I ett av mina tidigare inlägg, ett av dem som försvann när den gamla bloggsidan plötsligt gick upp i rök, orerade jag en del om begreppet kreativitet. Om jag minns rätt var det mest ordbajs, som så ofta i den här bloggen. Och nu är det dags igen, fast den här gången ska det inte handla om min egen, utan om min familjs. (Kreativitet alltså. Inte ett allmänt spridande av verbala fekalier, vilket ett enda litet syftningsfel lätt kan få folk att tro.)
Den - fortfarande kreativiteten - är nämligen avsevärd, tro det eller ej. Och faktiskt värd att uppmärksammas på något sätt, varför jag nu gör en liten insats i kulturens tjänst genom att låta er läsare ta del av min familjs strävanden att göra världen vackrare medelst de sköna konsterna.
Man måste börja i rätt ända för att inte allt ska bli bakvänt. Därför börjar jag med att presentera familjens mesta kändis, nämligen min fru. Hon utgör som förvånansvärt många vet 1/3 av Madaroarna, spexgruppen som "roar mitt i maden med spex och sång" som det heter. Med flams och trams enligt andra, men det är en grov underskattning. För tro nu inte att det här är någon vuxenvariant av roliga timmen i skolan, glatt improviserad underhållning för lindrigt nykter publik. (Nykterheten i skolan vet jag inget om, jag har nog glömt det mesta.) Det förhåller sig i själva verket precis tvärtom.
Jag har nämligen ganska ofta sett de tre medlemmarna sitta och fila på texter vars innehåll är så fyndigt och fullt av ordvitsar att självaste Ingvar Oldsberg skulle bli grön. Av avund förhoppningsvis, även om andra alternativ möjligen finns.
Låt mig ge ett exempel som visar att det här minsann inte är någon sorts simpel fylleunderhållning utan genomtänkt kultur av god kvalitet. De här textraderna (som sjungs till slutet på refrängen i "Fyra bugg och en coca cola") har nämligen hittills ALDRIG fungerat på en berusad publik:
"Läs en bok, gärna en om dagen, läser nu om antropofagen, fyra böcker det kan jag låna, När lammen tystnar är som lyrik"
För vem i hela fridens namn som har hällt i sig ljummen öl en halv kväll i ett svettigt öltält vet vad en antropofag är? Frågan är väl kanske om någon vet det ens i nyktert tillstånd. (Om ni inte heller vet vad det betyder kan ni klicka här, det finns alltid svar att få på internet.)
Självklart har man andra skämt på lager, men eftersom det här är en familjevänlig blogg kommer inte ett enda av dem att återges här.
Men åter till dagens ämne: kreativitet. Madaoranas (uppländsk och tämligen obegriplig variant med betoningen liggande på "ao" i mitten av namnet) specialitet är att specialskriva varje spex efter kundens önskemål. Det innebär att man i princip skriver en ny föreställning varje gång. Det är så vitt jag vet unikt och inte så lite kreativt.
Nästa familjemedlem är den yngste sonen, som i och för sig inte hunnit med så särskilt mycket än eftersom han bara är tio år gammal, men som ändå kallats klassens konstnär för sin förmåga att teckna.
Skryt, tänker ni, men då ska ni veta att jag blev ganska förvånad när jag såg teckningarna han ritat i skolan. De var nämligen fina, men inte på långa vägar så fina som de han ritade hemma. Underligt, tyckte jag.
När jag frågade förklarade han kvalitetsskillnaden med att om han ritade bra i skolan skulle alla bara komma och titta hela tiden, och det ville han inte. Alltså ritade han medvetet lite fult. Ok...?
Han gillar musik också. Och vad värre är: han lär sig texterna lika fort som skoningslöst. En av hans favoritlåtar heter "Violent Pornography" och hade fått vilken ansvarskännande förälder som helst att sätta i halsen.
Han hade vänligheten att underhålla oss med sång i bilen när vi åkte till Göteborg förra helgen, och den resan tar lite drygt två timmar från Ljungbyhed:
Everybody everybody everybody living now, everybody everybody everybody fucks,
everybody everybody everybody living now, everybody everybody everybody sucks
Tack Guitar Hero 3. Tack Youtube. Och tack till mig själv för att jag ordnade skivan till honom.
Sist i raden måste jag bara nämna min äldste son. Han spelar gitarr och har upptäckt en del trevliga artister som hans gamla pappa har stor glädje av (se ett lysande exempel här). Inte sånt där trist skval man hör på radion precis, utan riktigt bra musik.
Han har blivit en riktigt duktig gitarrist trots min oönskade inblandning (Du håller gitarren på fel håll!). Men ibland tror jag att han är som sin lillebror: han spelar medvetet fel när man kommer och lyssnar eftersom han tror att han blir lämnad ifred då. Oftast tror han rätt.
Hans kreativitet är förstås inte bara av musikalisk art, utan dessutom av filmisk. Han hade antagligen dödat mig om han visste vad jag håller på att göra nu, men eftersom han inte vet är det lugnt. Så här var det i alla fall:
När han gick i nian var han med i ett filmprojekt som kallades "Den ryska björnen". Han spelade björnen. Och presenterade med stor inlevelse "Scans falukorv, köttig och mustig!". Suck...
Nu finns filmen lyckligtvis utlagd i två delar på nyss nämnda Youtube. Jag skulle vara en usling om jag undanhöll en sådan pärla för er, kära läsare. Se gärna de nedanstående filmklippen som ett handfast exempel på min familjs oerhörda kreativitet. Vi hörs om en vecka, med eller utan korv.
