Jag är inte rasist, men...

...brukar det ju heta. Vilket i praktiken vanligtvis betyder raka motsatsen, det vill säga att någon står i begrepp att säga något som är just rasistiskt, men att denne någon inte riktigt har förstått eller vill stå för att det är det. I nästan alla fall handlar detta absolut icke rasistiska (ja, en sarkasm) om invandringspolitik eller religionsfrihet. Som att man exempelvis tycker att Sveriges invandringskvot är för hög, eller att moskéer inte hör hemma i stadsbilden eller ens någonstans i vårt sekulära samhälle. Det är förstås väldigt enkelt att tycka så. Åtminstone tills man börjar analysera saken.

Låt oss i detta totalt humorbefriade inlägg lämna invandringspolitiken åt politikerna, vilka i de flesta fall förhoppningsvis har en stabil och anständig värdegrund att stå på. Låt oss istället fokusera på den alls icke självklara men desto viktigare religionsfriheten. Ja, jag vet; det låter kanske trist. Men det gör tyvärr ofta saker som är viktiga...

Den någorlunda historiskt bildade vet att det i Sverige under flera hundra år var strängeligen förbjudet att bekänna sig till någon annan tro än "den rena lutherska läran". Var man exempelvis katolik och vägrade konvertera blev man antingen landsförvisad eller avrättad, i stort beroende på vilket århundrade det handlar om. Långt senare började man tala om något som än i dag kallas "mänskliga rättigheter". En av dessa mänskliga rättigheter är att fritt få utöva sin religion utan inskränkningar eller repressalier från vare sig medmänniskor eller stat (artikel 2 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna). Själv tycker jag att det är en oerhört hjärtevinnande tanke att alla människor ska ha rätt att tro vadhelst de vill, oavsett om tron innefattar en eller flera gudar, stenar eller tefatsvarelser. Eller kanske inget alls. (Att inte tro - vilket förstås också är en sorts tro eller livsåskådning, i alla fall så länge ingen kan redovisa ett giltigt facit - omfattas nämligen också av religionsfriheten. Huruvida ateism är avsaknad av tro eller en aktiv vägran att tro är förstås också intressant och kan diskuteras. Men inte just nu.)

I Sverige - och i de flesta andra civiliserade länder - har vi numera den goda ordningen att vi försöker respektera och rätta oss efter just FN:s deklaration om de mänskliga  rättigheterna. Dessa rättigheter är faktiskt inte särskilt uppseendeväckande, åtminstone inte ur ett hyggligt medelsvenssonskt perspektiv. För vilken normalbegåvad människa tycker egentligen att det är ok med tortyr? Eller att en sådan sak som likhet inför lagen är ett dumt och fånigt påfund? Jag väljer som ni ser att tills vidare bortse från det klientel som brukar befolka nättidningarnas kommentarsfält...

Ändå stöter man gång på gång på den underliga åsikten att religionsfrihet är en självklarhet, men bara för vissa. Det är sålunda inte det minsta kontroversiellt att uppföra tio nya Rikets Sal i lika många städer, trots att Jehovas vittnen av många anses övermåttan irriterande och allmänt insnöade. Buddhistiska tempel inrymda i skrikigt guldlaminerade, ombyggda villor stöter inte heller på patrull såvitt jag vet. Och ingen ojar sig över att buddhismen sägs vara Sveriges snabbast växande religion, åtminstone procentuellt sett.

Ändå blir en del av den svenska, toleranta mänskliga-rättigheter-vurmande opinionen gallskrikande uppbragt när någon lokal imam plötsligt efterlyser en officiell gudstjänstlokal för sin församling. Det senare självklart syftande på en - och jag gissar att det är i just detta ögonblick jag gör mig till ovän med en del läsare - moské.

13 stycken - så många moskéer lär det just nu finnas i hela Sverige, om jag har räknat rätt. Vilket är att jämföra med uppskattningsvis tusentals kristna kyrkor i Svenska Kyrkans regi, plus alla frikyrkoförsamlingar som använder mer eller mindre otraditionella lokaler för sina sammankomster. De matematiskt begåvade (till vilkas skara jag i vanliga fall knappast räknar mig) inser nu självklart det absurda i påståendet att islamiska gudstjänstlokaler är på väg att översvämma vårt land. Vad skulle en eller ens hundra nya moskéer göra för faktisk skillnad?

"Skulle du själv vilja bo granne med en moské? Med böneutropare som skriker i högan sky gud vet hur många gånger om dagen?" frågar nu ilsken och rädd sverigedemokrat retoriskt. (Så där, nu blir ännu fler arga på mig.) Låt mig säga så här: det finns störningsmoment i tillvaron som hetsar upp mig betydligt mer än religiösa trudelutter. Till exempel har jag mycket svårt för bilar med för stora motorer, framförda av män med för små hjärnor. Färsk erfarenhet av fenomenet finnes för övrigt. Dessutom omfattar min antipati mopeder som låter som mycket små motorsågar, samt struntpratande människor som inte själva förstår att de faktiskt skulle vinna stort på att vara tysta. Men jag kommer ifrån ämnet:

Den allvarligaste kritiken mot islam går ofta ut på att det är en förtryckande och barbarisk religion - en religion för mansgrisiga bombfanatiker med helskägg. Och det är förstås alldeles sant. Åtminstone är det sant i lika hög grad - och på exakt samma sätt - som det är sant beträffande kristna dårar med helskägg eller judiska dårar med både skägg och korkskruvslockar. Varje religion har nämligen dessvärre sin beskärda del av fårskallar med intellektuell förlamning, och det är ett faktum man bara har att acceptera. Vilket förstås inte innebär att alla som tillhör en viss religion eller kultur går att sortera in i ett smalt fack med enkla, tydliga egenskaper. Hur många av mina vänner - trevliga, empatiska människor för övrigt - skulle vilja sorteras in i samma fack som den amerikanske pastorn Fred Phelps, bara för att han precis som de själva tillhör den kristna kultursfären? Ändå är det just detta som dagligen sker med Europas muslimer.

Eller som min fru skämtsamt och helt utan ordbajs skulle uttrycka saken: det finns rötägg i alla kårer.

Ett av mitt livs mer betydelsefulla vändpunkter levererades via radion för många år sedan, ungefär vid tiden då Ny Demokrati härjade som värst. Det var när en känd radioman plötsligt talade rakt till mig, och på några få ögonblick ändrade hela min världsbild. Det här är ungefär vad han sade:

"När dumargumenten kommer; var inte tyst. Våga säga emot."

Det tycker jag är ett ypperligt råd, och jag försöker göra mitt bästa för att följa det.

Pastor Fred Phelps, en man som här får symbolisera hela den kristna världen. Oss, alltså...