Jag har ofta fått frågan vad mina böcker handlar om - eller snarare vilken genre de sorterar under. Och aldrig har jag kunnat ge något ordentligt svar. Förrän nu.
Min berättelser har hittills haft en mycket stark koppling till övernaturliga fenomen. Begrepp som reinkarnation (Det obrytbara mönstret), astral projektion (Bengt i koma) och inkarnerad överjordiskhet (Erik Johannesson) har varit historiedrivande företeelser, men liksom ständigt fallit utanför de stilarter jag känt till eller kunnat namnen på.
"Är det en deckare?" har nog varit den absolut vanligaste frågan när det gällt min senaste produktion, och på det har jag alltid och med gott samvete kunnat svara nej. Jag skriver nämligen av princip inga deckare. Tror jag...
Följdfrågan "men vad är det då?" har som sagt varit betydligt svårare att klara sig ur med hedern i behåll. För det mesta har mina tafatta försök till svar nämligen mest blivit svammel, vilket vanligtvis mynnat ut i ett ingenting. Men nu vet jag äntligen vad jag ska svara om någon frågar!
Det finns nämligen en stilart inom konst och litteratur som brukar beskrivas som "förhöjd realism". När det gäller prosa, film och TV-serier är den tillsammans med bl.a. skräck, science fiction, folklore och fantasy en subgenre till spekulativ fiktion. Den realistiska skildringen kryddas med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag. Allt i de två föregående meningarna ordagrant återgivet och öst ur den eviga källan till oemotsägbar kunskap, nämligen Wikipedia.
Svenska exempel på genren magisk realism (som det här alltså är frågan om) är Majgull Axelssons Aprilhäxan och flera av Peter Nilsons utmärkta romaner, exempelvis Rymdväktaren och Nyaga. Av utländska författare kan bland många andra nämnas Isabel Allende, Patrick Süskind och Michail Bulgakov.
I denna celebra skara avser jag alltså att från och med nu räkna in mig själv. Inte i fråga om förmåga eller framgång, så galen är jag ännu inte. Men absolut vad gäller genretillhörighet. Vilket även kommer att gälla min nästa roman, som är under skrivande i detta nu. Det kommer således att bli mer magisk realism, till viss del med vår egen tid sedd genom framtidens historieskrivning. Just detta är för övrigt en sak jag alltmer kommit att intressera mig för, vilket synts i något tidigare blogginlägg: hur kommer våra efterkommande att se på vår tid? Som ett paradis fyllt av tekniska välsignelser eller som ett litet helvete av politisk, ekonomisk och moralisk inskränkthet?
Och vidare kan man förstås fundera över vad som händer om döden plötsligt mister sin särställning som Det Stora Hotet, till följd av låt säga vetenskapliga upptäckter. Det är en sak som jag absolut tycker är värd att att utforska, inte minst sett ur mitt eget ibland begränsade och kanske också tämligen insnöade perspektiv.
Och beträffande mitt nya bokprojekt: ett i sammanhanget nytt begrepp kommer att lanseras. Det är ett begrepp som tar vår tids vetenskap några steg längre, och som samtidigt tillhandahåller förklaringar på århundraden av vidskepliga spekulationer och inkonsekvent vantro. Begreppet beskrivs med ett enda ord: Symbios. Vilket som av en händelse också råkar vara arbetsnamnet på den om några år eventuellt kommande boken...
