Förord:
Året 1660 hölls en riksdag på Kronhuset i Göteborg. Kungen, som vid tiden var Karl X Gustav, kände sig lite krasslig och dog tämligen oväntat kort efteråt, efterlämnande hela riket i den största sorg och bedrövelse. Så drastisk har jag emellertid inte för avsikt att vara i dagens inlägg även om tre av fyra delar i trilogin andas viss pessimism. Jag för min del föredrar nämligen till skillnad från många andra att vara bredrövad framför att vara bedrövad. Slut på förordet.
Del ett:
Tystnad.
Det är så det börjar. Naturligtvis inte kompakt och ogenomtränglig till en början, men plötsligt blir man varse en frånvaro man inte tidigare lagt märke till. Först märker man inte särskilt mycket av den, men efter ett tag börjar man ändå undra vad det är som är fel. Man finner inget. Man frågar sig om man gjort något folk har svårt att hantera. Kanske något pinsamt, okänsligt, dumt eller elakt. Eller något annat som inte går att acceptera, oviktigt vad eftersom det oavsett vilket skett fullständigt omedvetet.
Tystnaden blir snart påträngande och efter ett tag total och iskall, fortfarande utan att man förstår ett enda dugg. Vemod sipprar in och fyller situationer som borde vara fyllda av glädje.
Människor som plötsligt håller sig undan eller försvinner utan förklaring gör att man med stor tydlighet inser det sanna värdet av äkta vänskap. Men när man tänker närmare på saken: kanske är det bara bra att man då och då tvingas omvärdera sin världsbild? Kanske är det bara bra att då och då omstöpa den innersta kretsen och göra den än mer exklusiv?
Tja, inte vet jag. Detta vet jag däremot: tillit måste förtjänas. Och att förtjäna min tillit är helt och hållet upp till den som vill åtnjuta den. Bollen ligger hos er, för att använda en sliten sportmetafor. Inte hos mig.
Del två:
Dagens blogginlägg skrivs från en hotellsäng i Göteborg. Nyss hemkommen från ett Liseberg invaderat av pandasminkade indietjejer i lägre tonåren som alla kommit för att se Göteborgs egen falsksjungande stolthet Håkan Hellström, tvivlar jag på nytt på mänsklighetens framtid. Vad fanken det är som driver alla dessa unga människor att vallfärda till en konsert med en av Sveriges mest överskattade artister övergår nämligen mitt förstånd. Men vad vet jag, halvgammal gubbe utan hår? Jag har ju numera lämnat musikbranschen för att istället låta mig förödmjukas i litteraturens värld…
Precis utanför Lisebergs entré råkade vi nästan klampa rakt in i en jättelik och tämligen osmält spya. Det tycker jag ganska väl sammanfattar en afton i sällskap med galna HH-fans.
Del tre:
I eftermiddags var jag i en stor bokhandel på Östra Hamngatan som nästan uteslutande säljer pocketböcker. Utbudet var så gigantiskt att jag efter ett tag slutade registrera vad jag såg, och plötsligt förstod jag varför det är så svårt att sälja böcker. Det handlar inte i första hand om kvalitet, utan om kvantitet. Och om att sticka ut, om att synas. För syns man inte så finns man inte, så enkelt är det dessvärre. Och i en djungel av färgglada alster av Guillou, Nesser, Marklund och Pleijel är en gråsjaskig bok med en lokal kyrka på omslaget inte mycket att komma med…
Del fyra:
Uppdatering av projekt Erik Johannesson.
Snart återstår bara en tredjedel av historien att berätta. Just det, del ett och del två är nu i stort sett klara. Del tre kommer att bli den mest dramatiska och roliga att skriva, och en kvalificerad gissning är att boken kommer att vara färdigskriven innan året är slut. Kanske.
Gamla figurer kommer att dammas av och dyka upp i nya skepnader, viktigast av dem alla Elektra Ström. Inom ett par veckor borde hon vara tillbaka i berättelsen och sätta ny fart på skrivandet, och inte minst på Erik. Jag längtar redan…
