Ämnet för dagen tänkte jag skulle vara TV- och radioreklam. Men hur kul är det egentligen? Själv är jag så trött på det där fenomenet att jag håller på att kräkas varje gång jag tvingas höra alla mer eller mindre imbecilla jinglar till synes gjorda för en publik i total avsaknad av hjärna.
För ingen kan väl på allvar mena att minst sagt undermåligt producerad reklam för bindor, schampo, mobilt bredband, tandkräm, sportkanaler och vad övrigt skräp man kan tänka sig, skulle ha någon som helst effekt på en tänkande varelse, vilken som helst? Eller åtminstone inte på någon med större hjärnkapacitet än ett pyttelitet däggdjur? (Beträffande pyttesmå däggdjur tänker jag inte på bjäbbiga hundar med en totalvikt understigande 5 kg, eftersom de liksom inte riktigt kvalar in under begreppet "djur". På samma sätt känns ordet "hjärnkapacitet" märkligt malplacerat i det här sammanhanget. Enligt min högst personliga bedömning, vill säga.)
Nå, åter till reklamen.
Jodå, det kan man. Det vill säga påstå att den har effekt på tänkande varelser. Och vad värre är: man har dessutom rätt. Och det leder mig till sist in på det verkliga ämnet för dagen, nämligen mänsklighetens förbannelse framför alla andra: den fullständigt obegripliga och allmänt spridda dumheten.
Nu vill jag ju inte gå så långt som att påstå att precis hela mänskligheten lider av denna åkomma, även om min äldste son menar att det nog ändå är så. Jag - som är en ödmjuk och försiktig person - nöjer mig för min del med att konstatera att åtminstone hela 5% verkar vara åtminstone delvis oförtjänta av epitetet "dum i huvudet".
Det innebär grovt räknat att ca 450000 människor i Sverige borde vara ganska ok. För vår egen skull bryr vi oss inte om att räkna ut hur många den andra andelen består av.
Nu vill jag inte att ni ska missförstå mig. Ni som läser den här bloggen (är ni två eller kanske till och med tre?) tillhör naturligtvis de där 5 procenten jag talade om. Detta eftersom ni väl ändå inte räknar er till den där inskränkta, självcentrerade, ytliga, självutnämnt präktiga gruppen som tror sig veta så fantastiskt mycket om det mesta?
Ja, jag vet inte hur jag ska säga. Men istället för att fortsätta och med största sannolikhet börja trampa på en massa ömma tår tror att det är bäst om jag från och med nu håller tyst. Dessutom kommer det att hindra mig från att fortare än kvickt låta mig sorteras in under de där 95 procenten, vilket väl hade skett på kortare tid än det tagit mig att stava till stuppitet... supiditet... äsch!
Så istället för att svamla mer lämnar jag ordet åt några andra betydligt större tänkare. Jag trodde att de visste vad de talade om. Men efter att ha läst citaten mera noggrant är jag osäker...
Dumheten har två sätt att vara: den håller mun eller den talar. Den tigande dumheten kan man stå ut med.
Honoré de Balzac
(Hmm, jag borde kanske inte ha skrivit det här inlägget ändå, nu när jag tänker efter...)
Mänsklighetens dumhet har inte blivit större under tidens lopp men dess möjligheter att ge uttryck åt sin dumhet har blivit större.
Frans G Bengtsson
(http://hanssvenssoncom.blogspot.com/)
Den nyttigaste läxa livet har lärt mig är att idioterna många gånger har rätt.
Winston Churchill
Ok, det var droppen. Life sucks...
