Råkade snubbla över en intervju med Martin Gore från Depeche Mode häromdagen. Jag hade inte sett särskilt mycket förrän det var en sak som slog mig, och då så hårt och skoningslöst som bara en stor, fet mental slägga kan: min ungdoms hjälte hade blivit gammal. Det var rynkor, löst kalkonhalsskinn, ängsliga ögon och en obehaglig men alls icke obetydlig antydan till gammelmansröst.
Såg en annan intervju som min kära livskamrat omtänksamt tipsade mig om: Andy Bell, sångare i Erasure. Den spelades in i juni förra året (2011, om ni läser det här långt i efterhand) och det jag fick framför ögonen var en lönnfet liten man som bar utseendemässiga drag av övergödd homosexuell kanariefågel. Han hade med andra ord också blivit gammal.
Såg ett videoklipp med 80-talspunkbandet Peter & The Test Tube Babies, också från förra året. Förr i tiden - 1984 - var de ett gäng skräniga snorungar. Nu är de ett gäng inte bara lönnfeta och åldrande gubbar, utan sannolikt också värdiga representanter för brittiska PRO:s särskilda överviktsavdelning. Men fortfarande spelandes exakt samma skråliga suparlåtar om transvestiter och moppekillar som när det begav sig.
Såg också en liveupptagning från 2011 med Alison Moyet, Yazoo's gamla sångerska (som förvisso har en gedigen och fortfarande pågående solokarriär) och konstaterade att hon blivit förvånansvärt smal. Åtminstone jämfört med guldåren kring -85. 1985, alltså...
Och gammal. Ja, det är sant: till och med Alison börjar bli gammal. Det tycks som om ingenting hjälper mot den där besvärliga åkomman, inte ens att man har en röst att dö för. (Ja, ibland tillåter jag mig en och annan anglicism. Men bara om det verkligen känns motiverat.)
Råkade se mig själv i spegeln häromdagen. Klockan var ungefär kvart i fem på morgonen och jag hade precis stigit ur sängen. Jag var iförd färgglada, tvärrandiga kalsonger och hade en grå morgonrock draperad över ena armen. Behöver jag förklara varför min första, omedelbara tanke var "åh, fy för ända in i helvete"?
Livet är som ett tuggummi; i början smakar det starkt och gott (eventuellt, helt och hållet beroende på sort), men ju längre man tuggar på det desto äckligare blir det. Till sist har det ingen smak kvar alls, men spottar man ut det? Nix vänner, man envisas med att behålla eländet i munnen.
Och så går det som det går - en dag står man där framför spegeln i kalsonger utrustad med odöljbar fläskmage som gravt begränsar all sikt mot det man vagt minns fanns längre ner. Dessutom har man på köpet fått påsar och rynkor under ögonen, gulnande betar till tänder, växande håriga gammelmansöron och fylleriströd potatisnäsa.
Detta är jävlar inget att skratta åt. Inte ens om ni som av en händelse råkar vara betydligt yngre än vad jag är. Ty lägg detta på minnet, ungdomar: plötsligt kommer ni - utan att ha den ringaste aning om hur det gick till - att stå halvnakna framför en spegel med en morgonrock över armen och småklökas över er egen osannolika uppenbarelse, samtidigt som ni dumt undrar vad som egentligen hände. Måhända dröjer detta onda scenario ännu några behagliga år. Men det kommer, var så säkra...
Alison Moyet - Slave To The Rythm (2011):
