"Svordomar är åkallan av djävulens namn. Svordomar avslöjar också vem du tillhör, att du tillhör djävulen. Men tillhör du Jesus då svär du inte, eftersom det namn du åkallar är Jesus och inte några svordomar."
Så står det i en bloggtext jag hittade när jag googlade orden "bibeln" och "svordomar" för att hitta material till det här inlägget.
Med andra ord är jag ganska illa ute beträffande min själs salighet, särskilt med tanke på den "förgrovade språkdräkt" jag ibland använder i mina böcker, för att inte tala om i denna blogg. (Minns exempelvis förra veckans inlägg där jag bland mycket annat oblygt och helt utan betänkligheter talade om klanledare Gorms rö... stjärt.)
Nå, att svära så att man blir exkluderad ur Den Högstes himmelrike får väl trots allt ändå anses som en rimlig risk att ta, särskilt i vår sekulariserade tidsålder. Dessutom tycker jag ju faktiskt att det är ganska roligt att chockera med fula ord.
Ni som var med på den gamla bloggens tid kommer säkert ihåg inlägget som utförligt avhandlade ordet "rövsmör". Det där tänker jag inte ta upp igen, men faktiskt finns det en del kvar att säga beträffande begreppet kraftuttryck, och det ska alltså ske här och nu:
När det kommer till fula ord har jag en bror som är en mästare. Han uppfinner ständigt nya svordomar vilka ytterst sparsamt återfinnes inom anständighetens hank och stör. Förvånansvärt ofta innehåller de däremot namn på sällan synliga - men tämligen anskrämliga enligt min fru, som lär ha sett ett stort antal eftersom hon arbetat inom äldrevården - kroppsdelar, såväl som på underjordens sällsamma varelser.
Och nej, jag tänker inte ge ett enda exempel på min brors konstfärdighet och uppfinningsrikedom. Det överlåter jag åt er fantasi. Jag är övertygad om att ni kommer att klara den saken utan problem, eftersom jag känner er.
En annan man som till skillnad från mig och min bror svär på ett faktiskt rumsrent sätt (men som ändå är värd all respekt) är givetvis kapten Haddock i serien Tintin.
När jag var liten gjorde jag listor över alla hans svordomar. Jag bläddrade igenom alla seriealbum jag hade i jakt på haddockska okvädingsord. Jag vill minnas att de jag hittade (jag missade säkert de flesta) täckte två A4 trots att jag skrev med liten, knappt läsbar text.
Jag försökte faktiskt lära mig allihop, men av någon obegriplig anledning misslyckades jag. Kanske var jag helt enkelt för dum. Men oavsett vilket: de är underbara i all sin enkelhet. Smaka bara på dessa fantastiska och högst användbara förbannelser:
- Anfäkta, anamma och regera
- Bomber och granater
- Dårhushjon
- Gamla knölsvan
- Vrålapor
- Skunkdjur
Listan kan göras hur lång som helst om man bara orkar. Och tro det eller ej, någon har faktiskt orkat! Listan återfinns i sin helhet här. (Fast jag garanterar inte att den är komplett, jag tycker nog snarare att den verkar lite kort...)
Sedan har vi ytterligare en av mina favoriter, nämligen seriefiguren Gastons kollega Mossberg (Léon Prunelle i original) som ständigt utbrister det oefterhärmliga "Rrrogntudjuuu!" i stunder av svår frustration och motgång. Ord som "krämildjju", "higntidjiii" och "grrrntudjuu" förekommer också då och då, men dem har jag inte samma kärleksfulla förhållande till.
Som den intelligente läsaren säkert redan förstått är ovanstående en sorts fonetiska varianter av gamla franska kraftuttryck. "Rrrogntudjuu" ska i så fall egentligen vara en omskrivning av "nom de dieu", vilket väl närmast kan översättas med ett lagom farligt "för tusan". Inte ordagrant förstås, vilket den kunnige i franska språket genast uppmärksammar. Men till betydelsen. Fast det är oerhört roligt ändå...
Sedan har vi till sist mina barns bidrag till den svenska svordomskulturen. Den yngste sonen är ganska traditionell men för all del mångordig så det både räcker och blir över i valet av kraftuttryck, i synnerhet när han råkar förlora i något spel.
Den äldste däremot hittade själv på egna svordomar redan när han var liten. En gång när han var riktigt arg stod han länge och tittade på mig och sökte tydligt efter något tillräckligt hemskt att säga. Till sist kom han på det, spände blicken i mig och sade med oändlig indignation och vrede i rösten: "Dumma... fisbajs!"
Det påminner jag honom om så ofta jag kan. Då tycker han fortfarande att jag är dum. Men något roligt ska man väl få ha som förälder?
