehåller de däremot namn på sällan synliga - men tämligen anskrämliga enligt min fru, som lär ha sett ett stort antal eftersom hon arbetat inom äldrevården - kroppsdelar, såväl som på underjordens sällsamma varelser.
Och nej, jag tänker inte ge ett enda exempel på min brors konstfärdighet och uppfinningsrikedom. Det överlåter jag åt er fantasi. Jag är övertygad om att ni kommer att klara den saken utan problem, eftersom jag känner er.
En annan man som till skillnad från mig och min bror svär på ett faktiskt rumsrent sätt (men som ändå är värd all respekt) är givetvis kapten Haddock i serien Tintin.
När jag var liten gjorde jag listor över alla hans svordomar. Jag bläddrade igenom alla seriealbum jag hade i jakt på haddockska okvädingsord. Jag vill minnas att de jag hittade (jag missade säkert de flesta) täckte två A4 trots att jag skrev med liten, knappt läsbar text.
Jag försökte faktiskt lära mig allihop, men av någon obegriplig anledning misslyckades jag. Kanske var jag helt enkelt för dum. Men oavsett vilket: de är underbara i all sin enkelhet. Smaka bara på dessa fantastiska och högst användbara förbannelser:
Anfäkta, anamma och regera
Bomber och granater
Dårhushjon
Gamla knölsvan
Vrålapor
Skunkdjur
Listan kan göras hur lång som helst om man bara orkar. Och tro det eller ej, någon har faktiskt orkat! Listan återfinns i sin helhet här. (Fast jag garanterar inte att den är komplett, jag tycker nog snarare att den verkar lite kort...)
Sedan har vi ytterligare en av mina favoriter, nämligen seriefiguren Gastons kollega Mossberg (Léon Prunelle i original) som ständigt utbrister det oefterhärmliga "Rrrogntudjuuu!" i stunder av svår frustration och motgång. Ord som "krämildjju", "higntidjiii" och "grrrntudjuu" förekommer också då och då, men dem har jag inte samma kärleksfulla förhållande till.
Som den intelligente läsaren säkert redan förstått är ovanstående en sorts fonetiska varianter av gamla franska kraftuttryck. "Rrrogntudjuu" ska i så fall egentligen vara en omskrivning av "nom de dieu", vilket väl närmast kan översättas med ett lagom farligt "för tusan". Inte ordagrant förstås, vilket den kunnige i franska språket genast uppmärksammar. Men till betydelsen. Fast det är oerhört roligt ändå...
Sedan har vi till sist mina barns bidrag till den svenska svordomskulturen. Den yngste sonen är ganska traditionell men för all del mångordig så det både räcker och blir över i valet av kraftuttryck, i synnerhet när han råkar förlora i något spel.
Den äldste däremot hittade själv på egna svordomar redan när han var liten. En gång när han var riktigt arg stod han länge och tittade på mig och sökte tydligt efter något tillräckligt hemskt att säga. Till sist kom han på det, spände blicken i mig och sade med oändlig indignation och vrede i rösten: "Dumma... fisbajs!"
Det påminner jag honom om så ofta jag kan. Då tycker han fortfarande att jag är dum. Men något roligt ska man väl få ha som förälder?
I serien "Min kreativa familj" skulle jag vilja göra ett tillägg. Min bror Per, som jag tidigare spelat ihop med i bl a Cyclotron, har ett nytt projekt som heter Zero42. Kolla in hans hemsida här, eller varför inte ett par låtar:
Jaha, så var man då på väg ut ur den depressiva fasen (se förra veckans inlägg) och på väg in i den maniska, vilket osökt leder mig in på dagens ämne; glädje.
Nu ska det kanske sägas att jag inte är en sådan där äppelkindad, hurtig glädjespridare som vanligt normalt folk i ren frustration vill slå på truten, utan tvärtom en människa som ser det vackra i det sorgliga. Och därvidlag är jag faktiskt inte så unik som man kanske kan förledas att tro, verkligen inte.
För glädjen jag talar om är nämligen den sortens glädje som ibland betraktas som ful, men som icke desto mindre roar oss människor allra mest. Ni vet förstås vad jag talar om, eftersom ni inte är ett dugg bättre än jag. Just det; skadeglädje.
Nu vet jag att det finns präktiga och synnerligen irriterande individer som slår ifrån sig med emfas och påstår att de minsann inte alls är skadeglada. Men det gör dem verkligen inte till bättre människor, bara till lögnare. För jag VET att i princip alla tycker att det är jätteroligt när folk drattar på ändan och slår sig, eller varför inte får något hårt hastigt och oväntat i skrevet.
Det är inte utan att man frågar sig vad det är i människans utveckling som drivit fram den här egenskapen? För om man nu är en anhängare av evolutionsteorin (som säger att egenskaper man har nytta av på ett eller annat sätt förs vidare och förädlas, eller något liknande) inser man ju att förmågan att känna skadeglädje måste ha inneburit en fördel för våra förfäder, annars skulle den ju inte vara en så framträdande del av våra moderna jag, eller hur?
Rent spontant tycker jag förstås att den skulle vara till nackdel. Tänk själv; klanledare Gorm snavar över en sten och faller på ett för åskådarna synnerligen lustigt sätt (kanske så att han tappar höftskinnet och visar... äsch, det spelar ingen roll), varpå de med genen för skadeglädje skrattar högt och rått, medan alla andra håller tyst eller uttrycker sin medkänsla.
Det naturliga vore då förstås att Gorm drämmer sin stora knölpåk i huvudet på de som skrattade högst, vilket får till följd att de inte kommer att kunna föra sina gener vidare.
Det är vid den slutsatsen man kan förledas att tro på intelligent design, det vill säga att någon i förväg har tänkt ut och bestämt hur varje art ska se ut och bete sig. Exempelvis att människan är gjord till Guds avbild, vilket i så fall per automatik och med facit i hand måste innebära att han, Gud alltså, är en skadeglad fan.
Nå, det blasfemiska passar sig antagligen inte här - och förresten är jag inte så mycket för att häda eftersom jag är en sansad och tämligen vidskeplig människa - varför jag hellre förordar en annan förklaring till människans skadeglädje, en som passar ihop med evolutionsteorin.
Vi återvänder alltså till herr Gorm, som just slagit en ordentlig vurpa och oförhappandes råkat visa röven för hela stammen. Vissa - våra förfäder - skrattar, medan andra - de som uppenbarligen inte fick en chans att fortplanta sig - ömkar honom och bedyrar hur synd det är att han råkade visa ändalykten.
Gorm blir då självklart förbannad och slår omgående ihjäl alla de som hade den dåliga smaken att under en medlidandets täckmantel understryka och på så vis förvärra det pinsamma. Vilket leder till att de med genen för skadeglädje glatt och obehindrat för den vidare, förvisso under elaka skrattsalvor men med intakta bakhuvuden.
Så måste det alltså hänga ihop. Vi är alla ättlingar till hånflinande halvapor som skrattade sig fördärvade när någon annan slog sig i skrevet eller skadade svanskotan. Kul.
Avslutningsvis gör vi ett test. Titta på nedanstående film. Om ni skrattar under en eller flera scener vet ni att ni har livskraftiga gener. Grattis.
Under några lyckliga perioder av mitt liv har jag trott att jag kunnat något. Nu är jag äldre och vet lite bättre.
I många år trodde jag till exempel att jag var ganska duktig på att hitta på ny musik. Inte att framföra den kanske, men att skriva den och spela in den. Tills jag en dag upptäckte sanningen, nämligen att jag var på sin höjd en medioker kompositör, för att använda en tämligen pretentiös term för något egentligen ganska bagatellartat.
Ibland fick jag förstås beröm, men sedan min mamma dog blev det lite mer tunnsått med det. Ja, ni förstår väl kanske bättre än jag hur det där hänger ihop, antar jag...
Därefter fick jag i min sorgliga förvillelse för mig att jag kunde hitta på berättelser som folk skulle tycka var spännande att läsa. Och till och med att jag hade förmågan att uttrycka mig på ett sådant sätt att det skulle fängsla de potentiella läsarna. Och inte nog med det: jag trodde i ett svagt ögonblick att folk, även sådana som jag inte hade en personlig relation till, skulle vara villiga att betala för att läsa mina fantasier!
Ja ja. Jag är och har alltid varit en idiot, drömmare och verklighetsflykting utan förankring i det samhälle jag lever i. Så är det, och så kommer det att förbli. Och jag kommer aldrig att bli annat än en medelmåtta, hur jag än anstränger mig.
Utom beträffande en enda sak: i vårt hem är jag en oinskränkt mästare på att diska, vilket jag säkert vet eftersom jag alltid får ta hand om den sysslan.
För det kan väl ändå inte bero på att det är det enda jag duger till...?
Som alla läsare av denna blogg vet, avhandlas här inga viktiga saker. Mitt minimala reklamfönster mot världen består i allmänhet bara av en rad trivialiteter som ytterst sällan berör sådant som betyder något.
Så även denna fredagskväll alldeles i början av oktober (jag älskar hösten!), trots att jag drabbats av den värsta migrän jag haft på flera år.
Eller kanske troligare tack vare. Men över till det jag vill ha sagt:
Min fru har skrivit en kommentar i denna min blogg. Det är den enda hittills om man räknar bort dem från den gamla, och definitivt en sådan som antingen gör en behagligt varm inombords, eller gör en generad å det grövsta. För nu undrar jag bara: vilken vuxen man med självaktning och som försöker upprätthålla en någorlunda seriös bild av sig själv vill offentligt och på fullt allvar bli kallad "muskelman"? I synnerhet med min kroppsbyggnad, när det så att säga är tämligen uppenbart att det inte finns ett enda uns sanning i det nyuppfunna men säkert välmenande smeknamnet?
Jag vill naturligtvis inte ta bort hennes kommentar eftersom jag i hemlighet tycker att den är ganska trevlig. Men samtidigt vill jag inte bli känd under det där pinsamma namnet som jag vägrar nämna igen, så vad göra?
Jag ser bara en enda lösning på problemet; att låta kommentaren försvinna i mängden. Jag gör således en guide till hur man kommenterar i den här bloggen, om ni förstår vinken. Det verkar nämligen som om en del människor - även sådana med avsevärd datorvana - har synnerliga problem att få tekniken att fungera. ("Jag tryckte bara på "skicka" och så försvann allt jag hade skrivit! Inte en utan två gånger! Sen sket jag i det...")
Alltså över till instruktionen:
Om ni har kommit till bloggen via min hemsida och inte via en direktlänk till det aktuella inlägget, tryck antingen på inläggets rubrik och skrolla ner tills ni ser kommentarrutan, eller tryck på länken "kommentarer" längst ner i inlägget.
Ni kan nu skriva en sarkastisk/fyndig/uppmuntrande/sågande eller vad-helst-ni-vill-kommentar. Gör bruk av er uppfinningsrikedom! Jag tar inte illa upp...
När ni är färdiga med att förnedra mig, välj en profil. (Det vill säga om ni inte har ett eget konto och är inloggade, då behövs det inte.) Välj "namn, adress" eller "anonym" efter eget tycke, smak och mod.
Klicka på rutan "skicka kommentar". I vissa fall verkar nu texten försvinna, vilket ibland händer om ni råkat glömma steg nummer 3, att välja profil. Men det är ingen fara, allt ni har skrivit kommer tillbaka så fort ni valt om ni vill vara anonyma eller vågar skylta med ert namn. Tryck på "skicka" igen när ni valt. Klart!
Så, det var väl inte så svårt? Jag kan försäkra er att inga kommentarer försvinner av sig själv. Och tror ni mig inte kan man alltid markera allt det man skrivit och trycka ctrl-c för att kopiera det innan det "försvinner". Det funkar alltid, även om man har en något paranoid läggning.
Försök nu på egen hand. Jag lovar att det inte är särskilt farligt...
I ett av mina tidigare inlägg, ett av dem som försvann när den gamla bloggsidan plötsligt gick upp i rök, orerade jag en del om begreppet kreativitet. Om jag minns rätt var det mest ordbajs, som så ofta i den här bloggen. Och nu är det dags igen, fast den här gången ska det inte handla om min egen, utan om min familjs. (Kreativitet alltså. Inte ett allmänt spridande av verbala fekalier, vilket ett enda litet syftningsfel lätt kan få folk att tro.)
Den - fortfarande kreativiteten - är nämligen avsevärd, tro det eller ej. Och faktiskt värd att uppmärksammas på något sätt, varför jag nu gör en liten insats i kulturens tjänst genom att låta er läsare ta del av min familjs strävanden att göra världen vackrare medelst de sköna konsterna.
Man måste börja i rätt ända för att inte allt ska bli bakvänt. Därför börjar jag med att presentera familjens mesta kändis, nämligen min fru. Hon utgör som förvånansvärt många vet 1/3 av Madaroarna, spexgruppen som "roar mitt i maden med spex och sång" som det heter. Med flams och trams enligt andra, men det är en grov underskattning. För tro nu inte att det här är någon vuxenvariant av roliga timmen i skolan, glatt improviserad underhållning för lindrigt nykter publik. (Nykterheten i skolan vet jag inget om, jag har nog glömt det mesta.) Det förhåller sig i själva verket precis tvärtom.
Jag har nämligen ganska ofta sett de tre medlemmarna sitta och fila på texter vars innehåll är så fyndigt och fullt av ordvitsar att självaste Ingvar Oldsberg skulle bli grön. Av avund förhoppningsvis, även om andra alternativ möjligen finns.
Låt mig ge ett exempel som visar att det här minsann inte är någon sorts simpel fylleunderhållning utan genomtänkt kultur av god kvalitet. De här textraderna (som sjungs till slutet på refrängen i "Fyra bugg och en coca cola") har nämligen hittills ALDRIG fungerat på en berusad publik:
"Läs en bok, gärna en om dagen, läser nu om antropofagen, fyra böcker det kan jag låna, När lammen tystnar är som lyrik"
För vem i hela fridens namn som har hällt i sig ljummen öl en halv kväll i ett svettigt öltält vet vad en antropofag är? Frågan är väl kanske om någon vet det ens i nyktert tillstånd. (Om ni inte heller vet vad det betyder kan ni klicka här, det finns alltid svar att få på internet.)
Självklart har man andra skämt på lager, men eftersom det här är en familjevänlig blogg kommer inte ett enda av dem att återges här.
Men åter till dagens ämne: kreativitet. Madaoranas (uppländsk och tämligen obegriplig variant med betoningen liggande på "ao" i mitten av namnet) specialitet är att specialskriva varje spex efter kundens önskemål. Det innebär att man i princip skriver en ny föreställning varje gång. Det är så vitt jag vet unikt och inte så lite kreativt.
Nästa familjemedlem är den yngste sonen, som i och för sig inte hunnit med så särskilt mycket än eftersom han bara är tio år gammal, men som ändå kallats klassens konstnär för sin förmåga att teckna.
Skryt, tänker ni, men då ska ni veta att jag blev ganska förvånad när jag såg teckningarna han ritat i skolan. De var nämligen fina, men inte på långa vägar så fina som de han ritade hemma. Underligt, tyckte jag.
När jag frågade förklarade han kvalitetsskillnaden med att om han ritade bra i skolan skulle alla bara komma och titta hela tiden, och det ville han inte. Alltså ritade han medvetet lite fult. Ok...?
Han gillar musik också. Och vad värre är: han lär sig texterna lika fort som skoningslöst. En av hans favoritlåtar heter "Violent Pornography" och hade fått vilken ansvarskännande förälder som helst att sätta i halsen.
Han hade vänligheten att underhålla oss med sång i bilen när vi åkte till Göteborg förra helgen, och den resan tar lite drygt två timmar från Ljungbyhed:
Everybodyeverybody everybody living now, everybody everybody everybody fucks, everybodyeverybodyeverybody living now, everybodyeverybodyeverybody sucks
Tack Guitar Hero 3. Tack Youtube. Och tack till mig själv för att jag ordnade skivan till honom.
Sist i raden måste jag bara nämna min äldste son. Han spelar gitarr och har upptäckt en del trevliga artister som hans gamla pappa har stor glädje av (se ett lysande exempel här). Inte sånt där trist skval man hör på radion precis, utan riktigt bra musik.
Han har blivit en riktigt duktig gitarrist trots min oönskade inblandning (Du håller gitarren på fel håll!). Men ibland tror jag att han är som sin lillebror: han spelar medvetet fel när man kommer och lyssnar eftersom han tror att han blir lämnad ifred då. Oftast tror han rätt.
Hans kreativitet är förstås inte bara av musikalisk art, utan dessutom av filmisk. Han hade antagligen dödat mig om han visste vad jag håller på att göra nu, men eftersom han inte vet är det lugnt. Så här var det i alla fall:
När han gick i nian var han med i ett filmprojekt som kallades "Den ryska björnen". Han spelade björnen. Och presenterade med stor inlevelse "Scans falukorv, köttig och mustig!". Suck...
Nu finns filmen lyckligtvis utlagd i två delar på nyss nämnda Youtube. Jag skulle vara en usling om jag undanhöll en sådan pärla för er, kära läsare. Se gärna de nedanstående filmklippen som ett handfast exempel på min familjs oerhörda kreativitet. Vi hörs om en vecka, med eller utan korv.
Året 1660 hölls en riksdag på Kronhuset i Göteborg. Kungen, som vid tiden var Karl X Gustav, kände sig lite krasslig och dog tämligen oväntat kort efteråt, efterlämnande hela riket i den största sorg och bedrövelse. Så drastisk har jag emellertid inte för avsikt att vara i dagens inlägg även om tre av fyra delar i trilogin andas viss pessimism. Jag för min del föredrar nämligen till skillnad från många andra att vara bredrövad framför att vara bedrövad. Slut på förordet.
Del ett:
Tystnad.
Det är så det börjar. Naturligtvis inte kompakt och ogenomtränglig till en början, men plötsligt blir man varse en frånvaro man inte tidigare lagt märke till. Först märker man inte särskilt mycket av den, men efter ett tag börjar man ändå undra vad det är som är fel. Man finner inget. Man frågar sig om man gjort något folk har svårt att hantera. Kanske något pinsamt, okänsligt, dumt eller elakt. Eller något annat som inte går att acceptera, oviktigt vad eftersom det oavsett vilket skett fullständigt omedvetet.
Tystnaden blir snart påträngande och efter ett tag total och iskall, fortfarande utan att man förstår ett enda dugg. Vemod sipprar in och fyller situationer som borde vara fyllda av glädje.
Människor som plötsligt håller sig undan eller försvinner utan förklaring gör att man med stor tydlighet inser det sanna värdet av äkta vänskap. Men när man tänker närmare på saken: kanske är det bara bra att man då och då tvingas omvärdera sin världsbild? Kanske är det bara bra att då och då omstöpa den innersta kretsen och göra den än mer exklusiv?
Tja, inte vet jag. Detta vet jag däremot: tillit måste förtjänas. Och att förtjäna min tillit är helt och hållet upp till den som vill åtnjuta den. Bollen ligger hos er, för att använda en sliten sportmetafor. Inte hos mig.
Del två:
Dagens blogginlägg skrivs från en hotellsäng i Göteborg. Nyss hemkommen från ett Liseberg invaderat av pandasminkade indietjejer i lägre tonåren som alla kommit för att se Göteborgs egen falsksjungande stolthet Håkan Hellström, tvivlar jag på nytt på mänsklighetens framtid. Vad fanken det är som driver alla dessa unga människor att vallfärda till en konsert med en av Sveriges mest överskattade artister övergår nämligen mitt förstånd. Men vad vet jag, halvgammal gubbe utan hår? Jag har ju numera lämnat musikbranschen för att istället låta mig förödmjukas i litteraturens värld…
Precis utanför Lisebergs entré råkade vi nästan klampa rakt in i en jättelik och tämligen osmält spya. Det tycker jag ganska väl sammanfattar en afton i sällskap med galna HH-fans.
Del tre:
I eftermiddags var jag i en stor bokhandel på Östra Hamngatan som nästan uteslutande säljer pocketböcker. Utbudet var så gigantiskt att jag efter ett tag slutade registrera vad jag såg, och plötsligt förstod jag varför det är så svårt att sälja böcker. Det handlar inte i första hand om kvalitet, utan om kvantitet. Och om att sticka ut, om att synas. För syns man inte så finns man inte, så enkelt är det dessvärre. Och i en djungel av färgglada alster av Guillou, Nesser, Marklund och Pleijel är en gråsjaskig bok med en lokal kyrka på omslaget inte mycket att komma med…
Del fyra:
Uppdatering av projekt Erik Johannesson.
Snart återstår bara en tredjedel av historien att berätta. Just det, del ett och del två är nu i stort sett klara. Del tre kommer att bli den mest dramatiska och roliga att skriva, och en kvalificerad gissning är att boken kommer att vara färdigskriven innan året är slut. Kanske.
Gamla figurer kommer att dammas av och dyka upp i nya skepnader, viktigast av dem alla Elektra Ström. Inom ett par veckor borde hon vara tillbaka i berättelsen och sätta ny fart på skrivandet, och inte minst på Erik. Jag längtar redan…
Ämnet för dagen tänkte jag skulle vara TV- och radioreklam. Men hur kul är det egentligen? Själv är jag så trött på det där fenomenet att jag håller på att kräkas varje gång jag tvingas höra alla mer eller mindre imbecilla jinglar till synes gjorda för en publik i total avsaknad av hjärna.
För ingen kan väl på allvar mena att minst sagt undermåligt producerad reklam för bindor, schampo, mobilt bredband, tandkräm, sportkanaler och vad övrigt skräp man kan tänka sig, skulle ha någon som helst effekt på en tänkande varelse, vilken som helst? Eller åtminstone inte på någon med större hjärnkapacitet än ett pyttelitet däggdjur? (Beträffande pyttesmå däggdjur tänker jag inte på bjäbbiga hundar med en totalvikt understigande 5 kg, eftersom de liksom inte riktigt kvalar in under begreppet "djur". På samma sätt känns ordet "hjärnkapacitet" märkligt malplacerat i det här sammanhanget. Enligt min högst personliga bedömning, vill säga.)
Nå, åter till reklamen.
Jodå, det kan man. Det vill säga påstå att den har effekt på tänkande varelser. Och vad värre är: man har dessutom rätt. Och det leder mig till sist in på det verkliga ämnet för dagen, nämligen mänsklighetens förbannelse framför alla andra: den fullständigt obegripliga och allmänt spridda dumheten.
Nu vill jag ju inte gå så långt som att påstå att precis hela mänskligheten lider av denna åkomma, även om min äldste son menar att det nog ändå är så. Jag - som är en ödmjuk och försiktig person - nöjer mig för min del med att konstatera att åtminstone hela 5% verkar vara åtminstone delvis oförtjänta av epitetet "dum i huvudet".
Det innebär grovt räknat att ca 450000 människor i Sverige borde vara ganska ok. För vår egen skull bryr vi oss inte om att räkna ut hur många den andra andelen består av.
Nu vill jag inte att ni ska missförstå mig. Ni som läser den här bloggen (är ni två eller kanske till och med tre?) tillhör naturligtvis de där 5 procenten jag talade om. Detta eftersom ni väl ändå inte räknar er till den där inskränkta, självcentrerade, ytliga, självutnämnt präktiga gruppen som tror sig veta så fantastiskt mycket om det mesta?
Ja, jag vet inte hur jag ska säga. Men istället för att fortsätta och med största sannolikhet börja trampa på en massa ömma tår tror att det är bäst om jag från och med nu håller tyst. Dessutom kommer det att hindra mig från att fortare än kvickt låta mig sorteras in under de där 95 procenten, vilket väl hade skett på kortare tid än det tagit mig att stava till stuppitet... supiditet... äsch!
Så istället för att svamla mer lämnar jag ordet åt några andra betydligt större tänkare. Jag trodde att de visste vad de talade om. Men efter att ha läst citaten mera noggrant är jag osäker...
Dumheten har två sätt att vara: den håller mun eller den talar. Den tigande dumheten kan man stå ut med.
Honoré de Balzac
(Hmm, jag borde kanske inte ha skrivit det här inlägget ändå, nu när jag tänker efter...)
Mänsklighetens dumhet har inte blivit större under tidens lopp men dess möjligheter att ge uttryck åt sin dumhet har blivit större.
Frans G Bengtsson
(http://hanssvenssoncom.blogspot.com/)
Den nyttigaste läxa livet har lärt mig är att idioterna många gånger har rätt.
