Min fru är kriminell.
Jo, det är sant. Hon har langat öl till vår äldste son, och sålunda polisanmälts med kanske inte så dryga, men dock dagsböter att vänta.
Att sonen ifråga är 18 år och vid tillfället för polisingripandet var på väg in till Helsingborg för att ta en helt laglig barrunda med sina kompisar hör naturligtvis inte hit. Inte heller att langningen ifråga gäller en halv burk öl, d v s 16,5 cl.
Jag klandrar inte i första hand poliserna som gjorde ingripandet. De var bara väldigt, väldigt noggranna och synnerligen grundliga när de gjorde sitt jobb.
Eller något sådant.
Jag klandrar inte heller min son, som var både nykter och ärlig (alternativt dum) nog att säga som det var när ordningsmakten slog till. Han borde naturligtvis ha blånekat och ljugit, precis som det förväntades av honom. Precis som min fru borde ha gjort när hon av polisen faktiskt fick en chans att ta tillbaka sin bekännelse. Vilket hon alltså inte gjorde, eftersom även hon är en ytterst ärlig människa.
Och sist men inte minst; jag klandrar inte heller tidningen som skrev om händelsen, trots att jag först inte förstod att det var min egen familj jag läste om. Det ju var bara några mindre detaljer som blev fel, exempelvis åldern på sonen, som plötsligt blev omyndig.
Däremot tycker jag att det är synnerligen trist när pöbeln går igång och börjar oja sig och indignerat kräva fängelsestraff för den s k langande mamman. Det är då jag inte kan låta bli att själv kommentera, men utan att förfalla till samma intellektuella neandertalnivå. Notisen om brottet återfinns här, om ni inte redan läst den. Glöm inte kolla läsarkommentarerna. ;)
Förra veckan var jag med om något oerhört märkligt. Jag satt och skrev på min bok i godan ro, när jag plötsligt trodde mig ha slungats tjugofem år tillbaka i tiden. Framför mig stod nämligen en gestalt hämtad ur ett av åttiotalets djupaste skrymslen, livs levande. Först trodde jag att jag hade dött utan att egentligen märka det, men sedan insåg jag att skepnaden trots allt var av denna värld snarare än nästa.
Minns ni new wave-bandet A Flock of Seagulls? Sångaren och keyboardisten Mike Score hade en minst sagt speciell frisyr, och det var alltså denna frisyr som nu hemsökte mig.
Vid närmare kontroll (och till min måttliga förtjusning) visade den sig sitta på min frus huvud. Hur den hade hamnat där har jag fortfarande inget bra svar på, men en kvalificerad gissning är att hon helt enkelt sovit sig till den. När hon kom ut ur badrummet en halvtimme senare var den till min lättnad försvunnen. Jag har inte brytt mig om att ta reda på vad som hände med den. Jag är bara glad att den är borta.
Som ett litet appendix till den här historien kan nämnas att pojkarna som kör fiskbilen här i byn vid sitt senaste besök försiktigt påpekade att min fru (och hennes frisyr) var lite lik någon kändis, men till en början oklart vilken. Snart klarnade det emellertid, d v s när hon köpt fisk för närmare 1000:-.
Kändisen ifråga visade sig vara sångaren i The Cure, den för sina frisyrer och kreativa sminkning vittomtalade Robert Smith, som ses nedan.
Vad ska man som äkta make och fiskkund säga om det här? Tja, inte vet jag. En sak vet jag däremot: fisk kommer i fortsättningen att gå precis lika bra att köpa i Hemköps frysdisk.
Avslutningsvis vill jag passa på att uppmärksamma att det på måndag är exakt 300 år sedan de inledande händelserna i Det obrytbara mönstret ägde rum. Det var just denna dag som den danska invasionen påbörjades, och kanske, kanske tänker jag ta en promenad på stranden och skänka de olyckliga syskonen Anna och Johan en tanke. Gör mig gärna sällskap.
