Huga!
Efter en hel vecka i sängen med den berömda svininfluensans lillasyster musförkylningen (det låter mycket trevligare än det var) är det inte så lätt att komma på något att blogga om. Men jag får väl försöka, trots allt:
Sentimentalitet.
Denna fantastiska, stora och (i sällskap med andra människor) lätt pinsamma känsla som ibland överfaller en när man rörs av något man läst, sett eller lyssnat på. Som av vissa anses som en icke önskvärd svaghet, och av andra som bevis för att man är en äkta människa med äkta känslor.
Den återfinns överallt, t ex i Strindbergs Röda Rummet, där det i vissa avsnitt ständigt tjatas om sentimentalitet som något som till varje pris bör undvikas. Den finns dessutom som alla biobesökare vet i en något vulgariserad form i slutet av i stort sett varenda Hollywoodfilm. Ni vet, där det förväntas att publiken unisont ska utbrista "Åååh..." och sucka hänfört och gärna ljudligt.
Just denna senare form har jag personligen minst sagt lite svårt för. När någon talar om för mig att jag ska vara sentimental reagerar jag nämligen tvärtom och skrattar gärna rått istället. Som exempelvis i TV-program där man förvandlar fattiga amerikaners slumhus till lyxvillor så att de hela tiden och ofta omotiverat utbrister "Oh my god!" tills man bara vill kräkas på dem. (Det är alltså inte lyxvillorna som talar utan amerikanerna som förväntas bo i dem. Löjligt syftningsfel, jag vet...)
Om jag kan vara obstinat? Gissa om...
Dock, viss sentimentalitet är ofrånkomligen vacker. Om jag påstod något annat skulle jag ljuga, vilket alla som läst mina böcker redan vet mer än väl.
Ta till exempel scenen ur Det obrytbara mönstret där Anna sitter hos sin döende bror Johan. När jag skrev den grät jag nästan. Och när hon så småningom återfinner honom - och förlorar honom på nytt - i en annan tid och i en annan skepnad grät jag inte bara nästan, utan verkligen.
Det finns utan tvivel något oerhört vackert i det sorgliga, något som tål att pekas på om och om igen. Något som får kvinnor att falla i gråt (eftersom de inte behöver låtsas oberörda), och män att svälja hårt (eftersom män i vår tid inte gråter utan bara sväljer hårt). I just det avseendet är jag förresten ytterst omanlig, vilket en del människor i min närhet mer än gärna påpekar för mig så ofta de får tillfälle.
Annat var det förr i tiden. När Gustav III blev skadeskjuten på den där berömda operamaskeraden (nu pratar vi sent 1700-tal) både grät och svimmade hans bröder och övrig uppvaktning när de kom för att hälsa på honom efter attentatet. Själv skojade han bort hela saken, vilket förstås inte hindrade honom från att dö efter några veckors svåra plågor.
Och under det krigiska och synnerligen brutala 1600-talet - när man för övrigt slaktade folk som om begreppet "människovärde" överhuvudtaget inte existerade - grät man floder för sådant vi idag skulle betrakta som löjliga bagateller. Eftersom den nedtecknade och därmed kända historien till nittionio procent handlar om män, är det alltså de som åsyftas här. Just det, det var de råbarkade männen som grät. Och tro nu för all del inte att de var några fjollor eller mesproppar. Tvärtom, alla grät, och dessutom offentligt: fältherrar, kungar och krigare. Fint, mindre fint och till och med uselt folk. Det ansågs manligt att gråta. Om man däremot aldrig fällde några tårar, betraktades man som förhärdad och sannolikt inte riktigt frisk i huvudet.
Men min egen, högst personliga sentimentalitet, alltså.
När man är sjuk finns det inte mycket att sysselsätta sig med. Man kan läsa en bok, förutsatt det inte sticker i näsan så att ögonen konstant rinner och liksom förstör upplevelsen. Man kan också följa TV-shops dagliga sändningar, eller varför inte paralyserad av vantro se TV-program av typen "Glamour" eller TV4:s dagliga ordleksprogram för imbecilla analfabeter? Att betrakta molnen som seglar förbi i världen utanför och att låta tankarna flyga fritt är också ett ganska bra alternativ, men även det något otillfredsställande i längden.
Eller så ser man om en TV-serie man har på DVD.
Jag valde det sista alternativet, men först efter att ha provat på de andra. Och efter att ha sett om alla avsnitten av Band of Brothers måste jag erkänna att jag periodvis blev tvungen att svälja mycket hårt.
Det är krig, elände, bortsprängda ben och äldre herrar som i början av varje avsnitt berättar om hur det verkligen var att delta i andra världskriget. Det är naket, äkta och känns faktiskt inte särskilt tillrättalagt.
Och det är vackert.
Det låter antagligen inte klokt, och frågan är väl om det är det. Men som jag påpekade tidigare: i tragedin finns en fullständigt oemotståndlig skönhet som rör åtminstone vid mitt allra innersta. Det är som med musik. Dur-stämda, trallvänliga melodier gör mig rastlös och illa till mods. Moll och underliga (vackra enligt mig) harmonier lyfter mig ständigt till nya nivåer.
Och för att anknyta till mina böcker (det här är trots allt en blogg som åtminstone ibland ska handla om dem): Erik Johannesson är på samma vis proppfull av motsägelsefulla harmonier, precis som jag vill att det ska vara. Och korkade människor. Och sentimentalitet.
Orkar ni?
Eftersom jag oftast brukar avsluta med någon form av filmklipp eller musiksnutt blir det denna vecka inte det ni kanske förväntar er, d v s något från Band of Brothers, utan istället något från mitt eget personliga soundtrack till Det obrytbara mönstret. Det var just den här låten jag hade i huvudet när jag skrev om Johans död. Det är sorgligt, men samtidigt vackert på ett svårfångat sätt. Kanske rent av sentimentalt.
Svälj hårt, vi hörs om en vecka.
