Ett bröllop och åtta vomeringar

Livet, universum och allting samt år av pinsamma, personliga tillkortakommanden (som här icke bör specificeras) har på sistone fått mig att dra bistra slutsatser om tillvaron. Det verkar finnas någon kosmisk regel som säger att ont och gott måste existera i lika stor mängd och sida vid sida, annars jävlar. Typ.

Rent praktiskt kan det betyda att en kärleksfull och ordentlig tungkyss alltid åtföljs av en känslokall men säkert sakkunnig rektoskopi. Jag antar att jag efter detta exempel inte behöver utveckla resonemanget om balans ytterligare för att ni ska förstå vad jag menar…

Balansen i mitt eget liv rubbades nu senast i fredags, med början klockan fem på eftermiddagen på Jacob Hansens Hus i Helsingborg. Jag och min fru var nämligen bjudna på bröllop mellan våra goda vänner Ronald och Roger, och det visade sig bli något långt utöver det vanliga.

Det finns bröllop som är fina, med vita marängpuffsklänningar, kyrkorum och alla möjliga traditionella nödvändigheter. Det finns bröllop som engagerar tusentals personer med stora körer, hästdragna paradvagnar och direktsänd TV. Och så finns det Bröllop (ja, versalen är medveten) helt i avsaknad av allt detta, men som är så vackra att alla de där andra sorterna kan kamma sig. Bröllop där kärleken är så påtaglig och stark att den långt efteråt stannar kvar som en liten glimmande minnesdiamant att bära med sig.

Det var just ett sådant bröllop jag och min fru var på i fredags. Vigselakten, för övrigt skickligt ledd av Tasso Stafilidis, förvandlade blixtsnabbt gamla träbockar som jag själv till blinkande, smygsnyftande våp, med eller utan pappersnäsduk. Det var så vackert och gjorde mig så glad att det förstås var självklart att en så allvarlig kosmisk obalans genast måste jämnas ut.

”Genast” innebar i just det här fallet lördag eftermiddag, alltså dagen efter bröllopet. Och ”jämnas ut” skulle det uppenbarligen göras med hjälp av vår hund. Låt mig förklara:

Vår hund, en dansk-svensk gårdshund vid namn Falcon, är mycket förtjust i allt som är fullständigt oätligt. Som bajs, exempelvis. Han äter helst andra hundars avföring, men det händer också att han äter sin egen i nödfall, när ingen annan finns att tillgå. Det där har jag skrivit om förut, så det tänker jag inte trötta er med igen. Men nu var det sannolikt så att det han fått i sig på lördagens förmiddag var värre än bajs, för det ville liksom inte stanna kvar inne i hunden. Ni börjar ana vart vi är på väg, eller hur?

Obalansen började således jämnas ut runt klockan tre, då jag tänkte äta en försenad mikrovärmd lunch. Cirka två minuter efter att jag värmt maten stod plötsligt min äldste son (21) framför mig med ett lätt äcklat uttryck i ansiktet.

”Falcon har kräkts i min säng” påstod han, såvitt jag kunde förstå helt sanningsenligt.

”Jaha” sade jag känslokallt och petade lite i maten, ”då måste du ju renbädda”.

Sonen stod kvar några minuter medan jag gjorde mitt bästa för att låtsas att han inte fanns. Till sist lommade han iväg, och då dök syndaren upp med sänkt svans och hängande huvud. Snabbtänkt som man är (det där var ironi) förstod jag vad som var å färde, varför jag snabbt drog på hunden kopplet och tog med honom ut. Bättre ute än inne, liksom.

Det hade börjat regna, och där vandrade vi fram och tillbaka utanför huset utan att något hände. När vi så till sist blivit tillräckligt våta bestämde jag mig för att faran antagligen var över och gick in. När jag således satt mig ner och äntligen stoppat in lite nu ljummen mat i munnen sade hunden ”buuöörrrk!” och lämnade en beige blaffa på golvet rakt framför mig. Jag tror att jag svor både länge och omsorgsfullt, varpå jag började torka. Pappret jag torkade med placerade jag i en plastpåse, som jag genast bar ut i soptunnan. Utan att tänka mig för (ett av mina signum) lyfte jag på locket och gjorde mig så snabbt av med påsen att fluglarverna som bor i soptunnan vid den här årstiden liksom studsade upp och flög åt alla håll. En av dem landade på mitt finger.

Jag är inte mer än normalt äckelmagad, men det där var inte trevlig. Noggrann tvätt avslutad med en deciliter handsprit följde, sedan nytt försök med maten. Med en ny ljummen tugga i munnen och kanske inte längre fullt lika hungrig, fick jag så syn på min kräkfobiske yngste son (13). Han var vit som ett lakan i ansiktet och i blicken fanns ett begynnande panikångestanfall.

”Falcon har kräkts under mitt skrivbord!” upplyste han mig med darrande röst, och det var antagligen ungefär nu jag på allvar började ana att det fanns ett pris från föregående dag att betala.

”Kommer jag att spy? Har han smittat mig?” undrade han, varpå jag gjorde mitt bästa för att förklara att hundars magsjuka som högst sannolikt beror på bajsätning eller annan tvivelaktig föda knappast smittar människor.

Tio minuters försäkringar om att hundkräk inte är farligt, följt av ny upptorkning. Kall mat. Åt den ändå. Kom upp på övervåningen och upptäckte att våra sängar inte var bäddade. Började bädda. Placerade handen i en kall hundspya. Svor tämligen välformulerat.

På kvällen medan vi åt kvällsmat kräktes hunden under matbordet samt på alla de platser min fru därefter jagade runt honom på medan hon försökte fånga honom. Det blev lite som en snitslad bana för orienterande lågstadiebarn - en rad tydliga markeringar enkla att följa även för människor helt i avsaknad av lokalsinne.

Lite senare visade det sig att hunden påpassligt kräkts även i yngste sonens säng, hans övernattande kompis dito, samt att det låg ytterligare en blaffa i trappan. Den senare upptäckte jag genom att halka i den runt en halvtimme före midnatt.

”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer” som det heter i aftonpsalmen av Christoph Friedrich Neander, och det är väl en jävla tur, om ni ursäktar ordvalet. Lördagar som denna vill man inte ha tillbaka. Dock torde balansen mellan ont och gott vid det här laget vara mer än återställd, och idag behåller hunden allt den äter. Frågan är väl bara om bröllopet mellan Ronald och Roger var värt allt detta elände dagen efter?

Svaret är: ja, självklart och utan minsta tvivel. Ett så vackert bröllop med så mycket kärlek och glädje är värt lite hundkräk. Men får ni, Ronald och Roger, någon gång för er att förnya era äktenskapslöften till varandra så försök göra det lite mindre trevligt och känslosamt. Så jag slipper torka spyor och äta kall mat dagen efter.

Kent - Utan dina andetag