Tja-lala-lala!

Det är synd om vissa människor. Mycket synd, till och med.

Exempel på människor det är synd om:

• De som mot sin vilja tvingas betala hutlös förmögenhetsskatt bara för att samhället ska kunna upprätthålla sådan service dessa statligt rånade stackare själva aldrig kommer att behöva utnyttja, exempelvis försörjningsstöd eller bostadsbidrag.
• Brutalpedantiska villaägare vars lågutbildade och vulgära grannar på pin kiv vägrar kratta ihop sina löv före den första höststormen. Trots att de blivit åthutade på skarpen av bättre folk utan egna träd.
• Bortskämda tonårsbarn som inte får toppbetyg ens på privatskola med betygsinflation. Visserligen pinsamt, men det måste förstås vara läxhjälpen RUTs fel. Hon får hålla sig till städningen i fortsättningen.
• Världens bästa, säkraste och snabbaste bilförare. Dessa kamikazeförare finns bland annat i Ljungbyhed, där de kör i minst 100 km/h på smala bygator och bredsladdar över övergångsställen med skymd sikt. De har ju haft körkort i flera månader, samtidigt som de har en mentalt funktionshindrad orangutangs hela begåvning. Så vad skulle kunna gå fel?
  (Anledningen till att den här sista gruppen hamnade på listan över människor det är synd om är att jag kommer att beväpna mig med ett raketgevär om någon i min familj blir påkörd av dessa keps- och trätoffelbeklädda små kräkmedel. Och det är då det blir synd om dem.)
• Nå. Extra synd är det emellertid om...

...Sverigedemokraterna just nu. Tänk att ett alldeles vanligt politiskt parti kan bli så missförstått och förföljt i media bara för några små bagatellartade klavertramps skull! Låt vara att järnrör, horor och babbar dominerade pressen under några dagar, tillsammans med grisläten(!) och grovt stulna (men icke desto mindre förargligt tillrättakomna) väskor. Men vad då då? Sådant händer ju i alla partier, eller hur? Ändå är det bara SD som förföljs och hånas för det, åtminstone i det vänsterdominerade och oerhört orättvisa mediabruset.
Dessutom respekterar inte de andra partierna folkets vilja, eftersom SD nästan alltid blockeras av resten av det politiska etablissemanget i någon sorts löjlig "demokratisk" process. Men vänta bara tills SD på allvar kommer till makten; då blir det slut på orättvisorna. Och på kommunistpressen. Och framför allt på opatriotiska pseudoförfattare som skriver hånfulla veckofunderingar om Partiet. Alltså - shit, alltså...

I verkligheten är Sverigedemokraterna naturligtvis inget rasistiskt parti, även om många kommunistiska fosterlandsförrädare försöker få det att framstå som ett sådant. SD vill ju inget illa - de vill bara att alla som inte har nordiskt utseende ska gå upp i rök. Fast kanske inte bokstavligt - just den metoden har nämligen både prövats och förkastats tidigare i historien. (Som en varning till ilskna och frustrerade SD-anhängare kan nämnas att eftermälet för de inblandade vid sådana radikala rasförädlingsprojekt ofta har haft en tendens att bli en aning trist. Fortsätt alltså hellre att skriva högljudda, oresonliga och felstavade inlägg i tidningarnas kommentarsfält, så att allt kan förbli vid det trygga och invanda.)

Alla människor med bildning och vett inser självklart att SD är ett uttalat nolltolererande - och därmed fullständigt rumsrent - parti. Detta innebär mer i detalj att dess medlemmar inte bör ertappas med att säga rasistiska saker offentligt, vare sig till skvallrande dörrvakt eller på egenhändigt inspelad mobilfilm. Skulle olyckan ändå vara framme kan man alltid försvara sig med att man var full och tillfälligt glömde bort regeln om nolltolerans.
Fast vill man hellre tala sanning är det mycket bättre att säga som det verkligen var: att man bara sade det alla andra ändå tycker och tänker. Nämligen att man vill att alla svenska muslimer antingen:

1. omedelbart lämnar landet, eller...
2. ...konverterar till någon annan religion - typ ateism - och därefter håller tyst och klär sig som folk. (Dock icke i svensk folkdräkt; det finns nämligen ingen som kan undgå att se ut som pajas i dylik mundering. Inte ens partiledare.)

Som en extra stor orättvisa kan det pekas på det faktum att den extremt vänstervridna mediavärlden på sista tiden börjat tala om sådant som "historia". Vad har "historia" med något som helst att göra? Det är egentligen bara löjligt att dra upp bagateller som att SD:s grundare kommer från "Bevara Sverige Svenskt" och "Nordiska Rikspartiet" (1988), samtidigt som exempelvis Socialjävlademokraterna - som lika goda kålsupare, fast värre - var med om att grunda Rasbiologiska institutet (1922). Vad är skillnaden, förutom ett världskrig med tydligt rasistiska förtecken och 66 år av moralisk utveckling? Va? Orättvist, som sagt.

Låt mig nu som avslutning komprimera ovanstående text så att den hjälpligt ryms i ett lagom stort nötskal, till hjälp för dem som haft svårt att tillgodogöra sig fåniga och omständliga formuleringar:

• SD är inget rasistiskt parti. SD vill bara bevara Sverige svenskt, och det är självklart inget som har med rasism att göra.
• SD det enda politiska riksdagsparti som vågar säga det varenda människa i landet tänker. (Det vill säga varenda människa förutom kommunister, socialister, blattar, babbar, småhoror och vänstervridna journalistsvin. Som sagt.)
• SD är det enda parti som vågar försvara det genuint svenska mot mörksens makter. Ty vad vore Sverige utan svenska kåldolmar, svensk Lucia och barfotafarbrorn Ernst Kirchsteiger?

Hundfälla

Att berätta i detalj om saker som utspelas i ens sängkammare nattetid kan vara både känsligt och ofint. Därför kan det kanske tyckas som om jag just står i begrepp att begå en dumhet som jag senare eventuellt kommer att få sota för. Men vad fanken, som jag brukar säga. Det är bara att kasta sig ut över stupet och se vad som händer. GERONIMO! således.

I min och hustruns rosalaserade dubbelsäng à la puttinuttigt åttiotal bor om natten en strävhårig varelse. Hans namn är Falcon, och han förväntas sova nere vid fotändan där han gör stor nytta som värmare åt illa blodcirkulerade fötter.

Storleken på denna Falcon är tämligen blygsam. Han är av rasen dansk-svensk gårdshund vilket rent praktiskt innebär att han fysiskt är av knähundsstorlek, men mentalt av dobermannsnitt. Han är med andra ord väldigt mycket hund, fast i liten förpackning.

Denna svart-vitspräckliga varelse har berett mig och min familj oerhört mycket glädje under de knappt två år han bott hos oss; om jag påstod något annat skulle jag ljuga. Men förutom all glädje han gett oss har han även tillfört en del lätt irritation. Denne lille avelshanne tar sig nämligen ibland friheter, om inte så fort han kommer åt så åtminstone så ofta vi låter honom göra det. (Varför vi till en viss grad alltså måste skylla oss själva. Vi vet - ni behöver inte påpeka det för oss...)

En sådan frihet är att förbehålla sig rätten att provsmaka överblivna godbitar från de veka husböndernas bord. Några bitar stek i rödvinssås är alltså inget problem att trycka i sig; inte heller en halv deciliter överbliven sås från någon av sönernas tallrikar. Dessutom har han på senare tid lagt sig till med ofoget att breda ut sig i min och hustruns säng betydligt mer än vad som rimligen kan anses motiverat för en hund i hans blygsamma storlek. Han trängs och knuffas och lever rövare, till och med mer än vad någon av våra söner någonsin gjort. (Vilket inte säger lite: yngste sonen hade under en sorglig period pippi på att sova på tvären i vår säng - en omständighet som gav min fru ledvärk och mig portvinstå. Typ. Äldste sonen däremot har oftast nöjt sig med att ystert hoppa sönder sängstommen vid mycket olyckliga klockslag.)

Jag brukar stiga upp runt tjugo i fem på morgonen, åtminstone sådana dagar då jag måste masa mig iväg till arbetet. Tio minuter tidigare, det vill säga halv-jävla-fem, har hunden Falcon med det inbyggda atomväckaruret således bestämt sig för att det är dags för mig att vakna så att han kan tillskansa sig lite mer lebensraum i sängen. Detta illvilliga beteende yttrar sig rent praktiskt genom att han flyttar upp från fotänden till huvudänden, där han med hjälp av nos, klor och orubblig beslutsamhet börjar bädda ner sig under täcket. Mitt täcke.

Det där brukar ärligt talat störa mig, varför jag halvt i dröm försöker stänga honom ute genom att klämma fast täcket med fötter, armar och mage tills han tröttnar och lommar iväg för att i protest kissa på någon garderob.

Vissa nätter/morgnar är han emellertid lite listigare. Istället för att anamma manligt buffelbeteende smyger han försiktigt in i sängkläderna. Ja, ni läste rätt: hundskrället kryper in i påslakanet och somnar gott därinne medan jag sömndrucket undrar varför täcket plötsligt blivit så tungt. Det är för övrigt sällan som jag fattar vad det beror på förrän klockan ringer.

Häromdagen straffade sig emellertid all denna ackumulerade fräckhet, varvid hunden Falcon äntligen fick en nosbränna han förhoppningsvis sent ska glömma. Vid pass tjugo över fyra på morgonen påbörjade han såvitt jag kan förstå sin vanliga sängklädesexkursion genom att med nosens hjälp bana sig väg in i mitt påslakan. Där dröjde han troligtvis sedan en stund medan jag ovetande njöt den rättfärdiges sömn. Och det är just i detta ögonblick vi är framme vid kontentan av hela denna omständliga text:

Jag vet förstås inte säkert vad som hände eftersom jag vid tillfället ännu sov som en gris; åtminstone gjorde jag så tills stöket började. Men jag gissar att Falcon måste ha blivit varm och bestämt sig för att det var skönare utanför än inuti påslakanet, varför han av för mig outgrundlig anledning fortsatte sin färd uppåt genom täcket istället för tillbaka nedåt. Kanske gick han vilse, vad vet jag? Nå: efter en del bök fann han uppenbarligen ett hål han måste ha bedömt som tillräckligt stort för att ta sig ut genom. Men se, det var det inte.

Jag drömde så konstigt. Jag drömde att någon brottades med mig, att någon puttades och trängdes och liksom inte ville ge sig. Jag drömde att jag ville slå denne någon på truten, hårt och bestämt så att stöket kunde upphöra. Men istället för att leva ut drömmen vaknade jag, vilket var tur för alla inblandade. När jag tände lampan fann jag nämligen en desperat kämpande hund som försökte komma ut genom ett hål som på sin höjd var stort nog åt en klent byggd iller. Eller annorlunda och mer specifikt uttryckt: huvudet hade han lyckats få ut genom hålet i det ena av påslakanets övre hörn, men utan att kroppen liksom kunde följa efter. Och där satt han vackert men ohjälpligen fast och försökte ta sig loss medelst högljudda fnysningar och vildsint bensprattel.

Om jag inte förbarmat mig över gårdshunden Falcon och bokstavligen skakat fram honom ur täcket hade han antagligen fortfarande försökt komma ut genom det alldeles för lilla hålet. Det finns nämligen såvitt jag förstår inget i hans instinkt som kan förmå honom att liksom vända på benrörelserna och backa. Om det inte gäller att rymma ur hundsele eller att undvika bad, förstås. Men det är ju en helt annan historia som jag med stor sannolikhet får anledning att återkomma till...

Lessov - Komodo (Blood Groove & Kikis Remix). Progressive house har överhuvudtaget inget med denna veckas fundering att göra, men är i just det här fallet ändå ett trevligt komplement. Stark Berlinkänsla, om inget annat. Tack för tipset, Spotify! :)

Berlin

Häromdagen ombads jag av ett par eventuella resenärer att förklara vad det egentligen är med Berlin som får mig att låta precis som om jag vore huvudlöst förälskad. Jag försökte stapplande få dem att förstå och se samma sak som jag själv ser och förstår - men helt säkert utan att lyckas. I dagens fundering misslyckas jag antagligen igen, fast i så fall åtminstone mer välformulerat.

*          *          *

Varför känner man extra starkt för vissa platser, eller för den delen för vissa människor? Vad är det som händer i kroppen när man befinner sig i närheten av en del ställen eller personer? Vilken sorts kroppslig kemi är det som aktiveras av sådan specifik yttre stimuli, men inte av annan?

Ögonblicksbilder har en förunderlig tendens att bita sig fast. Från decemberkvällen 1984 när jag träffade min blivande fru exempelvis, minns jag lika tydligt som om det hänt för bara någon dag sedan hur en blond och  i mitt tycke mycket söt flicka med syntlugg plötsligt dök upp och frågade om jag ville ha en julpuss. (Vilket jag för övrigt tackade ja till; ett beslut som ledde till det pärlband av händelser som utgjort hela mitt vuxna liv.)

På sätt och vis är det samma sak med mitt Berlin: allt består av ögonblicksbilder av platser och stämningslägen. Oföränderliga men förvånansvärt levande scener innehållande dofter, ljus, smaker, ljud och känslor. Det lustiga är bara att jag inte upplevt samma sak någon annanstans, åtminstone inte med samma intensitet. Att komma till Berlin är underligt nog som att... tja, komma hem.

Låt mig nu för tydlighetens skull klargöra att jag här inte på något vis försöker knyta an till exempelvis Det obrytbara mönstrets idévärld med allt vad det innebär av reinkarnationstro och tragiska återseenden. Jag är för tillfället lite mätt på "övernaturlighet" - jag föredrar just nu att bara leva, neutralt konstaterande att det där med Berlin måste vara fråga om en sorts vacker fixering om än med oklart ursprung.

Skönheten sägs komma inifrån - en sak jag absolut och nästintill fanatiskt håller med om när det gäller människor. Om samma sak gäller europeiska storstäder med dramatiskt förflutet vet jag däremot inte; dock är jag benägen att tro att det förhåller sig just så efter att allvarligt ha rannsakat mig själv beträffande min ihållande Berlinförälskelse. Det räcker nämligen inte med sevärda byggnader eller historiskt intressanta miljöer, vilket det i och för sig kryllar av i Berlin. Paris har också allt det där i överflöd; ändå är det inte alls samma sak.

Det jag älskar med Berlin är således inget som syns på ytan. Snarare är det en känsla, ett knippe stämningslägen som talar direkt till någon ömtålig punkt i mitt inre; platser och människor som tillsammans formar en svårbeskrivbar helhet som bara måste älskas, från det groteska i Albert Speers Germaniaförberedande Schwerbelastungskörper via ett restaurerat Admiralspalast i 20-talsskrud till Chausseestrasses byggarbetsplatser och små genomtrevliga matställen. Människor som spontant kommer fram och undrar om man behöver hjälp när turistkartan inte riktigt räcker till. Afrikansk servitris på italiensk restaurang. Frukost på minimalt turkiskt fik. Teckenspråk när orden saknas.

Betongrestaurerade Nicolaiviertel i fullmåneskymning; restaurangtäta Hackescher Markt i varma höstfärger; storstadstrånga Friedrichsstrasse under blygrå himmel; livliga Alexanderplatz i nollgradigt kvällsljus; turistspäckade Pariserplatz med hungerstrejkande demonstranter framför amerikanska ambassaden; den iskalla luftvärnsbunkern i Volkspark Humboldthain i klarblått morgonljus; trafikflygplan på inflygning mot den snart nedlagda flygplatsen Tegel; Fernsehturm som genom sin blotta storlek självklart dominerar allt i stadsdelarnas storstadsdis - samtliga intryck delade med någon man älskar. Alla dessa komponenter skapar tillsammans mitt Berlin. Hur i hela fridens namn ska man kunna förklara det vackra och oemotståndliga i allt detta?

Alexanderplatz den 26 oktober 2012: nästan fullmåne, några få plusgrader. Fredagskväll - människor på väg hem från sina arbeten; skrikiga neonljus; 70-procentig choklad med wasabismak; glänsande kakelplattor i u-bahn. Vad är det för speciellt med det?

Jag vet inte. Allt jag vet är att det var och fortfarande är oerhört speciellt. Och totalt obegripligt för den som inte var med.

Hans Franck

Det har hänt att jag har funderat på att byta efternamn. Inte för att det skulle vara något egentligt fel på "Svensson" eller på de i min närhet som heter så, utan för att det är ett efternamn som inte verkar fungera på en författare in spe.

I och för sig: "in spe" kanske är att dra saken en aning för långt. Jag har ju trots allt gett ut tre böcker som har funnit viss publik, och dessutom har jag en fjärde (och en femte) på gång. Vilket förstås inte hindrar att mitt parodiskt vanliga efternamn liksom inte är av den bästsäljande sorten. Hör bara på de här namnen, som tillhör etablerade (men inte nödvändigtvis allmänt kända eller storsäljande) författare. Inte en enda Svensson så långt ögat når, om än i bokstavsordning:

Ajvide, Barr, Beischer, Fägerskiöld, Guillou, von Horn, Liffner, Lundell, Martins, Nesser, Nordensvan, von Numers, Ohlmarks, Ormes, Strindberg, Söderberg, af Trolle, Wikhall.

Ni ser? Efternamn av typen Svensson göre sig icke besvär, eftersom så namngivna personer per automatik inte förväntas kunna skriva. Morr.

När jag insåg hur det förhöll sig med namnrasismen inom bokförlagsbranschen funderade jag först på att ta min frus efternamn. Hon, våra barn och min svärmor är för närvarande de enda som heter Menberg. Hans Menberg: låter det som en framgångsrik författare? Nja... jag måste nog dessvärre erkänna att viss tveksamhet infinner sig. Inte minst med tanke på våra barn, som efter många om och men heter "Menberg Svensson" i efternamn. Om jag tar namnet Menberg, vem i helvete är då den där Svensson? Barnens far? Ja, det är det. Fast han heter ju numera Menberg... Eller...?

En annan ganska tilltalande tanke var att ta min mors flicknamn, så att jag på så vis skulle heta samma som mina kusiner. De är för övrigt en väldigt trevlig del av min släkt, så det kändes faktiskt ganska lockande. Emellertid dök ett nytt problem upp mitt i den glada funderingen. Nämligen mitt förnamn.

"Hans" (men inte "Hasse"!) fungerar utan tvivel i många sammanhang. Dessvärre inte fullt ut i kombination med släkten på min mors sida. Om jag tog deras släktnamn skulle jag således heta Hans Franck, vilket för den historieintresserade högst sannolikt borde ha en tämligen dålig klang. Visst må det vara hänt att stavningen inte är identisk. Och visst kan man hävda att allt beror på en olycklig omständighet snarare än på politiska sympatier. Men faktum kvarstår: Hans Franck låter ungefär lika trevligt och exotiskt som Adolf Hittler skulle göra.

Med tanke på vissa namnkombinationers ofrånkomliga olämplighet känns plötsligt "Hans Svensson" som ett minst sagt fullgott - eller åtminstone anständigt - alternativ. Trots dess gravt ickeintellektuella klang. Men å andra sidan, och om man ska vara riktigt ärlig: vad säger egentligen namnet om personen som bär det, förutom något om hans eller hennes fåfänga...?

Hans Frank, en av de mer ökända nazistiska krigsförbrytarna. Avrättad 1946.

Le phénix

Nu blev jag så där glad igen! Inte som man kanske kunde hoppas för att jag plötsligt upptäckt att allt som skrivs i nättidningarnas kommentarsfält egentligen är författat av kloka, intelligenta människor med sinne för svart humor, snarare än av en tvättäkta mobb med pöbelfasoner. Nej, några uppfyllanden av omöjliga önskedrömmar handlar det inte om, men väl om en återfunnen hjälte - en som jag tills alldeles nyss trodde hopplöst förlorad bland klichéer och missklädsamt storhetsvansinne av fjortistyp. Alltså:

Under det glada 80-talet försökte jag spela monofonisk synt av japansk ålderdomlig telefonväxelmodell. Och huga vad bra det gick, utbrister mitt nutida sarkastiska jag rodnande! Jag "komponerade" visserligen en del nya musikstycken som jag förevigade med ytterst spartanska metoder, men mest gick mitt spelande ut på att förstöra redan befintliga låtar. I och för sig är det inget fel i det, i alla fall inte när man är tonåring med något bristande verklighetsuppfattning och samtidigt ivrigt påhejad av sin inte tondöva men åtminstone alltför välvilliga mamma.

Jag älskade Depeche Mode så mycket att jag med hjälp av skivomslag, den vansinnigt pinsamma tidskriften Okej samt hårpermanent på damsalong försökte skaffa mig likadan frisyr som Martin Gore à la 1982. Det vill säga maskinsnagg bak och för stor, kryllig lugg fram. Om det mot förmodan blev vackert, minns jag det i vart fall inte.

Jag avgudade även Vince Clarke, Kraftwerk och Front 242. Och Howard Jones, fast det erkänner jag inte gärna. Och ovanför alla dessa mer eller mindre tvivelaktiga syntikoner svävade den största av dem alla: Jean-Michel Jarre.

Jean-Michel Jarre var inte musiker i vanlig mening, han var konstnär. Från Oxygène (1976) till Rendez-vous (1986) fanns ingen i min värld som kunde mäta sig med honom. Ok: möjligen Vangelis, men bortsett från honom - ingen annan. JMJ var inget mindre än ett mysterium, en inåtvänd trollkarl i ett lika unikt som syntetiskt rymdljudslandskap. En onåbar förebild att stilla drömma om.

Några år senare hände något oerhört tragiskt: jag fick se min hjälte spela live (på TV, självklart). Jag tror att det var Destination Docklands - en synnerligen blöt konsert från London. Och han föll handlöst från sin upphöjda plats bland de ytterst få utvalda rakt ner i den brittiska lorten.

Under den där ödesdigra konserten betedde sig nämligen den gudomlige fransmannen näppeligen som den konstnär han (av mig) förväntades vara. Han spelade om jag minns rätt på bärbar magsynt - bara det en besvikelse så fasansfullt stor att fjällen som täckte mina ögon föll till marken i oräkneliga, sylvassa bitar. Han studsade omkring på den regnvåta jättescenen som en galen pajas hög på rökt oregano - alternativt som en brutalt 40-årskrisande men alldeles vanlig medelålders man utan självdistans - medan tragiska fyrverkerier brann av i oräknelig mängd ovanför huvudet på honom. Han bar solglasögon fast det var natt och ösregnade. Han gapade och skrek i ljudlös osmaklighet som en andra klassens fåntratt. Jag önskade innerligt att jag aldrig hade sett eländet.

Varpå följde en lång period av genuint ointresse för den fallne ängeln, möjligen med undantag för den inte alls så pjåkiga Oxygène 7-13 (1997). Oavsett vilket: framme vid året 2012 var han så gott som död för mig - han betydde absolut ingenting. Sedan kom Spotify.

För mig funkar Spotify enligt följande: när man lyssnat sig trött på nya saker söker man sig bakåt, till den egna forntiden. Och där fanns i mitt fall förutom Ultravox, Human League och Killing Joke även Jean-Michel Jarre som en halvt bortglömd, lätt föraktad relik.

Oxygène kändes fortfarande trött och ointressant. Equinoxe likaså. Möjligen fanns det något spår på Magnetic Fields som fungerade hjälpligt. Men så fann jag oväntat Aero, en skiva från 2007 med nyinspelningar av många av de gamla klassikerna där de blandats upp och knutits ihop med nyare material. Och plötsligt flöt det gamla samman med det nya; vid en snabb koll på Youtube kunde jag förvånat konstatera att den trollkonstnär jag våtdrömt om att bli lik under första halvan av 80-talet nu var tillbaka, samtidigt som den pellejöns jag så motvilligt blivit matad med under de följande årens ofrånkomliga nedgång tycktes ha gått upp i blå rök. Framför mig stod en samlad, behärskad man och förmedlade stämningar och känslor, varken mer eller mindre.

Solglasögonen var borta, liksom det saboterande apflinet. Kvar fanns bara konstnären, om än i åldrad lightversion. Men - om det är något jag verkligen föredrar framför studsande medelålders tonåringar med ett minimum av självdistans, så är det lugna, eftertänksamma och kloka människor med livserfarenhet. Kanske är det något jag själv borde tänka på när jag skriver sådana här inlägg...?

 

Jean-Michel Jarre - Aerology (live)

Skrivblockering - ajöss!

Kanske undrar någon varför det numera är så glest mellan mina blogginlägg, eller "funderingar" som jag själv föredrar att kalla dem? Jo, det ska jag säga: det beror inte på att jag skriver mindre än tidigare, utan snarare på att jag skriver annat än just "funderingar". Annat innebär i det här fallet ny berättelse som med viss sannolikhet så småningom kommer att bli bok.

Ni som under de senaste fyra åren har följt mina försök att underhålla, att oroa och att skapa konvertiter till "den nya läran", har antagligen lagt märke till att jag byter stil för varje ny historia. Ni har säkert också noterat att i alla hittills utgivna böcker är det i och för sig oklara begreppet övernaturlighet en tämligen tongivande komponent, om än på olika sätt. I Bengt i koma handlade det om en utdragen ut-ur-kroppen-upplevelse, i Det obrytbara mönstret om reinkarnation med osäkra återseenden, och i Erik Johannesson om en ny religions födelse. I det pågående skrivprojektet är det däremot mycket som är annorlunda, fast ändå sig likt. Övernaturligheten förpassas med en suck av lättnad till charlatanernas domäner; den blir ett suspekt och sekundärt fenomen som kanske inte ens existerar, men som det ändå uppenbarligen går att tjäna mycket pengar på. Det vill säga, om man är tillräckligt smart. Vilket man kanske inte med gott samvete kan påstå att mina tre huvudkaraktärer är...

När jag nu på allvar - och efter att med nöd och näppe ha lyckats ta mig ur en ganska destruktiv skrivblockering - äntligen har kommit igång igen är det kanske läge att avslöja vad jag egentligen håller på med? Att jag överhuvudtaget törs nämna saken beror för övrigt på att mina nya karaktärer nu börjat tänka, andas och röra sig av egen kraft. De är för tillfället faktiskt så verkliga att de talar både till mig och till varandra. Dessutom bär de sig åt, och de hittar på saker jag minsann inte hade en aning om att de var kapabla till. De lever, helt enkelt.

Allt började med en lapp på anslagstavlan på Matöppet i Billesholm. Via en lika illa formulerad som layoutad A4-affisch bjöd någon in intresserade till storseans i hemmet, eller var det var. Och mer behövdes alltså inte för att den hiskeliga skrivblockeringen plötsligt skulle släppa.

Från entrén ut till parkeringsplatsen är det cirka tjugofem meter. På den korta sträckan blev berättelsen jag nu skriver till, från början till slut. Och där i det bleka solskenet över all trasig asfalt föddes också de tre sorgliga herrar kring vilka alla absurda händelser kretsar.

Mer än så finns det ingen anledning att berätta just nu. Men jag tror att de som gillade Bengt i koma men inte de två senare böckerna antagligen kommer att kunna ta den här berättelsen till sig, eftersom tonen i den på många sätt påminner om mitt första tafatta försök till författande. Fast utan nybörjarfel, tarvliga formuleringar och utvidgat osammahang.

Jag vet inte säkert om det är ett gott tecken, men jag skrattar medan jag skriver. Mycket och ibland ganska högt. Om inte den här berättelsen finner en större publik än de tidigare gjort, skulle jag för en gångs skull bli genuint förvånad. Och det skulle antagligen de arbetslösa bröderna Bo och Nilsholger Agebalk tillsammans med den sjukpensionerade och halvt alkoholiserade vännen Douglas Jönzén också bli...

I väntan på de tre vännernas slutgiltiga steg ut i världen via några hundra boksidor, kan ni ju passa på att läsa en oförtjänt positiv recension av ovan nämnda Bengt i koma. Jag tipsades om den för ett tag sedan, och jag måste säga att det kändes oerhört underligt att läsa den. Nästan lika underligt som när folk kommer och vill låna mitt eget ex av Bengt därför att böckerna inte längre finns att köpa. Kanske borde jag se till att de lokala biblioteken åtminstone får några ljudbokskopior?

Ett bröllop och åtta vomeringar

Livet, universum och allting samt år av pinsamma, personliga tillkortakommanden (som här icke bör specificeras) har på sistone fått mig att dra bistra slutsatser om tillvaron. Det verkar finnas någon kosmisk regel som säger att ont och gott måste existera i lika stor mängd och sida vid sida, annars jävlar. Typ.

Rent praktiskt kan det betyda att en kärleksfull och ordentlig tungkyss alltid åtföljs av en känslokall men säkert sakkunnig rektoskopi. Jag antar att jag efter detta exempel inte behöver utveckla resonemanget om balans ytterligare för att ni ska förstå vad jag menar…

Balansen i mitt eget liv rubbades nu senast i fredags, med början klockan fem på eftermiddagen på Jacob Hansens Hus i Helsingborg. Jag och min fru var nämligen bjudna på bröllop mellan våra goda vänner Ronald och Roger, och det visade sig bli något långt utöver det vanliga.

Det finns bröllop som är fina, med vita marängpuffsklänningar, kyrkorum och alla möjliga traditionella nödvändigheter. Det finns bröllop som engagerar tusentals personer med stora körer, hästdragna paradvagnar och direktsänd TV. Och så finns det Bröllop (ja, versalen är medveten) helt i avsaknad av allt detta, men som är så vackra att alla de där andra sorterna kan kamma sig. Bröllop där kärleken är så påtaglig och stark att den långt efteråt stannar kvar som en liten glimmande minnesdiamant att bära med sig.

Det var just ett sådant bröllop jag och min fru var på i fredags. Vigselakten, för övrigt skickligt ledd av Tasso Stafilidis, förvandlade blixtsnabbt gamla träbockar som jag själv till blinkande, smygsnyftande våp, med eller utan pappersnäsduk. Det var så vackert och gjorde mig så glad att det förstås var självklart att en så allvarlig kosmisk obalans genast måste jämnas ut.

”Genast” innebar i just det här fallet lördag eftermiddag, alltså dagen efter bröllopet. Och ”jämnas ut” skulle det uppenbarligen göras med hjälp av vår hund. Låt mig förklara:

Vår hund, en dansk-svensk gårdshund vid namn Falcon, är mycket förtjust i allt som är fullständigt oätligt. Som bajs, exempelvis. Han äter helst andra hundars avföring, men det händer också att han äter sin egen i nödfall, när ingen annan finns att tillgå. Det där har jag skrivit om förut, så det tänker jag inte trötta er med igen. Men nu var det sannolikt så att det han fått i sig på lördagens förmiddag var värre än bajs, för det ville liksom inte stanna kvar inne i hunden. Ni börjar ana vart vi är på väg, eller hur?

Obalansen började således jämnas ut runt klockan tre, då jag tänkte äta en försenad mikrovärmd lunch. Cirka två minuter efter att jag värmt maten stod plötsligt min äldste son (21) framför mig med ett lätt äcklat uttryck i ansiktet.

”Falcon har kräkts i min säng” påstod han, såvitt jag kunde förstå helt sanningsenligt.

”Jaha” sade jag känslokallt och petade lite i maten, ”då måste du ju renbädda”.

Sonen stod kvar några minuter medan jag gjorde mitt bästa för att låtsas att han inte fanns. Till sist lommade han iväg, och då dök syndaren upp med sänkt svans och hängande huvud. Snabbtänkt som man är (det där var ironi) förstod jag vad som var å färde, varför jag snabbt drog på hunden kopplet och tog med honom ut. Bättre ute än inne, liksom.

Det hade börjat regna, och där vandrade vi fram och tillbaka utanför huset utan att något hände. När vi så till sist blivit tillräckligt våta bestämde jag mig för att faran antagligen var över och gick in. När jag således satt mig ner och äntligen stoppat in lite nu ljummen mat i munnen sade hunden ”buuöörrrk!” och lämnade en beige blaffa på golvet rakt framför mig. Jag tror att jag svor både länge och omsorgsfullt, varpå jag började torka. Pappret jag torkade med placerade jag i en plastpåse, som jag genast bar ut i soptunnan. Utan att tänka mig för (ett av mina signum) lyfte jag på locket och gjorde mig så snabbt av med påsen att fluglarverna som bor i soptunnan vid den här årstiden liksom studsade upp och flög åt alla håll. En av dem landade på mitt finger.

Jag är inte mer än normalt äckelmagad, men det där var inte trevlig. Noggrann tvätt avslutad med en deciliter handsprit följde, sedan nytt försök med maten. Med en ny ljummen tugga i munnen och kanske inte längre fullt lika hungrig, fick jag så syn på min kräkfobiske yngste son (13). Han var vit som ett lakan i ansiktet och i blicken fanns ett begynnande panikångestanfall.

”Falcon har kräkts under mitt skrivbord!” upplyste han mig med darrande röst, och det var antagligen ungefär nu jag på allvar började ana att det fanns ett pris från föregående dag att betala.

”Kommer jag att spy? Har han smittat mig?” undrade han, varpå jag gjorde mitt bästa för att förklara att hundars magsjuka som högst sannolikt beror på bajsätning eller annan tvivelaktig föda knappast smittar människor.

Tio minuters försäkringar om att hundkräk inte är farligt, följt av ny upptorkning. Kall mat. Åt den ändå. Kom upp på övervåningen och upptäckte att våra sängar inte var bäddade. Började bädda. Placerade handen i en kall hundspya. Svor tämligen välformulerat.

På kvällen medan vi åt kvällsmat kräktes hunden under matbordet samt på alla de platser min fru därefter jagade runt honom på medan hon försökte fånga honom. Det blev lite som en snitslad bana för orienterande lågstadiebarn - en rad tydliga markeringar enkla att följa även för människor helt i avsaknad av lokalsinne.

Lite senare visade det sig att hunden påpassligt kräkts även i yngste sonens säng, hans övernattande kompis dito, samt att det låg ytterligare en blaffa i trappan. Den senare upptäckte jag genom att halka i den runt en halvtimme före midnatt.

”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer” som det heter i aftonpsalmen av Christoph Friedrich Neander, och det är väl en jävla tur, om ni ursäktar ordvalet. Lördagar som denna vill man inte ha tillbaka. Dock torde balansen mellan ont och gott vid det här laget vara mer än återställd, och idag behåller hunden allt den äter. Frågan är väl bara om bröllopet mellan Ronald och Roger var värt allt detta elände dagen efter?

Svaret är: ja, självklart och utan minsta tvivel. Ett så vackert bröllop med så mycket kärlek och glädje är värt lite hundkräk. Men får ni, Ronald och Roger, någon gång för er att förnya era äktenskapslöften till varandra så försök göra det lite mindre trevligt och känslosamt. Så jag slipper torka spyor och äta kall mat dagen efter.

Kent - Utan dina andetag

Jag är inte rasist, men...

...brukar det ju heta. Vilket i praktiken vanligtvis betyder raka motsatsen, det vill säga att någon står i begrepp att säga något som är just rasistiskt, men att denne någon inte riktigt har förstått eller vill stå för att det är det. I nästan alla fall handlar detta absolut icke rasistiska (ja, en sarkasm) om invandringspolitik eller religionsfrihet. Som att man exempelvis tycker att Sveriges invandringskvot är för hög, eller att moskéer inte hör hemma i stadsbilden eller ens någonstans i vårt sekulära samhälle. Det är förstås väldigt enkelt att tycka så. Åtminstone tills man börjar analysera saken.

Låt oss i detta totalt humorbefriade inlägg lämna invandringspolitiken åt politikerna, vilka i de flesta fall förhoppningsvis har en stabil och anständig värdegrund att stå på. Låt oss istället fokusera på den alls icke självklara men desto viktigare religionsfriheten. Ja, jag vet; det låter kanske trist. Men det gör tyvärr ofta saker som är viktiga...

Den någorlunda historiskt bildade vet att det i Sverige under flera hundra år var strängeligen förbjudet att bekänna sig till någon annan tro än "den rena lutherska läran". Var man exempelvis katolik och vägrade konvertera blev man antingen landsförvisad eller avrättad, i stort beroende på vilket århundrade det handlar om. Långt senare började man tala om något som än i dag kallas "mänskliga rättigheter". En av dessa mänskliga rättigheter är att fritt få utöva sin religion utan inskränkningar eller repressalier från vare sig medmänniskor eller stat (artikel 2 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna). Själv tycker jag att det är en oerhört hjärtevinnande tanke att alla människor ska ha rätt att tro vadhelst de vill, oavsett om tron innefattar en eller flera gudar, stenar eller tefatsvarelser. Eller kanske inget alls. (Att inte tro - vilket förstås också är en sorts tro eller livsåskådning, i alla fall så länge ingen kan redovisa ett giltigt facit - omfattas nämligen också av religionsfriheten. Huruvida ateism är avsaknad av tro eller en aktiv vägran att tro är förstås också intressant och kan diskuteras. Men inte just nu.)

I Sverige - och i de flesta andra civiliserade länder - har vi numera den goda ordningen att vi försöker respektera och rätta oss efter just FN:s deklaration om de mänskliga  rättigheterna. Dessa rättigheter är faktiskt inte särskilt uppseendeväckande, åtminstone inte ur ett hyggligt medelsvenssonskt perspektiv. För vilken normalbegåvad människa tycker egentligen att det är ok med tortyr? Eller att en sådan sak som likhet inför lagen är ett dumt och fånigt påfund? Jag väljer som ni ser att tills vidare bortse från det klientel som brukar befolka nättidningarnas kommentarsfält...

Ändå stöter man gång på gång på den underliga åsikten att religionsfrihet är en självklarhet, men bara för vissa. Det är sålunda inte det minsta kontroversiellt att uppföra tio nya Rikets Sal i lika många städer, trots att Jehovas vittnen av många anses övermåttan irriterande och allmänt insnöade. Buddhistiska tempel inrymda i skrikigt guldlaminerade, ombyggda villor stöter inte heller på patrull såvitt jag vet. Och ingen ojar sig över att buddhismen sägs vara Sveriges snabbast växande religion, åtminstone procentuellt sett.

Ändå blir en del av den svenska, toleranta mänskliga-rättigheter-vurmande opinionen gallskrikande uppbragt när någon lokal imam plötsligt efterlyser en officiell gudstjänstlokal för sin församling. Det senare självklart syftande på en - och jag gissar att det är i just detta ögonblick jag gör mig till ovän med en del läsare - moské.

13 stycken - så många moskéer lär det just nu finnas i hela Sverige, om jag har räknat rätt. Vilket är att jämföra med uppskattningsvis tusentals kristna kyrkor i Svenska Kyrkans regi, plus alla frikyrkoförsamlingar som använder mer eller mindre otraditionella lokaler för sina sammankomster. De matematiskt begåvade (till vilkas skara jag i vanliga fall knappast räknar mig) inser nu självklart det absurda i påståendet att islamiska gudstjänstlokaler är på väg att översvämma vårt land. Vad skulle en eller ens hundra nya moskéer göra för faktisk skillnad?

"Skulle du själv vilja bo granne med en moské? Med böneutropare som skriker i högan sky gud vet hur många gånger om dagen?" frågar nu ilsken och rädd sverigedemokrat retoriskt. (Så där, nu blir ännu fler arga på mig.) Låt mig säga så här: det finns störningsmoment i tillvaron som hetsar upp mig betydligt mer än religiösa trudelutter. Till exempel har jag mycket svårt för bilar med för stora motorer, framförda av män med för små hjärnor. Färsk erfarenhet av fenomenet finnes för övrigt. Dessutom omfattar min antipati mopeder som låter som mycket små motorsågar, samt struntpratande människor som inte själva förstår att de faktiskt skulle vinna stort på att vara tysta. Men jag kommer ifrån ämnet:

Den allvarligaste kritiken mot islam går ofta ut på att det är en förtryckande och barbarisk religion - en religion för mansgrisiga bombfanatiker med helskägg. Och det är förstås alldeles sant. Åtminstone är det sant i lika hög grad - och på exakt samma sätt - som det är sant beträffande kristna dårar med helskägg eller judiska dårar med både skägg och korkskruvslockar. Varje religion har nämligen dessvärre sin beskärda del av fårskallar med intellektuell förlamning, och det är ett faktum man bara har att acceptera. Vilket förstås inte innebär att alla som tillhör en viss religion eller kultur går att sortera in i ett smalt fack med enkla, tydliga egenskaper. Hur många av mina vänner - trevliga, empatiska människor för övrigt - skulle vilja sorteras in i samma fack som den amerikanske pastorn Fred Phelps, bara för att han precis som de själva tillhör den kristna kultursfären? Ändå är det just detta som dagligen sker med Europas muslimer.

Eller som min fru skämtsamt och helt utan ordbajs skulle uttrycka saken: det finns rötägg i alla kårer.

Ett av mitt livs mer betydelsefulla vändpunkter levererades via radion för många år sedan, ungefär vid tiden då Ny Demokrati härjade som värst. Det var när en känd radioman plötsligt talade rakt till mig, och på några få ögonblick ändrade hela min världsbild. Det här är ungefär vad han sade:

"När dumargumenten kommer; var inte tyst. Våga säga emot."

Det tycker jag är ett ypperligt råd, och jag försöker göra mitt bästa för att följa det.

Pastor Fred Phelps, en man som här får symbolisera hela den kristna världen. Oss, alltså...

Marmeladjävlar

Om man som jag är övermåttan naiv och ständigt ska tro gott om människor tills de själva har bevisat motsatsen blir man lätt besviken. I synnerhet om man tror detsamma om alla de företag vars affärsidé tycks vara att göra tillvaron sur och svår för de intet ont anande kunderna.

Det är egentligen inget fel på principen; att låta människor själva visa vad de går för innan man dömer dem är moraliskt oantastligt. Åtminstone i min lilla, lilla värld av blommor. Problemet uppstår snarare när cyniska och ondsinta krafter bestämmer sig för att tjäna pengar på vår godtrogenhet, samtidigt som de för sitt eget höga nöjes skull ger sig den på att driva oss till vansinne. Se det gärna som en galen konspirationsteori, det går bra. Men vet att den stämmer till 100%. Minst.

Själv blev jag på allvar varse problemet när en före detta kollega avlade visit på min arbetsplats. Det var mitt under fikarasten och bröd, smör, ost och marmelad stod framdukat som en trevlig förmån för de anställda. Den före detta kollegan - som oss emellan är en gottegris av stora mått - bredde sig en smörgås med ett försvarligt lager smör. Varpå han intet ont anande bestämde sig för att lite (läs: äckligt mycket) marmelad nog kunde vara gott på toppen av det feta. Inget ont i det: var och en har sin egen fett- och sockerdemon att ta hand om.

Om allt nu varit som det var på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, hade han först fiskat upp marmeladen ur en högst ordinär glasburk med en tesked, och sedan applicerat densamma (apelsin- och sockerlösningen givetvis, inte teskeden) på brödet med samma sked. Då hade allt naturligtvis varit frid och fröjd. Men som saken nu istället utvecklade sig gjorde marmeladflaskans konstruktion att en kladd stor som en halv tumme hamnade inte mitt på mackan, utan mitt på skjortan. Dessutom med ett förargande ljud som starkt påminde om det som kan tänkas uppstå då äldre och något väderspänd dam plötsligt måste resa sig upp.

Det visade sig vid närmare undersökning att marmeladflaskan var konstruerad så, att om den inte hölls mer eller mindre exakt uppochned vid appliceringstillfället avlevererade den sitt innehåll antingen på någon naken kroppsdel, eller på valfritt klädesplagg som täckte denna nakna kroppsdel.

Detta förhållande berodde emellertid inte på någon olycklig slump. Samma sak hände nämligen vid upprepade försök; varje gång ventilen öppnades sprutade en klick klistrig marmelad ut, förbluffande ofta i oförutsägbar vinkel från munstycket räknat. Men alltid i riktning mot den som höll i flaskan, oavsett hur flaskan hölls.

Kommen så här långt i våra försök var det trots vår tårfyllda ilska inte svårt att bakom denna lilla helvetesmaskin ana det onda genius vars illvilja låg till grund för allt detta elände. Någon hade med vett och vilja konstruerat en marmeladflaska för att den med minimal arbetsinsats skulle ställa till med så stor förtrytelse som möjligt! "Huga!" tänkte jag uppgivet och började genast fundera över om denna ondsinta tingest i form av oskyldig marmeladflaska i plast var unik, eller om den kanske rent av var en värdig representant för vår tids allra mest illasinnade kommersialism. Jag kom tämligen omgående - trots min naiva princip att tro gott om alla människor - fram till det senare.

Marmeladtillverkarna är givetvis inte ensamma om att förstöra våra liv med sina undermåliga produkter, mer avsedda till hån än till egentlig nytta. Spiktillverkarna var sannolikt först med den saken, med historiska anor ledande till första halvan av 1600-talet. Ända sedan den tiden - på medeltiden var det något bättre eftersom hedersbegreppet fortfarande var i bruk - har spiktillverkarna medvetet byggt in en försvagning på mitten av varje enskild spik, så att den ska böjas just där i händelse av aldrig så liten snedbelastning.

Samma sak gäller den snarlika skruven; ända sedan 1930-talet har man tillverkat skruvskallarna av mjukare metall än resten av skruven, vilket under snart ett sekel resulterat i såväl en stor mängd svavelosande svordomar som brant ökande försäljning av både mejslar och skruvar.

Ingenjörernas och affärsmännens tradition att i smyg bita de händer som föder dem lever vidare, inte minst bland biltillverkarna. Hur ska man annars förklara fenomenet med alla dessa obytbara strålkastarlampor? Enligt min enkla logik borde en tillverkare av vad det vara månde underlätta för brukaren att byta ut delar som ofta går sönder. Som till exempel en bilstrålkastarlampa.

Istället har svinpälsarna (ursäkta uttrycket, men jag är tämligen illa berörd av deras psykopati) gjort tvärtom. Först har de med hjälp av en tidsstyrd slumpgenerator sett till att luckan genom vilken lampan obönhörligen måste föras in överhuvudtaget inte går att öppna de första fem minuterna, och därefter bara vid ett av tjugo försök. (Den matematiskt begåvade kan ju roa sig med att räkna ut hur många försök man behöver göra innan man lyckas: rätt svar är inte tjugo gånger, om ni trodde det...)

Utöver detta har man hånskrattande sett till att hela handen måste föras ner i ett mörkt och alldeles för litet utrymme med strategiskt utplacerade och vansinnigt vassa metallister som effektivt skär sönder allt de kommer i kontakt med, företrädesvis den känsliga huden på handens ovansida. Dessutom - som om inte allt det andra vore nog - är strålkastarinsatsen så placerad att möjligheten att kunna se vad man håller på med är obefintlig; sikten är alltid skymd, oavsett var man befinner sig. Å andra sidan lär ett simpelt glödlampsbyte vara just simpelt, förutsatt att man följer steg-för-steganvisningarna i instruktionsboken. Vilka brukar gå ut på att man först ska demontera bilbatteriet, spolvätskebehållaren, minst ett luftintag, några ospecifiserade elektronikboxar samt - och det här lär vara sant, åtminstone på några bilmodeller - hela framskärmen. Men bara på den sida lampan behöver bytas.

Så vad lär vi oss då av allt det här? Om överhuvudtaget något att världen är full av elaka idioter. Men det visste vi väl egentligen redan innan jag påpekade saken, eller hur?

Filmgeneralen

Vår hund och jag brukar strosa runt hemma i byn på en hel del kiss- och nosrundor. Ibland går vi förbi en gammal rosa, övergiven barack inne på den före detta flygflottiljen. Färgen flagnar i stora sjok, och fönstren som vetter ut mot de vildvuxna buskarna och den illa skötta gräsmattan är ruttna och till dels täckta av solreflekterande rullgardiner. En gång var det här filmbaracken, platsen där informations- och undervisningsfilmer visades för värnpliktiga, flygelever och flygvapenungdomar. Nu är den knappast mer än ett sönderfallande monument över den oåterkalleliga förflutenheten.

Jag var här i brytningen mellan 70- och 80-talet som hudfet trettonåring med naiva drömmar om flygvapenkarriär. Jag minns platsen som sprudlande av liv, som en måndagskvällsoas mitt i ett grått och kallt högstadieliv. Ja, den var mer än så; den var ett eget universum, ett planetsystem som kretsade kring en klart lysande sol vars namn oftast uttyddes ”Film-Nisse”. Eller filmgeneralen, som hans militära kolleger såvitt jag minns skämtsamt nedsättande kallade honom.

Film-Nisse var ansvarig för flygflottiljens filmdetalj. Filmbaracken var hans rike, där han tillsammans med en eller ett par värnpliktiga gjorde det som ålagts honom. Samt byggde flygplansmodeller i plast, vilka placerades på eller hängande över en stor spånskiva konstfärdigt målad som ett hangarområde.

Han var en ganska kort, något satt man som ständigt gick klädd i flygvapnets mörkt blå uniform. Jag tror att han var löjtnant, men jag kan mycket väl minnas fel. Han hade en aningen hes men vänlig röst, starkt påminnande om Hans Lindgrens berättarröst i ”Tjuren Ferdinand” i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Han var nästan alltid antingen munter, som när han visade Hacke Hackspettfilmer på den stora filmduken i lokalens västra kortsida. Eller betänksam, som när han berättade självupplevda krigsminnen om störtade allierade bombflygplan och dess massakrerade besättningar.

Jag minns att jag på något diffust sätt såg upp till honom. Kanske var det för att han representerade en tänkt värld jag brann för att bli en del av (och som senare - för övrigt samma dag som jag påbörjade min egen värnplikt - visade sig vara ett grovt falsarium). Eller så var det bara för att jag upplevde honom som en sympatisk människa med ovanligt stort hjärta. Det hände att jag i ungdomlig iver skrev brev till honom, vilka han snällt besvarade med yvig handstil. Jag sparade hans svar som små gulnande klenoder - de finns fortfarande kvar här någonstans.

Jag vet inte vilket som inträffade först - Film-Nisses frånfälle eller flygflottiljens nedläggning. Kanske - men inte säkert - var händelserna länkade till varandra. Men jag kommer i alla fall ihåg sista gången jag såg honom. Det var 20 år senare i den lokala mataffären, och han var i färd med att försöka betala varorna han köpt. Det gick trögt: det förnedrande åldrandet hade till slut hunnit ikapp min gamle flygvapenmentor. Egentligen borde jag ha hjälpt honom med växelpengarna, tagit honom under armen och sedan berättat för honom vad han betytt för mig under min tidiga ungdom. Men det gjorde jag inte, vilket jag senare i sentimentala stunder verkligen kommit att ångra. Filmgeneralen försvann ut på parkeringen, muttrande och sannolikt milt svärande över den nya teknikens alla obegripligheter. Och sedan såg jag honom aldrig mer.

Ogräset växer på sina ställen halvmeterhögt runt den förfallande filmbaracken. Men minnet av Film-Nisse - eller Sven-Erik som han egentligen hette - bor kvar där, som en sorglustig påminnelse om den ständigt närvarande förgängligheten. Det tittar ut varje gång jag går förbi. Tänk om han hade anat hur det skulle bli när han var borta? Fast vem vet - det gjorde han kanske. Det gör vi kanske alla.

Film

"Stall-Erik och snapphanarna" är en film som för närvarande spelas in av Anders Olofsson i Helsingborg. Denne ihärdige man har lyckats med konststycket att engagera en obegripligt stor del av den svenska skådespelarkåren till detta maratonprojekt (det är i skrivande stund 16 år sedan han började) och listan över minst sagt erkända aktörer verkar bara fyllas på för varje år som går. Bland de medverkande kan nämnas Sven-Bertil Taube, Marie Göranzon, Kjell Bergqvist, Inger Nilsson, Roger Pontare, Siw Malmqvist, Magnus Härenstam, Lena Endre och Sven Wolter. Och de är ingalunda de enda på den digra listan. På Svensk Filmdatabas räknas inte mindre än 52 stycken synnerligen namnkunniga personer upp (80 i expressen, men där ska man ju alltid vara värst). Kolla själv här.

Vid denna upptäckt föds förstås inte oväntat tanken "kan han kan väl jag" i en oerhört kompetent men framför allt ödmjuk konstnärssjäl som min. Historien om Erik Johannesson innehåller nämligen flera av de absolut nödvändiga komponenter som krävs för att skönlitteratur ska bli svensk storfilm: olösliga konflikter i en eller flera dysfunktionella familjer, polisskytte med kulspruta på levande mål, minst två närgångna sexscener, ett blodigt bombattentat, gammal hederlig skolgårdspennalism samt åtminstone tre mord, alternativt dråp. Det borde väl räcka för att locka sponsorerna att ställa sig i kö för att få lätta på sina stinna plånböcker?

Inte för att jag egentligen vill gå händelserna i förväg, men det är lika bra att vara så förberedd man kan. Alltså kommer här nedan ett förkortat förslag på rollista för den kommande långfilmen Erik Johannesson. Naturligtvis är de utvalda skådespelarna kompromisser som knappast mer än till hälften överensstämmer med min bild av de viktigaste karaktärerna i EJ. Ändå är detta magplask till lista sannolikt vida bättre än den veritabla katastrof exempelvis Hollywood eller Svensk Deckarfilmindustri hade kunnat ställa till med, med diverse Arnold Schwarzeneggrar och Mikael Persbrandtar i rollerna. Det är åtminstone vad jag - troligtvis med rätta - anser mig vara fullständigt övertygad om.

Skådespelarna presenteras in order of appearance, som det visst heter:

Del 1 (1969 - 1983):

Kerstin Johannesson (Eriks mamma): Noomi Rapace

Ellen Johannesson (Eriks mormor): Marie Göranzon

Ture Johannesson (Eriks morfar): Gösta Ekman

Johannes (Eriks pappa?): Rafael Edholm

Erik Johannesson (barn): vakant

Ronny Jönsson (antagonist, barn): vakant

Ingegerd Feaurepique (trött lågstadielärare): Helena Bergström

Elektra Ström (vän, barn): vakant

Nyfikna fru Larsson (allvetande granne till familjen Johannesson): Margreth Weivers

To-Otto (socialdarwinistisk mellanstadielärare): Stellan Skarsgård

Del 2 (2009):

Erik Johannesson (vuxen): Thorsten Flinck

Anette (personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Maria Lundqvist

Malin (personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Cecilia Forss

Sabina (personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Pernilla Wahlgren

Ragnar (vikarierande personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Peter Stormare

Magdalena Pettersson (föreståndare på den kommunala dagverksamheten Solgården): Anna Bjelkerud

Felix Borgsjö (vän från Solgården): Jonas Karlsson

Lisa Borgsjö (Felix mamma): Marika Lagerkrantz

Del 3 (2009 - 2012):

Elektra Svedenbrandt (psykiatriker, följeslagare och vän): Eva Röse

Henrik Svendenbrandt (pastor): Michael Nyqvist

Jenny Thulin (TV-reporter och följeslagare): Tuva Novotny

Gert Füle (journalist och programledare vid den kommersiella radion): Gert Fylking

Christina Klamowsky (undersökande TV-journalist): Cecilia Ljung

Jacob Mårtensson (militant Skeptiker): Thomas Hanzon

Ronny Jönsson (nytroende, vuxen): Kjell Bergqvist

Hazim Al-Naqib (följeslagare): Özz Nûjen

Anne Garm-Pedersen (följeslagare): Iben Hjejle

Arne Johansson (dogmatisk frikyrkopastor): Sven-Bertil Taube

Manus? Visst, det finns redan. Läs boken.

Filmmusik till eftertexterna: Ulrich Schnauss - Here Today, Gone Tomorrow

Symbios - magisk realism

Jag har ofta fått frågan vad mina böcker handlar om - eller snarare vilken genre de sorterar under. Och aldrig har jag kunnat ge något ordentligt svar. Förrän nu.

Min berättelser har hittills haft en mycket stark koppling till övernaturliga fenomen. Begrepp som reinkarnation (Det obrytbara mönstret), astral projektion (Bengt i koma) och inkarnerad överjordiskhet (Erik Johannesson) har varit historiedrivande företeelser, men liksom ständigt fallit utanför de stilarter jag känt till eller kunnat namnen på.

"Är det en deckare?" har nog varit den absolut vanligaste frågan när det gällt min senaste produktion, och på det har jag alltid och med gott samvete kunnat svara nej. Jag skriver nämligen av princip inga deckare. Tror jag...

Följdfrågan "men vad är det då?" har som sagt varit betydligt svårare att klara sig ur med hedern i behåll. För det mesta har mina tafatta försök till svar nämligen mest blivit svammel, vilket vanligtvis mynnat ut i ett ingenting. Men nu vet jag äntligen vad jag ska svara om någon frågar!

Det finns nämligen en stilart inom konst och litteratur som brukar beskrivas som "förhöjd realism". När det gäller prosa, film och TV-serier är den tillsammans med bl.a. skräck, science fiction, folklore och fantasy en subgenre till spekulativ fiktion. Den realistiska skildringen kryddas med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag. Allt i de två föregående meningarna ordagrant återgivet och öst ur den eviga källan till oemotsägbar kunskap, nämligen Wikipedia.

Svenska exempel på genren magisk realism (som det här alltså är frågan om) är Majgull Axelssons Aprilhäxan och flera av Peter Nilsons utmärkta romaner, exempelvis Rymdväktaren och Nyaga. Av utländska författare kan bland många andra nämnas Isabel Allende, Patrick Süskind och Michail Bulgakov.

I denna celebra skara avser jag alltså att från och med nu räkna in mig själv. Inte i fråga om förmåga eller framgång, så galen är jag ännu inte. Men absolut vad gäller genretillhörighet. Vilket även kommer att gälla min nästa roman, som är under skrivande i detta nu. Det kommer således att bli mer magisk realism, till viss del med vår egen tid sedd genom framtidens historieskrivning. Just detta är för övrigt en sak jag alltmer kommit att intressera mig för, vilket synts i något tidigare blogginlägg: hur kommer våra efterkommande att se på vår tid? Som ett paradis fyllt av tekniska välsignelser eller som ett litet helvete av politisk, ekonomisk och moralisk inskränkthet?

Och vidare kan man förstås fundera över vad som händer om döden plötsligt mister sin särställning som Det Stora Hotet, till följd av låt säga vetenskapliga upptäckter. Det är en sak som jag absolut tycker är värd att att utforska, inte minst sett ur mitt eget ibland begränsade och kanske också tämligen insnöade perspektiv.

Och beträffande mitt nya bokprojekt: ett i sammanhanget nytt begrepp kommer att lanseras. Det är ett begrepp som tar vår tids vetenskap några steg längre, och som samtidigt tillhandahåller förklaringar på århundraden av vidskepliga spekulationer och inkonsekvent vantro. Begreppet beskrivs med ett enda ord: Symbios. Vilket som av en händelse också råkar vara arbetsnamnet på den om några år eventuellt kommande boken...

Det går utför...

Råkade snubbla över en intervju med Martin Gore från Depeche Mode häromdagen. Jag hade inte sett särskilt mycket förrän det var en sak som slog mig, och då så hårt och skoningslöst som bara en stor, fet mental slägga kan: min ungdoms hjälte hade blivit gammal. Det var rynkor, löst kalkonhalsskinn, ängsliga ögon och en obehaglig men alls icke obetydlig antydan till gammelmansröst.

Såg en annan intervju som min kära livskamrat omtänksamt tipsade mig om: Andy Bell, sångare i Erasure. Den spelades in i juni förra året (2011, om ni läser det här långt i efterhand) och det jag fick framför ögonen var en lönnfet liten man som bar utseendemässiga drag av övergödd homosexuell kanariefågel. Han hade med andra ord också blivit gammal.

Såg ett videoklipp med 80-talspunkbandet Peter & The Test Tube Babies, också från förra året. Förr i tiden - 1984 - var de ett gäng skräniga snorungar. Nu är de ett gäng inte bara lönnfeta och åldrande gubbar, utan sannolikt också värdiga representanter för brittiska PRO:s särskilda överviktsavdelning. Men fortfarande spelandes exakt samma skråliga suparlåtar om transvestiter och moppekillar som när det begav sig.

Såg också en liveupptagning från 2011 med Alison Moyet, Yazoo's gamla sångerska (som förvisso har en gedigen och fortfarande pågående solokarriär) och konstaterade att hon blivit förvånansvärt smal. Åtminstone jämfört med guldåren kring -85. 1985, alltså...

Och gammal. Ja, det är sant: till och med Alison börjar bli gammal. Det tycks som om ingenting hjälper mot den där besvärliga åkomman, inte ens att man har en röst att dö för. (Ja, ibland tillåter jag mig en och annan anglicism. Men bara om det verkligen känns motiverat.)

Råkade se mig själv i spegeln häromdagen. Klockan var ungefär kvart i fem på morgonen och jag hade precis stigit ur sängen. Jag var iförd färgglada, tvärrandiga kalsonger och hade en grå morgonrock draperad över ena armen. Behöver jag förklara varför min första, omedelbara tanke var "åh, fy för ända in i helvete"?

Livet är som ett tuggummi; i början smakar det starkt och gott (eventuellt, helt och hållet beroende på sort), men ju längre man tuggar på det desto äckligare blir det. Till sist har det ingen smak kvar alls, men spottar man ut det? Nix vänner, man envisas med att behålla eländet i munnen.
Och så går det som det går - en dag står man där framför spegeln i kalsonger utrustad med odöljbar fläskmage som gravt begränsar all sikt mot det man vagt minns fanns längre ner. Dessutom har man på köpet fått påsar och rynkor under ögonen, gulnande betar till tänder, växande håriga gammelmansöron och fylleriströd potatisnäsa.

Detta är jävlar inget att skratta åt. Inte ens om ni som av en händelse råkar vara betydligt yngre än vad jag är. Ty lägg detta på minnet, ungdomar: plötsligt kommer ni - utan att ha den ringaste aning om hur det gick till - att stå halvnakna framför en spegel med en morgonrock över armen och småklökas över er egen osannolika uppenbarelse, samtidigt som ni dumt undrar vad som egentligen hände. Måhända dröjer detta onda scenario ännu några behagliga år. Men det kommer, var så säkra...

Alison Moyet - Slave To The Rythm (2011):

Förälskelse!!!

Jag är förälskad! Minns ni hur det är att vara förälskad? Ni som nyligen upplevt eller till och med just nu upplever detta högst angenäma och vidriga tillstånd behöver förstås knappast påminnas. Men för alla er andra; ni som i likhet med mig själv antingen låtit förälskelsen mogna till fundamental och tung kärlek, eller ni som sett den vissna ner till brunt, torrt fjolårsgräs - för er skriver jag den här funderingen.

Ni vet hur det är. Man kan inte tänka på något annat; inte tala om något annat; inte drömma om något annat. Man kan för tusan inte begripa varför man inte insåg att livet var färglöst och liksom tunt innan känslan dök upp.

För plötsligt LEVER man. Man smakar luften man andas, man känner alla dofter och solen på huden. Man ser saker man inte lagt märke till tidigare, trots att man rimligtvis måste ha sett dem år ut och år in av vaken sömngång. Man ser den vackra skymningen och stackmolnens förunderliga förmåga att bilda sällsamma figurer. Man ser blånaden vid horisonten och daggdropparna på de nyss utslagna, skirt gröna bladen i grannens syrenhäck. Man ser älvor dansa i morgondimman över ån och man låter bli att svära över korkade duvor som inte orkar flytta sig ens när man håller på att köra över dem med bilen.

Detta gör förälskelsen med oss människor. Den lyfter fram det goda vi bär inom oss och målar världen i skarpa, vackra färger som aldrig flagnar. Den lyfter oss till en högre andlig nivå, vilket förstås och dessvärre är en omständighet som inte kan bevisas i strikt vetenskaplig mening. Ändå måste den anses just bevisad eftersom den händer oss gång på gång på gång, och då inte bara flummiga drömmare och ologiska individer som jag själv utan även de mest intelligenta, strömlinjeformade personer såväl som de obegripliga typer som anser sig vara mer immuna mot vidskepelse och vantro än alla andra. Och vet detta: det spelar ingen roll om man på modernt vis vulgariserar förälskelsen genom att förminska den till synapser och kemi: den är ändå lika fantastisk och underbart plågsam för den som drabbas.

Alla förälskelsers moder - för min egen del, ska kanske tilläggas - föddes fullständigt oväntat på Klippans gymnasieskolas juldisco 1984. Det var då jag träffade den 16-åriga flicka med syntlugg som så småningom blev mor till mina barn och än i denna dag delar mina tillkortakommanden såväl som mina blygsamma framgångar. Aldrig att jag ångrat vare sig den kvällen eller följande dagars totalt oförutsedda mod och nervositet vid en grå 70-talstelefon med brutalt hamsad sladd.

Senare förälskelser har förstås mest handlat om triviala saker, men har icke desto mindre varit viktiga var och en på sitt vis. Och nu har jag alltså trillat dit igen. Ordentligt, för att vara helt ärlig.

Nej, det handlar naturligtvis inte om någon annan kvinna, det är mycket enklare än så. Inte heller handlar det om någon nyligen besökt världsstad (läs: Paris eller Berlin) eller om någon särskilt kär karaktär i mina böcker (läs: Anna eller Elektra). Utan faktiskt bara om något så trivialt och tramsigt som musik.

Felet är min brors, eftersom det var han som satte igång den uppåtgående spiralen (alternativt nedåtgående, allt efter tycke och smak) genom att tipsa mig om en del av hans personliga livssoundtrack. Varpå följde tio minuters koll på Spotify, samt en ny värld enligt ovan.

Kanske borde jag inte säga så mycket mer än så här. För det som är vackert för den ene är fult för den andre, liksom alla föremål för känslostormar med självklarhet alltid blir obegripliga för den som inte delar förälskelsen. Men jag tänker ändå blotta mig genom att ge er en av låtarna från min senaste, halsbrytande kärlek. Har ni inte tålamod nog att höra alla 6 minuterna förstår jag er till fullo, men i så fall kan jag ändå informera er om att det sker ett lyft vid 3:00 som förändrar hela låtens karaktär, vilket var en av de många sylvassa krokar jag ohjälpligt och lustfyllt fastnade på. Hela skivan heter "A Strangely Isolated Place" och kan enkelt avnjutas exempelvis på Spotify. Eller på Youtube, om än med svårt begränsad ljudkvalitet:

Ulrich Schnauss - In All The Wrong Places

En sak jag inte nämnde i början av den här veckofunderingen var att man förutom att bli god dessutom blir lite fånig av att vara förälskad. Vilket förstås helt och hållet förklarar den här funderingens karaktär. Kanske stör det er, och det klandrar jag er i så fall knappast för. Men låt mig ändå vara lite fånig i en vecka eller två, för längre varar det inte. Låt mig under den tiden vällustigt vältra mig i världens skönhet och människors godhet. Sedan lovar jag att allt kommer att återgå till det normala, och jag ska på nytt bli mitt gamla vanliga sarkastiska, elaka, självgoda jag igen...

Min del

Nu kommer våren på allvar, med långa och ljusa kvällar som åtminstone ibland tycks vara som gjorda för att grilla. En del människor föredrar den lite mindre pretentiösa vägen och grillar helt sonika vanlig jävla korv, som vi säger i min hemby. Andra hävdar å andra sidan att stenålderskost är bättre för hälsan, och vill således hellre äta stora seniga köttstycken indränkta i exotiska kryddor och smält grisfett.
Själv tillhör jag - kanske något förvånande - den senare kategorin; inte för att jag av princip har något emot korv, utan för att jag tappat all lust för dylik mat sedan jag råkat läsa om bakgrunden till det tyska industrimetalbandet Rammsteins gamla men fortfarande mycket trevliga låt "Mein Teil".

Följande historia - som handlar om den före detta militären Armin Meiwes och datateknikern Bernd Jürgen Armando Brandes - sägs vara inspirationskälla till låten ifråga. Den förklarande texten nedan är hämtad från Wikipedia, varför jag med emfas svär mig fri från alla språkliga misstag:

"Meiwes är före detta yrkesmilitär och bodde i Rotenburg. Han kallade sig Der Metzgermeister, ”Mästerslaktaren”. Han hade annonserat på Internet efter personer mellan 18 och 30 år som ville bli mördade och uppätna. De två männen möttes och tillsammans spelade de in ett videoband där de båda förklarade vad som skulle ske och där datateknikern intygar att han deltar frivilligt. Brandes ville att Meiwes skulle bita av hans könsorgan, vilket inte fungerade. Meiwes lyckades dock krossa Brandes båda testiklar genom att bita sönder dem. Penisen skars sedan av med en kniv. Meiwes och Brandes försökte äta upp kroppsdelen rå, men Brandes var för svag för att tugga och beskrev det som "segt". Meiwes lagade då till penisen i olja, vitlök och andra kryddor och åt den själv. I en senare intervju beskrev han smaken. "Det smakar som fläsk, lite bittrare, men väldigt smakrikt!" Efter detta la Meiwes Brandes i sitt eget badkar och lät honom "avblodas" i tre timmar medan Meiwes själv läste Star Trek. Meiwes hade gett Brandes en flaska snaps, smärtstillande medel och uppåt 20 sömntabletter. I december 2002 hittade den tyska polisen fryst portionsförpackat människokött hemma hos Meiwes."

Smaklig måltid. Om ni fortfarande har lust att grilla...

Rammstein - Mein Teil: