Häromdagen ombads jag av ett par eventuella resenärer att förklara vad det egentligen är med Berlin som får mig att låta precis som om jag vore huvudlöst förälskad. Jag försökte stapplande få dem att förstå och se samma sak som jag själv ser och förstår - men helt säkert utan att lyckas. I dagens fundering misslyckas jag antagligen igen, fast i så fall åtminstone mer välformulerat.
* * *
Varför känner man extra starkt för vissa platser, eller för den delen för vissa människor? Vad är det som händer i kroppen när man befinner sig i närheten av en del ställen eller personer? Vilken sorts kroppslig kemi är det som aktiveras av sådan specifik yttre stimuli, men inte av annan?
Ögonblicksbilder har en förunderlig tendens att bita sig fast. Från decemberkvällen 1984 när jag träffade min blivande fru exempelvis, minns jag lika tydligt som om det hänt för bara någon dag sedan hur en blond och i mitt tycke mycket söt flicka med syntlugg plötsligt dök upp och frågade om jag ville ha en julpuss. (Vilket jag för övrigt tackade ja till; ett beslut som ledde till det pärlband av händelser som utgjort hela mitt vuxna liv.)
På sätt och vis är det samma sak med mitt Berlin: allt består av ögonblicksbilder av platser och stämningslägen. Oföränderliga men förvånansvärt levande scener innehållande dofter, ljus, smaker, ljud och känslor. Det lustiga är bara att jag inte upplevt samma sak någon annanstans, åtminstone inte med samma intensitet. Att komma till Berlin är underligt nog som att... tja, komma hem.
Låt mig nu för tydlighetens skull klargöra att jag här inte på något vis försöker knyta an till exempelvis Det obrytbara mönstrets idévärld med allt vad det innebär av reinkarnationstro och tragiska återseenden. Jag är för tillfället lite mätt på "övernaturlighet" - jag föredrar just nu att bara leva, neutralt konstaterande att det där med Berlin måste vara fråga om en sorts vacker fixering om än med oklart ursprung.
Skönheten sägs komma inifrån - en sak jag absolut och nästintill fanatiskt håller med om när det gäller människor. Om samma sak gäller europeiska storstäder med dramatiskt förflutet vet jag däremot inte; dock är jag benägen att tro att det förhåller sig just så efter att allvarligt ha rannsakat mig själv beträffande min ihållande Berlinförälskelse. Det räcker nämligen inte med sevärda byggnader eller historiskt intressanta miljöer, vilket det i och för sig kryllar av i Berlin. Paris har också allt det där i överflöd; ändå är det inte alls samma sak.
Det jag älskar med Berlin är således inget som syns på ytan. Snarare är det en känsla, ett knippe stämningslägen som talar direkt till någon ömtålig punkt i mitt inre; platser och människor som tillsammans formar en svårbeskrivbar helhet som bara måste älskas, från det groteska i Albert Speers Germaniaförberedande Schwerbelastungskörper via ett restaurerat Admiralspalast i 20-talsskrud till Chausseestrasses byggarbetsplatser och små genomtrevliga matställen. Människor som spontant kommer fram och undrar om man behöver hjälp när turistkartan inte riktigt räcker till. Afrikansk servitris på italiensk restaurang. Frukost på minimalt turkiskt fik. Teckenspråk när orden saknas.
Betongrestaurerade Nicolaiviertel i fullmåneskymning; restaurangtäta Hackescher Markt i varma höstfärger; storstadstrånga Friedrichsstrasse under blygrå himmel; livliga Alexanderplatz i nollgradigt kvällsljus; turistspäckade Pariserplatz med hungerstrejkande demonstranter framför amerikanska ambassaden; den iskalla luftvärnsbunkern i Volkspark Humboldthain i klarblått morgonljus; trafikflygplan på inflygning mot den snart nedlagda flygplatsen Tegel; Fernsehturm som genom sin blotta storlek självklart dominerar allt i stadsdelarnas storstadsdis - samtliga intryck delade med någon man älskar. Alla dessa komponenter skapar tillsammans mitt Berlin. Hur i hela fridens namn ska man kunna förklara det vackra och oemotståndliga i allt detta?
Alexanderplatz den 26 oktober 2012: nästan fullmåne, några få plusgrader. Fredagskväll - människor på väg hem från sina arbeten; skrikiga neonljus; 70-procentig choklad med wasabismak; glänsande kakelplattor i u-bahn. Vad är det för speciellt med det?
Jag vet inte. Allt jag vet är att det var och fortfarande är oerhört speciellt. Och totalt obegripligt för den som inte var med.
