Gladpacksinpackad fru

Del ett:

Min fru ska på kalas.

Det är väl fint så, om det inte vore för att hon planerar att klä ut sig.

Jag vet, ni tycker inte att det låter särskilt oroande med lite tokroliga kläder. Och det hade inte jag heller tyckt, åtminstone inte om hon bara tänkt använda  det gamla vanliga, d v s några av sina spexkläder. För det där med att hon allt som oftast lyckas se dum ut är jag som ni säkert förstår tämligen van vid. Och det är ju bara bra, eftersom hon tillhör den lilla men lyckliga skara som får betalt för att se lite imbecill ut, till massornas outsägliga glädje.

Själv får jag förresten inte öre fast jag gör exakt samma sak. Dagligen, dessutom.

Men nu är alltså måttet rågat. Mitt under vår för övrigt stilla kvällsmåltid släppte hon plötsligt bomben: hon hade för avsikt att rulla in sig själv i gladpack. Förvisso fullt påklädd under den genomskinliga folien, men ändå.

Har ni sett hur man ser ut om man trär en nylonstrumpa över huvudet? Just det, man blir åtminstone inte vackrare, även om man för all del  kan bli en hel del annat. Som t ex misstänkt för antingen terrorism, allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen förberedelse för bankrån. Eller varför inte langning? ;)

Poängen är i alla fall att man genom att stoppa huvudet i en strumpa ofrånkomligen får ett något ofördelaktigt utseende, alldeles oavsett vilket utgångsläge naturen har begåvat en med. Snygg blir oundvikligen ful, med andra ord. Och utan undantag.

Och beträffande nylonstrumpan är det ändå bara huvudet som berörs. I det här fallet skulle som jag sade hela kroppen tryckas in i folie. Förstår ni vart jag vill komma?

Enligt min mening skulle en sådan förklädnad visserligen kunna vara oerhört effektiv på ett högst destruktivt sätt, men samtidigt knappast att föredra om man ska gå på fest. Tänk bara så besvärligt det kommer att bli när man plötsligt (och för sent) upptäcker att man måste gå på toaletten. Då skulle jag sannerligen inte vilja vara i min frus folie.

Del två:

Som alla läsare av denna blogg säkert känner till, har jag lite svårt för reklam. Främst den där dumdryga sorten, den som flitigt förekommer i exempelvis de kommersiella radio- och TV-kanalerna. (Var annars, förresten...?)

Men nu ska jag alltså kasta en av mina halvhjärtade principer överbord och själv göra lite reklam, eftersom det gynnar ett behjärtansvärt fenomen. Mig själv, nämligen:

Kommer ni ihåg det gamla insomnade syntbandet Cyclotron som jag hade tillsammans med min bror Per? Det tynade sakta bort någon gång under 2006, om jag minns rätt. Men nu visar det sig att C bara varit en liten aning skendöd, och under december kommer att börja släppa ifrån sig lite nytt material.

Och det är alltså här vi har själva pudelns kärna, som det heter. Alla nya låtar (och redan även en del gamla) kommer att kunna laddas ner gratis och i sin fulla längd från www.tindeck.com. Dessutom har C fått en egen Facebook-sida som jag tycker att ni inte ska missa, främst för att allt rörande C kommer att publiceras den vägen.

Och varför inte förnedra mig helt och hållet när jag ändå håller på: gör som 29 andra redan gjort - tryck på knappen "Bli ett fan"! Ni är i så fall i gott(?) sällskap med bl a gymnasieelever, musiker, boulespelare och en eller annan öldrickande skotte.

Slut på konsumentupplysningen. Ja, och det här inlägget.

Tillägg 091202:
Jag har av oklar anledning blivit ombedd att lägga upp den här bilden i min blogg, men att under inga omständigheter tala om vilka de gladpacksinklädda personerna på bilden är. Ok. Men jag kan i alla fall berätta att ingen av de två kvinnorna till vänster är min fru...