Jaha, så var man då på väg ut ur den depressiva fasen (se förra veckans inlägg) och på väg in i den maniska, vilket osökt leder mig in på dagens ämne; glädje.
Nu ska det kanske sägas att jag inte är en sådan där äppelkindad, hurtig glädjespridare som vanligt normalt folk i ren frustration vill slå på truten, utan tvärtom en människa som ser det vackra i det sorgliga. Och därvidlag är jag faktiskt inte så unik som man kanske kan förledas att tro, verkligen inte.
För glädjen jag talar om är nämligen den sortens glädje som ibland betraktas som ful, men som icke desto mindre roar oss människor allra mest. Ni vet förstås vad jag talar om, eftersom ni inte är ett dugg bättre än jag. Just det; skadeglädje.
Nu vet jag att det finns präktiga och synnerligen irriterande individer som slår ifrån sig med emfas och påstår att de minsann inte alls är skadeglada. Men det gör dem verkligen inte till bättre människor, bara till lögnare. För jag VET att i princip alla tycker att det är jätteroligt när folk drattar på ändan och slår sig, eller varför inte får något hårt hastigt och oväntat i skrevet.
Det är inte utan att man frågar sig vad det är i människans utveckling som drivit fram den här egenskapen? För om man nu är en anhängare av evolutionsteorin (som säger att egenskaper man har nytta av på ett eller annat sätt förs vidare och förädlas, eller något liknande) inser man ju att förmågan att känna skadeglädje måste ha inneburit en fördel för våra förfäder, annars skulle den ju inte vara en så framträdande del av våra moderna jag, eller hur?
Rent spontant tycker jag förstås att den skulle vara till nackdel. Tänk själv; klanledare Gorm snavar över en sten och faller på ett för åskådarna synnerligen lustigt sätt (kanske så att han tappar höftskinnet och visar... äsch, det spelar ingen roll), varpå de med genen för skadeglädje skrattar högt och rått, medan alla andra håller tyst eller uttrycker sin medkänsla.
Det naturliga vore då förstås att Gorm drämmer sin stora knölpåk i huvudet på de som skrattade högst, vilket får till följd att de inte kommer att kunna föra sina gener vidare.
Det är vid den slutsatsen man kan förledas att tro på intelligent design, det vill säga att någon i förväg har tänkt ut och bestämt hur varje art ska se ut och bete sig. Exempelvis att människan är gjord till Guds avbild, vilket i så fall per automatik och med facit i hand måste innebära att han, Gud alltså, är en skadeglad fan.
Nå, det blasfemiska passar sig antagligen inte här - och förresten är jag inte så mycket för att häda eftersom jag är en sansad och tämligen vidskeplig människa - varför jag hellre förordar en annan förklaring till människans skadeglädje, en som passar ihop med evolutionsteorin.
Vi återvänder alltså till herr Gorm, som just slagit en ordentlig vurpa och oförhappandes råkat visa röven för hela stammen. Vissa - våra förfäder - skrattar, medan andra - de som uppenbarligen inte fick en chans att fortplanta sig - ömkar honom och bedyrar hur synd det är att han råkade visa ändalykten.
Gorm blir då självklart förbannad och slår omgående ihjäl alla de som hade den dåliga smaken att under en medlidandets täckmantel understryka och på så vis förvärra det pinsamma. Vilket leder till att de med genen för skadeglädje glatt och obehindrat för den vidare, förvisso under elaka skrattsalvor men med intakta bakhuvuden.
Så måste det alltså hänga ihop. Vi är alla ättlingar till hånflinande halvapor som skrattade sig fördärvade när någon annan slog sig i skrevet eller skadade svanskotan. Kul.
Avslutningsvis gör vi ett test. Titta på nedanstående film. Om ni skrattar under en eller flera scener vet ni att ni har livskraftiga gener. Grattis.
