Under några lyckliga perioder av mitt liv har jag trott att jag kunnat något. Nu är jag äldre och vet lite bättre.
I många år trodde jag till exempel att jag var ganska duktig på att hitta på ny musik. Inte att framföra den kanske, men att skriva den och spela in den. Tills jag en dag upptäckte sanningen, nämligen att jag var på sin höjd en medioker kompositör, för att använda en tämligen pretentiös term för något egentligen ganska bagatellartat.
Ibland fick jag förstås beröm, men sedan min mamma dog blev det lite mer tunnsått med det. Ja, ni förstår väl kanske bättre än jag hur det där hänger ihop, antar jag...
Därefter fick jag i min sorgliga förvillelse för mig att jag kunde hitta på berättelser som folk skulle tycka var spännande att läsa. Och till och med att jag hade förmågan att uttrycka mig på ett sådant sätt att det skulle fängsla de potentiella läsarna. Och inte nog med det: jag trodde i ett svagt ögonblick att folk, även sådana som jag inte hade en personlig relation till, skulle vara villiga att betala för att läsa mina fantasier!
Ja ja. Jag är och har alltid varit en idiot, drömmare och verklighetsflykting utan förankring i det samhälle jag lever i. Så är det, och så kommer det att förbli. Och jag kommer aldrig att bli annat än en medelmåtta, hur jag än anstränger mig.
Utom beträffande en enda sak: i vårt hem är jag en oinskränkt mästare på att diska, vilket jag säkert vet eftersom jag alltid får ta hand om den sysslan.
För det kan väl ändå inte bero på att det är det enda jag duger till...?
