Jag är förälskad! Minns ni hur det är att vara förälskad? Ni som nyligen upplevt eller till och med just nu upplever detta högst angenäma och vidriga tillstånd behöver förstås knappast påminnas. Men för alla er andra; ni som i likhet med mig själv antingen låtit förälskelsen mogna till fundamental och tung kärlek, eller ni som sett den vissna ner till brunt, torrt fjolårsgräs - för er skriver jag den här funderingen.
Ni vet hur det är. Man kan inte tänka på något annat; inte tala om något annat; inte drömma om något annat. Man kan för tusan inte begripa varför man inte insåg att livet var färglöst och liksom tunt innan känslan dök upp.
För plötsligt LEVER man. Man smakar luften man andas, man känner alla dofter och solen på huden. Man ser saker man inte lagt märke till tidigare, trots att man rimligtvis måste ha sett dem år ut och år in av vaken sömngång. Man ser den vackra skymningen och stackmolnens förunderliga förmåga att bilda sällsamma figurer. Man ser blånaden vid horisonten och daggdropparna på de nyss utslagna, skirt gröna bladen i grannens syrenhäck. Man ser älvor dansa i morgondimman över ån och man låter bli att svära över korkade duvor som inte orkar flytta sig ens när man håller på att köra över dem med bilen.
Detta gör förälskelsen med oss människor. Den lyfter fram det goda vi bär inom oss och målar världen i skarpa, vackra färger som aldrig flagnar. Den lyfter oss till en högre andlig nivå, vilket förstås och dessvärre är en omständighet som inte kan bevisas i strikt vetenskaplig mening. Ändå måste den anses just bevisad eftersom den händer oss gång på gång på gång, och då inte bara flummiga drömmare och ologiska individer som jag själv utan även de mest intelligenta, strömlinjeformade personer såväl som de obegripliga typer som anser sig vara mer immuna mot vidskepelse och vantro än alla andra. Och vet detta: det spelar ingen roll om man på modernt vis vulgariserar förälskelsen genom att förminska den till synapser och kemi: den är ändå lika fantastisk och underbart plågsam för den som drabbas.
Alla förälskelsers moder - för min egen del, ska kanske tilläggas - föddes fullständigt oväntat på Klippans gymnasieskolas juldisco 1984. Det var då jag träffade den 16-åriga flicka med syntlugg som så småningom blev mor till mina barn och än i denna dag delar mina tillkortakommanden såväl som mina blygsamma framgångar. Aldrig att jag ångrat vare sig den kvällen eller följande dagars totalt oförutsedda mod och nervositet vid en grå 70-talstelefon med brutalt hamsad sladd.
Senare förälskelser har förstås mest handlat om triviala saker, men har icke desto mindre varit viktiga var och en på sitt vis. Och nu har jag alltså trillat dit igen. Ordentligt, för att vara helt ärlig.
Nej, det handlar naturligtvis inte om någon annan kvinna, det är mycket enklare än så. Inte heller handlar det om någon nyligen besökt världsstad (läs: Paris eller Berlin) eller om någon särskilt kär karaktär i mina böcker (läs: Anna eller Elektra). Utan faktiskt bara om något så trivialt och tramsigt som musik.
Felet är min brors, eftersom det var han som satte igång den uppåtgående spiralen (alternativt nedåtgående, allt efter tycke och smak) genom att tipsa mig om en del av hans personliga livssoundtrack. Varpå följde tio minuters koll på Spotify, samt en ny värld enligt ovan.
Kanske borde jag inte säga så mycket mer än så här. För det som är vackert för den ene är fult för den andre, liksom alla föremål för känslostormar med självklarhet alltid blir obegripliga för den som inte delar förälskelsen. Men jag tänker ändå blotta mig genom att ge er en av låtarna från min senaste, halsbrytande kärlek. Har ni inte tålamod nog att höra alla 6 minuterna förstår jag er till fullo, men i så fall kan jag ändå informera er om att det sker ett lyft vid 3:00 som förändrar hela låtens karaktär, vilket var en av de många sylvassa krokar jag ohjälpligt och lustfyllt fastnade på. Hela skivan heter "A Strangely Isolated Place" och kan enkelt avnjutas exempelvis på Spotify. Eller på Youtube, om än med svårt begränsad ljudkvalitet:
Ulrich Schnauss - In All The Wrong Places
En sak jag inte nämnde i början av den här veckofunderingen var att man förutom att bli god dessutom blir lite fånig av att vara förälskad. Vilket förstås helt och hållet förklarar den här funderingens karaktär. Kanske stör det er, och det klandrar jag er i så fall knappast för. Men låt mig ändå vara lite fånig i en vecka eller två, för längre varar det inte. Låt mig under den tiden vällustigt vältra mig i världens skönhet och människors godhet. Sedan lovar jag att allt kommer att återgå till det normala, och jag ska på nytt bli mitt gamla vanliga sarkastiska, elaka, självgoda jag igen...
