Först tänkte jag skriva om historia i dagens inlägg. Raljera lite över mänsklighetens strävan att uppnå ett odefinierat något, vilket nästan alltid resulterat i apspel och pajaserier snarare än det avsedda. Det kunde ha blivit kul, men idén förkastades när alla roliga exempel uteblev och jag somnade med händerna på tangentbordet.
Sedan tänkte jag skriva lite om att jag inte hinner med mitt liv, därför att det är fullt av saker jag försöker hinna med. Det blev ärligt talat inte heller särskilt roligt, så "det tar vi och skiter i", för att citera Astrid Lindgren.
Istället ska jag skriva om ett mörkt kapitel i min egen historia, trots att risken är uppenbar att jag kommer att få lida för denna min öppenhjärtighet. Minns exempelvis inlägget "Kriminalitet och en dålig hårdag" från den 31 oktober: öknamnet "Langar-Hasse" blev utan tvivel det mest handfasta och bestående resultatet av den ärligheten.
Men vad vore livet utan dumhet? Perfekt, antagligen. Men eftersom perfektion bara är en abstraktion (där fick jag till det!) ska jag istället berätta den sanna och inte helt angenäma historien om när jag skulle lära mig att spela säckpipa. Vi tar det från början. Nästan, åtminstone:
För många år sedan hade jag bestämt mig för att jag ville lära mig spela säckpipa. Inte de där skotska flerpipiga monstren som man behöver både kilt och kompressor från Biltema för att driva, utan en spansk mer modest variant med spelpipa och en enda bordun. En bordun är förresten en pipa som spelar samma ton hela tiden, för er som inte känner till terminologin beträffande säckpipans anatomi och funktion. Den skotska varianten har tre stycken, den spanska (och svenska med flera) har bara en, som jag sade.
I alla fall: jag skaffade mig efter visst detektivarbete en säckpipa på krokiga vägar (som inte ska gås in på här, det får vara någon måtta på öppenhjärtigheten). Anskaffandet var under alla omständigheter det minsta problemet, skulle det snart visa sig med smärtsam tydlighet. Värre blev det nämligen när jag försökte få ljud i eländet.
Om ni har barn händer det säkert emellanåt att de kommer med sådana där ballonger som knappt går att blåsa upp, och vill att ni ska blåsa upp dem. Som ansvarskännande förälder gör man givetvis då sin plikt, och riskerar därmed att både spräcka trumhinnorna och missfärga underkläderna till ingen nytta, eftersom ballonghelvetet aldrig blir mycket större än en liten knytnäve, hur mycket man än blåser.
Precis så är det att blåsa i en säckpipa.
Förutom att luften man just blåst in genast haft oförskämdheten att pysa ut i andra ändan (av säckpipan). Dock alltid utan att det kommer ens det minsta ljud.
De första dagarna av dylikt stumt blåsande tror man att det är något fel på instrumentet, men inser sedan efter samtal med mer erfarna säckpipespelare att det trots allt är helt i sin ordning. Det ska inte vara lättare än så. Nähä?
Om man inte är en förståndig människa och ger upp här, kommer man faktiskt förr eller senare till en punkt där säckpipan börjar ge ifrån sig ljud. Förvisso som vore den en döende säl, eller möjligen en ytterst brunstig älgtjur, men dock. Det är inte vackert, men det låter åtminstone.
Själv tränade jag upp mig till den nivån i mina svärföräldrars trädgård, förvisso till grannarnas förtvivlan men åtminstone till främjande av djurlivet strax utanför tomtgränsen. Varken förr eller senare har man sett så många kåta älgkor på så liten yta samtidigt. Åtminstone inte i Ljungbyhed.
Nå. När jag till sist efter mycken vånda (både min egen och grannarnas) passerat djurlätesstadiet, kom jag in i ambulansstadiet. Det uppstår när man inte riktigt hinner med att blåsa in så mycket luft som samtidigt pyser ut genom piporna, men ändå tillräckligt mycket för att ljudet inte ska dö ut helt. Vid övning låter det helt enkelt som om det kommer något sorts utryckningsfordon körande, fast med något nasala sirener. Det är fortfarande inte vackert. Men högt.
Hemligheten med ett framgångsrikt säckpipespelande är föga överraskande följande: det gäller att vid varje tillfälle hålla ett jämnt tryck i säcken som man har klämd under ena armen. När man blåser in luft måste man samtidigt lätta lite på trycket (jag undanber mig vänligen grova och plumpa skämt om denna formulering) i säcken, annars stiger tonen. På samma sätt måste man klämma hårdare på samma säck när man slutar blåsa för att kippa efter luft. Klarar man inte att automatiskt kompensera för denna växelvisa tryckförändring, blir det ofrånkomligen snarare ambulans än skön(?) musik.
Jag kan med viss stolthet berätta att jag passerade även detta stadium i min strävan att bli pipare, redo att spela på medeltidsfestivaler och barndop. Återstod bara att öva in några lyssningsbara melodier, vilket tycktes vara ganska lätt med tanke på vad jag redan gått igenom, inte minst ifråga om förnedring och social utfrysning. Men det var nu jag slutligen stötte på det sista och avgörande hindret för min karriär som musiker specialiserad på nästan utdöda instrument. Ett hinder som snart skulle visa sig oöverstigligt.
På den här tiden bodde jag och min familj i ett radhus. Våra grannar var tåliga, men hur det än var kunde man ju inte begära vad som helst av dem. För att undgå vräkning var jag därför förvisad till lägenhetens källare så fort jag kom dragandes med den av min familj allt mer avskydda säckpipan. Jag tror att min fru tänkte att jag gjorde minst skada under jord, men hon kan också ha resonerat på något annat för mig obegripligt sätt. Kvinnors obefintliga förståelse för njutbar musik har jag nämligen aldrig förstått mig på.
Jag tog alltså plats i tvättstugan, stängde dörren och satte igång att öva. Det tog inte två minuter förrän jag upptäckte en stor - och då menar jag verkligen STOR - spindel som i panik kommit framspringande från något mörkt hörn där den suttit och tryckt. Jag kallade omedelbart och i högljudd falsett på hjälp, och min fru - som innerst inne är en vänlig själ - kom genast ner och dödade monstret. Sedan hon gått kunde jag återuppta övningen, bara för att upptäcka att ännu en spindel lockats ut ur sitt gömställe av säckpipans förtrollande toner. Eller om det var olidligt gälla. Jag vet inte riktigt eftersom jag alltid fann för gott att öva med hörselskydd.
Nytt falsettskrik, varpå irriterad fru kom och eliminerade spindel nummer två.
Och så där höll det på. Jag misstänker att ni inte tror mig, men varje gång jag satte igång att tuta kom diverse kryp framrusande i panik, varpå jag själv drabbades av ungefär samma känslor. Till sist blev det naturligtvis ohållbart. Det går inte att spela säckpipa om man hela tiden misstänksamt måste hålla ögonen på väggar och golv.
Jag provade att i protest spela i andra rum, men resultatet blev varje gång det samma: panik bland husets inneboende insekter och leddjur.
Till sist tvingades jag ge upp, och nu hänger min spanska säckpipa som ett fint pynt på väggen i min musik- och datorhörna, intorkad och därmed ofarlig. Resultatet av detta sedan länge insomnade äventyr blev bara att jag än i denna dag då och då tvingas svara på illasinnade frågor om hur det går med mitt säckpipespelande. Dessa frågor brukar jag visserligen kunna ducka för, men när man frågar mig om jag bar kilt när jag övade blir jag förbannad. För det får väl för höge farao finnas gränser! Säckpipan var ju spansk, inte skotsk! Dumskallar...
Här är en tysk som spelar på en likadan säckpipa som den ovan beskrivna. Han börjar inte tuta förrän efter halva klippet, men det är nästan värt besväret att vänta...
