Visst har även ni drabbats av dessa små (ofta obetydligt små) men irriterande störningar som efter ett tag tycks ta rent gigantiska proportioner? Behöver ni veta något om dem går det bra att fråga mig. Jag vet allt om dem. Och när jag säger allt menar jag verkligen ALLT.
Så där blir det nämligen när man är beroende av någorlunda lugn och ro för att kunna prestera något som åtminstone i ens egen värld ter sig som något viktigt. Och just denna vecka har verkligen mitt tålamod prövats vad gäller dessa små men ytterst påträngande fenomen.
Det har väl inte kunnat undgå någon läsare av denna blogg att jag skriver böcker. Eller rättare: försöker.
Föreställ er nu följande: ni sätter er ner i den mest bekväma sittmöbel ni hittar, startar datorn och letar upp stället i texten där ni senast slutade ert fantiserande. Ni försöker komma ihåg vad det aktuella textsegmentet skulle leda till, och lyckas nästan - men bara nästan - fånga det. Just i det avgörande ögonblicket bryter dessvärre helvetet löst via ett gigantiskt (och något osynkat) trumsolo i ett spel av Guitar Hero-typ. Bom-chack-tzing-boing, och så vidare.
Ni kapitulerar genast eftersom ni vet att det här är en strid som inte under några omständigheter går att vinna, och flyttar er till ett annat rum i hopp om att få aningen mer lugn och ro. Det underlättar nämligen vid allt intellektuellt arbete om man hör sina egna tankar, sägs det.
I nästa rum ni slår er ner sitter det en värmepump, och efter fem minuter under utblåset har er kroppstemperatur stigit till minst 39 grader och datorns fläkt börjat gå plågsamt och konstant.
Hjärnan strejkar och ni börjar bli lite lätt irriterad över att världen är en så utstuderat ond plats. Ni gör då vad varje någorlunda vettig människa skulle göra - försöker hitta en ny fristad. Men finner naturligtvis ingen vid första försöket eftersom alla föga överraskande verkar vara upptagna av andra familjemedlemmar.
Då går ni ett varv till med den skållheta datorn under armen och inser slutligen att det enda ställe som åtminstone till viss del uppfyller kraven på lugn och ro är sovrummet. Nackdelen är förstås att man först måste tömma den enda stolen från sängöverkast, kuddar och annat nödvändigt som nästan aldrig används men som ändå måste finnas på plats. Det är ett i sammanhanget försumbart problem.
När det slutligen är gjort slår ni er äntligen ner och finner till er inte obetydliga förtret att ni totalt glömt bort vad ni hade tänkt skriva. Då backar ni i texten och försöker hitta den borttappade tråden, men finner istället ett par stavfel och dåliga formuleringar som ni genast måste åtgärda. När ni sedan efter många om och men till sist kommit fram till stället där berättelsen ska fortsätta, ringer telefonen. Eftersom ingen svarar (trots att hela familjen är hemma och utan tvivel hör det alltmer påträngande ringandet) suckar ni trött, sätter undan datorn och tar ert ansvar som telefoniabonnent. Bara för att upptäcka att den som ringer tydligen tröttnat på att vänta, och därför lägger på i samma sekund ni lyfter luren.
Ni går upp till sovrummet igen, sätter er tillrätta, skriver tre meningar och faller därpå i lätt men välgörande sömn, eftersom arbetsdagen varit av typen "tämligen vedervärdig", och därför ganska tröttande. Ni vaknar med ett ryck efter tio medvetslösa minuter och försöker föga framgångsrikt låtsas som om ni överhuvudtaget inte alls är trött, och gör därefter ett nytt, tafatt försök att gå vidare i berättelsen.
Då kommer yngste sonen och talar om att han har tråkigt. Inte en gång. Inte två heller, utan precis så många gånger som krävs för att man ska känna sig redo att be honom fara åt... att gå ner till hans mamma. Som - kryper det snart fram - visar sig vara den som skickade upp honom från början.
Ni ber honom vänta en liten stund medan ni avslutar meningen med den där intelligenta formuleringen ni just tänkte skriva, innan den försvinner. Bara för att upptäcka att den redan är borta. Oåterkalleligen.
Varpå ni svär grovt och högljutt medan ni desperat försöker hitta på en ny formulering, men självklart misslyckas därför att ni distraheras av att datorns batteri just tar slut och skärmen blir svart. Varefter telefonen ringer igen.
Det är då ni ger upp och tänker att det nog kommer att gå bättre en annan dag. Att det nog kommer att vara lite lugnare i huset imorgon. Att ni inte kommer att vara lika trött och inte kommer att störas av vare sig telefon, TV, grannens bjäbbande hund, äldste sonens ytterst påträngande fuzz-dist, torktumlarens svoschande, eller ens er egen ständigt närvarande ångest inför det faktum att ingen kanske någonsin vill läsa det ni skriver.
Men å andra sidan: att sitta i ett tomt och tyst hus kväll efter kväll med aldrig så mycket arbetsro skulle vara mycket värre än att som nu befinna sig i ett hem med visserligen störande människor, men som alla bryr sig om er.
Det om något är väl värt att tänka på när det känns lite surt och motigt. Eller hur?
