Tillkortakommanden

I september skrev jag ett inlägg som fick rubriken "misantropi". Misantropi är ett fint ord som betyder att man känner kanske inte direkt hat, men åtminstone ett starkt ogillande inför det mänskliga släktet. Man är lite folkilsken, helt enkelt.

En av mina nära vänner påpekade försiktigt att man eventuellt kunde uppfattas som en aning dryg om man alltför tydligt uttryckte sådana åsikter, vilket på intet vis hindrade mig från att vällustigt fortsätta rulla mig i mänsklig dumhet. Inte minst min egen, vilket kommer att bevisas lite längre ner i texten.

Till viss del kan detta misantropiska beteende skyllas på mitt så kallade författande. Under denna period var jag nämligen mitt inne i ett avsnitt där min huvudperson liksom kommer på kant med resten av samhället, eller åtminstone med de fullständigt vedervärdiga människor han dagligen kommer i kontakt med. Han har med andra ord en högst giltig anledning att hemfalla åt ett visst mått av pessimism, vilket jag i så fall också borde ha när jag tänker efter. Hmm... Men jag borde väl inte... Nej.

Jag kan förstås skylla på att det är förvånansvärt lätt att ryckas med av sådant man är djupt involverad i, som i mitt fall bokskrivande. En kanske inte helt okänd parallell återfinns förresten i den gamla men oslagbara TV-serien "Fawlty Towers", eller "Pang i bygget" som den hette på svenska. Ja, inte i själva serien egentligen, utan bakom kulisserna.

John Cleese blev nämligen sin rollfigur Basil Fawlty (se bild nedan) även sedan han slutat arbeta, vilket inte oväntat ledde till skilsmässa från hustrun Connie Booth, som för övrigt spelade Polly i samma serie. Det är som sagt mycket lättare än man tror att ryckas med.

Jag är alltså i gott sällskap. Men tro nu för allt i världen inte att jag är något välartat undantag från det där med mänsklig dumhet. Nej då, jag är precis lika korkad som alla andra. Låt mig ge er några  konkreta exempel (vilket jag alldeles säkert snart kommer att ångra):

• Igår skulle jag göra grönpepparsås åt mig och mina barn. Det gick bra tills jag skulle bestämma hur mycket grönpeppar som behövdes för att sätta smak på såsen.
  Först hällde jag i lite. Då smakade det inget. Sedan hällde jag i lite mer. Det smakade fortfarande inget. Då tröttnade jag och hällde jag i hela burken.
  Vill ni att jag ska fortsätta, eller räcker det med att berätta att min yngste son fick tårar i ögonen och sade "Det är starkt, pappa!"? Eller att den äldste försiktigt föreslog att man kanske skulle försöka sila bort pepparkornen innan man fortsatte äta? Nej, jag tror ni fattar grejen...

• Eller när vi var i Paris för ett par år sedan och ett franskt fyllo sade något obegripligt till oss, och jag glatt svarade på vad jag trodde var kanske inte felfri, men dock franska att jag inte talade franska. Vilket tydligen inte han heller gjorde, för han fattade inte ett ord av vad jag sade. Men dum såg han ut, och det var i alla fall helt och hållet min förtjänst. Det smittar, nämligen.
  
  
• För att inte tala om den gången jag höll på att skjuta ihjäl vår granne med en hemmagjord ballista. Det där är förresten så hemskt att jag inte gärna talar om det. Men har jag börjat så är det väl lika bra att bita i det süra äppel.
  Först och främst: en ballista är i princip ett jättestort armborst. Min var kanske inte riktigt i klass med de medeltida förebilderna, varken vad gäller storlek eller prestanda. Den var nämligen tillverkad av en glasfiberpilbåge och några brädbitar, men ändå absolut tillräckligt stor för att kunna ställa till med förfärliga skador om det ville sig illa.
  Det ville det sig nästan. Jag hade laddat med en av mina "bultar" (så kallas de korta pilar som används i armborst), vilka var gjorda av lätt modifierade dartpilar. Jodå, ni läste rätt. Kompletta med 5 cm ytterst vass spets.
  Jag hade av idag totalt obegriplig anledning bestämt mig för att göra ett skjuttest i vår trädgård, utan att för ett ögonblick reflektera över hur lång räckvidd mitt hemmagjorda mordvapen hade. Just som jag skulle skjuta, kom grannens dotter gående på grusgången utanför vår häck. Och i just det ögonblicket valde mitt hemmabygge att gå av, alldeles av sig själv. Hon är säker, gamla Bettan, och så vidare.
  Därefter gick allt mycket snabbt: pilen flög iväg, missade flickan med en hårsmån och studsade tillbaka in i vår trädgård efter att ha träffat huset på andra sidan grusgången. Någon hördes andlöst fråga om det där var en pil? Jag gömde mig under ett bord utan att besvara frågan, varpå jag sedan skyndsamt demonterade mordvapnet när faran var över. Jag blir fortfarande kallsvettig när jag tänker på det där.

Avslutningsvis tänkte jag avslöja att Cyclotron - det där gamla syntbandet, ni vet - arbetar på nytt material. (På tal om dumhet...?)
Men eftersom det inte är bra att snöa in på saker (se ovan) måste man se till att variera sig. Därför delar jag idag med mig av en helt annan musikstil, mer kraftfull och alldeles avgjort mindre elektronisk, som jag lyssnar på när jag behöver rensa huvudet från arpeggion och komprimerade bastrummor. Det är inget konstigt, bara några fransoser som spelar gitarr och sjunger. Lyssna gärna...